 |
| Förra årets kalender, inte Miltons utan min egen som jag fick av fd vännen. Kommer att sakna min kalender i år, det var en fin tradition. Men inget varar för evigt, vänner blir ex"pojk"vänner och nya traditioner skapas. |
Jag har helt enkelt inte orkat och jag försöker acceptera det.
Nu, idag, för första gången på länge är jag lite starkare.
En julstjärna har kommit upp och Miltons paketkalender är klar, samma kalender som hans pappa och fastrar hade som barn, men med nya paket förstås.
Idag ska Milton och jag julpyssla på Junibacken.
Det känns som om jag accepterat mina tillkortakommanden som julpysslare men valt att göra det viktigaste, nämligen vara med Milton och pyssla för och med honom.
Det är väl acceptans och rätta val?
Och det är ännu långt till jul!
Det finns gott om tid, så jag är helt säker på att du hinner pyssla om du skulle vilja det.
SvaraRaderaKära Eva! Visst är det skönt när man vågar börja släppa gamla krav…även jag som också haft en hostig och jobbig förkylning har släppt tanken att jag måste sätta tazetter i kruka (de luktar i alla fall inte gott!) och köpa mossa till adventsstaken (det skräpar så!) utan det jag satt upp är min lilla stjärna i fönstret och 4 ljus i adventsstaken, som nu har fått röda band i stället! Jag gör som du! Jag sparar pysslandet och orken till min lilla Elsa Dolly som snart kommer till oss!
SvaraRaderaDu gör helt rätt således och du måste också spara dina krafter så att du nu blir riktigt kry och bara göra det du tycker känns meningsfullt! :)) kram