I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.

Idag tänker jag dela ett debattinlägg jag skrivit som publiceras på SVT Opinion


Äldre blir deprimerade av bilden av gamla som målas upp i musik och litteratur. Det berättade Dagens Eko i en sändning.
Ja sannerligen! ropade jag för mig själv.
Jag blev så arg häromåret, kände mig klämd mellan mina suckande generationskamrater som klagade över att det inte var så kul längre, det var roligare förr, då var man efterfrågad, vackrare var vi också och vem bryr sig om oss nu, suckade de.
Mina yngre vänner i fyrtioårsåldern sa snarare: Åh om vi ändå kunde få gå i pension, då skulle vi göra allt vi drömmer om nu men inte har tid till!
Det var då sjutton, tänkte jag och skissade på en bok: ”Om ni inte börjar leva gör jag slut,” sa min huvudkaraktär och det blev namnet på boken som faktiskt utkommer nu i maj på uppstickarförlaget Ordberoende förlag.
Jag blev så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda. Ättestupan väntar.
Jag tittade på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? Jo i samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.
Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället. Och mina vänner hade accepterat samhällets syn på dem.
En gång när jag var ung tänkte jag att när jag blir gammal skriver jag en bok som ska heta Vid fyrtio blev jag osynlig, jag trodde att det skulle bli så.
Men det var inte vid fyrtio jag blev osynlig, inte vid femtio heller. Men sen verkade det som om jag suddades ut i kanterna, som om människor jag samarbetat med inte räknade med mig längre.
”Det var några tanter här på tidningen tidigare”, sa en medelung manlig chefredaktör föraktfullt till en vän till mig om tidningen där jag arbetat.
Jag förstod på vissa förlag jag samarbetat med att jag varken var ung eller lovande, det var som om det värderades hur många böcker jag skulle hinna med. Innan vaddå undrade jag för mig själv, innan döden eller demensen? Eller vad tänker de.
Äldre blir man någon gång, och beskrivningar i media och litteratur av äldre är ofta sådana att jag tänker på min egen farmors-mormorsgeneration. På den tiden då herrarna fick käpp vid femtio och kvinnorna var trötta och utslitna i den åldern.
När jag ser på mina generationskamrater nu, fullt upptagna av resor, barnbarn, aktiviteter – men samtidigt många så ledsna över att inte räknas med, att bli behandlade som något som snart hamnar på historiens soptipp.
Man ska liksom veta sin plats som sextioplussare i dagens samhälle. Inte sticka ut, sticka upp, inte tro att någon vill satsa på en.
Men vi har väl den självklara rätten att fortsätta leva, verka, älska? Nej ingenting är självklart längre.
Gammal är lika med utanför, inte med, rynkig, ful, inte så insatt. Vi  buntas ihop. Nu är det dags att förändra synen på personer som fyllt … ja var gränsen nu finns.
Människor fortsätter att vara individer, skapande älskande individer, vackra och kreativa och fyllda av åsikter även efter plusnånting.
Det var härligt att skriva min arga roman. Jag återerövrade livet, för det är klart jag också blir påverkad av att samhället försöker peta in en i ett ofarligt kollektiv som  t ex: kulturtanter, ett begrepp utan erotisk laddning, utan spänning.
Vi är generationen som aldrig ger upp, sägs det ibland. Jag tror vi måste påminna oss det och inse vårt värde igen.
Jag tror att min bok om ett gäng kvinnor sextio plus som tar fatt i sina drömmar igen och börjar leva fullt ut kommer att följas av flera böcker, filmer där människor i min ålder ger en så mycket mer mångfacetterad bild av människor plus nånting, med många fler dimensioner, också skönhet, sexighet, fantasi och erotik.