När Pettson och Findus blev ocharmig tysk barnfilm, tacka vet jag böckerna

Jag föredrar att läsa om Findus och Pettson framför att se den nya tyska filmen

Vi var på bio idag, Milton och jag. Såg Roligheter, den nya filmen om Findus och Pettson efter Sven Nordqvists älskade så fint tecknade barnböcker.
Jag minns hur jag skrattade så jag grät när jag läste Pannkakstårtan och vi fröjdades åt alla små roliga figurer som fanns på bilderna, barnen och jag.  Ja, jag har så klart läst böckerna för Milton också.

Nu skulle vi se den nya filmen, vi laddade med dricka och vindruvor i Bamseväskan.
Men jag kan inte säga att det var särskilt kul. Det är en gräll tysk film, dubbad till svenska och hårt datoranimerad. Skådespelarna är på riktigt, inte Findus förstås. Men det är högljutt och inte så charmigt.
Grannen Gustavsson är otroligt påfrestande och osannolikt fånig  liksom hans fula hund, det är bara för mycket och väldigt vuxentänkt och obegripligt för barn och det tar märkligt mycket plats. Marianne Sägebrecht /Ja från Bagdad kafé/ som Beda gillar jag och Pettsson (Ulrich Noethen) är porträttlik. Och visst är det gulligt med vänskapen mellan katten och gubben.
Men replikerna är dubbade till svenska, det ser irriterande ut och det mesta av charmen från böckerna drunknar.
Milton var inte heller överdrivet förtjust.
Det är något med tilltalet i filmen som inte alls når fram på det sätt som böckerna gör.  Inte till barn, inte till vuxna.