Får vi finnas i det ungdomsfixerade samhället, sextiopluskvinnorna?

Bilder från Åhléns nya kampanj

Som sextioplussare: Får man ha lugg, långt hår, korta kjolar, jeans, yngre älskare. Får man ge ut böcker eller betraktas man som allt annat än ung och lovande? Eller ska man ha förkläde och virka med barnbarnen och baka bullar, inte ta plats. 
Eller kan man göra allt.

Ni vet mitt svar. Jag är så trött på den osynliggörande utplåning kvinnor sextioplus utsätts för. Vi finns inte. Om vi finns så är det i en grupp, kulturtanter. Men som fri individ som ger blanka sjutton i hur man ska vara i olika åldrar finns det litet utrymme.

Jag blir så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda.

Jag tittar på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25minus. Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället.

Det här gav mig inspiration att skriva min nya roman: Om ni inte börjar leva gör jag slut på Ordberoende förlag och se vad som händer när en grupp kvinnor möter fördomar om sig  själva och blir utmanade.
Det var ett roligt äventyr.
Min bok är ett tecken i tiden.

Samma med Åhléns nya kampanj! Den utmanar idéer om ålder och mode och därmed om vad som är vackert och okej för oss i olika åldrar
Jag blev riktigt glad när jag fick deras kundtidning i min hand
Lika glad som jag blev ledsen förra veckan när NK skickade ut en tidning där det inte fanns en bild jag kunde identifiera mig med, där alla var unga, smala, långa. Där jag som kvinna över 50 kände mig helt osynliggjord,
Åhléns katalog är så rätt i tiden med ett viktigt och intressant innehåll och undersökningar om hur människor ser på kläder.

Man får göra precis som man vill. Men det är inte accepterat. Normen i vårt samhälle är ung=vacker, gammal=rynkig,  trött. Det är vad  media hela tiden signalerar på olika mer eller mindre subtila sätt.

Jag tycker det känns hårt.
Amelia Adamo har gjort ett fantastiskt arbete med M magasin för att skapa en mer tidsenlig bild av kvinnor i olika åldrar.

Det är vår tid nu.
Jag känner det i luften.
Min bok är ett tecken, det finns andra.
Vi kan inte längre acceptera att vara osynliggjorda.
 Vi, den generation som aldrig ger upp, vi ger inte upp nu heller.