Denna gråa tystnad på bussarna i Stockholm

Ska vi människor möta varandra gråa och stumma?

Jag tycker  om att prata med människor, att möta blickar och utbyta ord. Men ibland känns det som om vi blir tystare och tystare. Vi ser stumma ner i våra mobiler, ser inte människorna nära omkring.

Framför allt tänker jag på detta i Stockholmstrafiken.
Jag åker buss till och från min arbetslokal, ofta i rusningstid men även annars.
När jag sitter på innerplats i Stockholmsbuss och ska kliva så säger jag något som Ursäkta, jag ska stiga av här, tackar sedan den på ytterplats som rest sig upp. Men på senare tid får jag inget ord tillbaka, inte ens en blick. Som om jag, som stiger av, inte existerar.
Om jag sitter på ytterplats så säger ofta den innanför mig ingenting när hen vill stiga av, börjar i stället plocka med påsar, röra sig oroligt. Jag ska därmed förstå att jag ska resa mig upp så hen kommer förbi. När hen går förbi tittar personen inte på mig och säger ingenting. Säger jag glatt: Varsågod, får jag en stum ickeblick tillbaka. Eller en misstänksam blick, är jag ironisk???

Jamen det är väl trist!!! Jag vet när jag bott i Frankrike och vant mig vid att ofta använda ordet pardon, ursäkta, när man går förbi mm. Det är som ett smörjmedel i kontakterna, en  artighet. När jag kom hem tänkte jag ofta på att vi uppför oss buffligt här hemma som ingenting säger. Ja den som upplevt den paniska stumheten i svenska hissar vet! Alla kämpar intensivt med att låtsas som om man är ensam i hissen. Eller ensam på bussen.

Nu har det, tycker jag, blivit ännu värre. Det gör mig bekymrad. Varför kan vi inte möta varandras blickar, säga något ord, behandla människor omkring oss som just människor och inte saltstoder. Titta upp från mobilen, se sig omkring, våga möta blickar, våga säga något litet ord.

Man kan till och med le ibland! Dagen blir gladare. Alla omkring blir gladare. Dagen ljusare.

Allergisk mot - vitt? Mjölk, vin, snö

Allergisk mot - vitt? Är jag det`
Konstiga saker händer. Först blev jag allergisk mot min favoritdryck, mjölk.
Kan inte dricka mjölk, ens i te eller kaffe, inte äta youghurt eller fil. Tål det inte helt enkelt. Fattade det riktigt tydligt när jag var i Monrovia.
Bestämde mig för att avstå från den inte så goda mjölken där. Inga mjölkproduter. På tre dagar var min, under en tid jobbigt krånglande, mage helt bra! Så skönt. Så nu dricker och lever jag mjölkfritt.

Jag har några gånger blivit väldigt röd i ansiktet när jag druckit goda vita viner. Men inte tänkt så mycket på det. Igår drack jag ett glas gott dyrt Sancerrevin i vinbaren på NK, vitt. Efter någon halvtimme blev jag jätteröd i ansiktet. När jag kom hem en stund senare trodde jag att jag drabbats av akut influensa. Tjock i halsen, rinnande ögon, knallskära kinder.
Jag såg inte klok ut.
Du är allergisk, sa en kompis.
Jag tog astmamedicin, allergipiller mm och rodnaden vek hädan. Så inget vitt vin mer, vågar inte chansa.
Rött vin brukade ge mig migrän så jag är lite rädd för det.

Dessutom - men det är mer psykologiskt är jag sååå allergisk mot snö!

Känslostorm och svalkande likgiltighet

Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor

Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?

Ur Influensa

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden

Jag är tillbaka efter intensiv höst

Ett bildcollage E2 gjorde av glada dagar i Monrovia

Jag skäms över hur jag misskött min blogg! Inga nya inlägg på så många dagar. Jag har arbetat fruktansvärt hårt med nya manus. Blev sjuk just när jag skulle resa iväg. Men sedan kom jag iväg på min resa till E2 i Liberia.
Nu kanske bitarna i livet börjar falla på plats igen. Jag hoppas det och jag saknar bloggandet och mina bloggvänner.
Men faktum är att jag lämnat manus till fortsättningen av "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Den kommer i mars och ska heta "Se upp med vad du önskar" - vi fortsätter att följa de fyras liv i med- och motgång. Men nu är de igång med sina liv. Mycket händer!
Dessutom kommer Om ni inte ... som pocketbok i februari. på Pocketförlaget

Så mycket händer och min simultankapacitet är inte lika bra nuförtiden. Eller rättare sagt - jag vet att jag måste stanna upp, andas, landa i det jag gör om jag inte ska gå sönder.

Här ser ni några bilder av vad vi gjorde,  E2 och jag. Jag bodde hemma hos henne i Monrovia. Det var underbart varmt, salta vindar svepte in från Atlanten, jag simmade i poolen och fick fantastiska idéer till nya böcker. Och framför allt, tillbringade härlig tid med min dotter. Fick se hur hennes liv långt borta är. Lärde känna hennes vänner och ett nytt land. Underbart
Mer om det så småningom!
Jag är tillbaka

Berg med sol ska det vara, inte snö

Tycker bäst om soliga bergstoppar. Som när jag var på Korsika med J.

Tänk att vara så vinterskygg och snörädd som jag. Hela min kropp ropar NEJ när det kommer lite snö. Mina ben halkar som en Bambi på minsta snötöcke. Jag tittar ut genom fönstret på stigarna över berget som börjar snötäckas, som ska bli skidspår och tänker: Inte för mig.
Tänker förvånat: Dom vill ju åka! Dom tycker om det.
Ja det är härligt att vi är olika!

E1 ska göra en intervju med påven så hon är i Rom för att följa med i påveplanet till Sverige och sedan tillbaka till Rom.
E2 är i Monrovia, regnperioden är slut, det blir sol. Ja, ni vet ju att jag skulle ha varit där. Att jag ska dit.

Men nu vintervarning
Jag är ensam på bergstoppen i kväll.
I morgon blir det annorlunda. Men jag sjunker in i mig själv och bläddrar i mitt manus. Det känns bra om jag än är lite skör.

Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

Roande, rörande och sprudlande, fina ord!

Foto: Kjell E. Genberg

Ja, på bilderna ser ni mig förstås. Jag var inbjuden till Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord för att tala om mitt författarskap. Det är alltid speciellt att prata om sig själv, men jag valde att berätta om min krokiga väg till författarskapet för den otroligt trevliga och vänliga publiken.
Jag är väl en late - men flitig - bloomer! Man kan ju inte recensera sig själv, men så här fint skriver eldsjälen i Sällskapet, författaren till 260 böcker där ligger man i lä - Kjell E. Genberg:

"Eva Swedenmark var en sprudlande bekantskap som såg till att förmedla sin egen glädje till publiken. Hon berättade om sin något vindlande bana till författarskapet (som omfattar ett tjog vuxenböcker, cirka dussinet ungdomsböcker, ett halvdussin tillsammans med kamraterna i författarkollektivet Emma Vall och dessutom ett antal teaterpjäser) där hon hamnade efter lång tid i journalistiken. Hon föddes nämligen i en tidningsfamilj i Sundsvall och det dröjde innan hon kom igång med bokskrivandet – ”jag är en late bloomer”, som hon sade med ett brett leende.
Men desto mer har det blivit genom åren och hennes berättelser om hur de olika romanerna kommit till var både roande och rörande."

Min bok uppviglar och inspirerar, spontant härligt läsarbrev

Det kom ett läsarbrev:

"Tack för en bok som verkligen uppviglar och inspirerar! Nu har jag äntligen lyckats befinna mig på samma plats som Om ni inte börjar leva gör jag slut och den är verkligen dunderbra. Inte nog med att stilen och berättandet är tajt och överraskande och känslorna så fint frilagda; den säger också nånting väsentligt om hur meningsskapande får en att växa."

Vad glad jag blir för det spontana brevet till mig

En kort kul resa och en lång spännande

Jag reser bort om ett tag och har garderat mig med de sprutor som behövs plus lite till. På två dagar fem sprutor i mina stackars överarmar.
Det gör ondast efteråt! Nu!
Dessutom malariatabletter, koleramedicin. Det är ju egentligen suveränt, tänker jag. jag har i alla fall gjort allt jag kan för att gardera mig mot ondskefulla sjukdomspåhopp.

Annars har jag haft riktigt kul, åkte med min härliga förläggare Ewa, som alltid är fylld av goda idéer, till Åbo och tillbaka med Galaxy. Vi hade saker att prata om, vi ville se hur fantastiska M-magasin lägger upp sin båttripp om vi skulle vilja göra en - betydligt mindre - båtresa för att prata böcker och skrivande med varandra.

Det är i alla fall ett otroligt program M arrangerar, vilken bokfest. Och mitt i allting finns Amelia som entusiasmerar alla. Vilken energi och livsglädje hon förmedlar.
Ja en liten resa och så småningom en längre. Är lite pirrig. Återkommer om allt!

Vi skapade ett skyddat rum när vi skrev med pseudonymen Emma Vall

 Plötsligt slog tröttheten till. Jag blev förvånad först, varifrån kom denna känsla av utmattning.
Mamma, sa både E1 och E2, du har arbetat som en galning hela sommaren, varit på Bokmässa, haft seminarier, skolbesök, haft så många järn i elden.
Ja, de har väl rätt. Det är  samma fenomen som alltid. Jag har så svårt att inse att man kan köra slut på sig själv när man arbetar med det man älskar mest, skriva.
Jag vill ju skriva, sitta vid min mac, skapa, skriva om, skriva nytt. Jag har ju faktiskt både publicerat en ny bok i år och snart skrivit en till och gjort allt det döttrarna räknat upp. Det har gått så lätt för att det varit så roligt och jag har varit så nöjd med att livet ger mig möjlighet att vara verksam.

Men idag har jag bara korrat ett manus, annars promenerat, satt upp nya gardiner, hämtat mat från en underbar food truck som parkerar vid lunchtid utanför mig, fikat med bästa K.
Och läst Elena Ferrantes Min Fantastiska väninna. Jag förstår att jag inte läste henne i somras.  Jag kan inte engagera mig i en så bra bok medan jag skriver på en bok själv.
Nu är det dags, nu hungrar jag efter bra läsning. Jag sov knappt igår natt, ville bara läsa vidare.

Jag såg intervjun med Claudio Gatti som verkade så nöjd med att han "avslöjat" vem som finns bakom pseudonymen, vilket patetiskt sätt att göra avtryck. En myra i fotspåren på en gigant. "Hon ljuger!" sa han med brösttoner, "därför har jag rätt att rota". Ljuga? Eller lägga ut dimridåer för att man inte vill bli hittad?

Jag har själv skrivit under pseudonym utan att någon visste vilka vi var, Emma Vall, vi gjorde det för att vi ville bli bedömda som den författarröst vi var, vi ville inte att vi skulle bedömas av recensenter som letade efter vad vet jag ... olika stilar? Ingen anade att vi var tre bakom pseudonymen. Det var skönt att arbeta i lugn, utan mediabrus.
Vi höll på så i två år, skapade ett alldeles eget skyddat rum med skrivro. Sedan tröttnade vi på det, vi var ju stolta över våra böcker och ville berätta det.
Elena Ferrante har gjort en otrolig succé och skrivit fantastiska böcker. Men varför skulle hon inte ha rätt till att välja själv om hon vill framträda eller skapa vidare i lugn i stället för att utsättas för en exempellös mediacirkus. Det är hennes val som jag respekterar.
Jag behöver inte veta vem författaren är för att kunna njuta av böckerna, . men åh vad jag avundas E1 som läst hela serien på italienska. Själv får jag vänta ...

Se din mamma, ge henne din uppskattning

Idag är det min mammas födelsedag, då tänker jag på henne extra mycket

Idag  bloggar jag hos min fina förlagskompis Åsa Bonelli om min mamma som jag älskade så mycket och saknar förfärligt. Hennes närvaro i mitt liv gjorde det tryggare. Nu finns hon bara i mina tankar. Hon skulle ha fyllt år idag.

Jag bloggar om hur min generations kvinnor inte riktigt såg våra mödrar. Hur deras hemmafrutillvaro framstod som förfärlig för oss, kanske så förfärlig att vi måste fjärma oss från dem för att skapa ett eget liv och kanske därför såg vi oss, många av oss, som pappas flickor.

Det var sent i livet jag förstod hur otroligt mycket mammas stöd betytt för mig, hur jag faktiskt levde det liv hon ville ha med eget arbete, ett yrke jag älskade och studier. Men jag bloggar också om att jag var dålig på att berätta det. Kanske tog jag för självklart att hon insåg hur mycket jag älskade henne, vi pratade nästan varje dag och var nära. Jag visste hur mycket hon älskade mig utan att vi precis sa det. Vi är kanske inte en familj av stora ord. Men jag skulle så önska att jag mer berättat för henne hur jag värdesatt hennes stöd genom hela min uppväxt och sedan hela mitt mammaliv, jag kunde alltid fråga henne, få stöd.

Ja, nu är allting för sent. Jag hoppas och tror att hon vet hur mycket jag älskade henne men jag önskar verkligen att jag formulerat det bättre och sagt det oftare medan hon levde, gett henne den uppskattning för det hon förtjänade.

Men jag kanske får säga det här, till er som har era mammor kvar? Se dem, älska dem, säg det!

Bygg Lars Ahlins låga stadsdel i Sundsvall inte en hög skyskrapa

Sundsvall, jag älskar den här staden. De vackra stabila stenhusen. Storgatans raka sträckning. Den fina ån som ringlar genom staden. Men jag saknar Puckelbron.
Nu har någon man hittat på att det ska byggas en jättepinne, högre än hög, mitt på det harmoniska gamla vackra torget. Vilken galen idé.  En gigantisk penis mitt i staden. Och Sundsvalls politiker som gärna river allt gammalt och vackert och böjer nacken inför SCAs vilja, de verkar bara beundra tevekändisens planer.

Varför?
Det är helt galet.
Jag hoppas ingen i slutändan ställer upp på detta. Folkomröstning talas det om, får man rösta om man flyttat till Stockholm? Antagligen inte.

Jag vet vad man kan göra för pengarna i stället för det som phallossymbolen skulle kosta: Bygga upp den vackra gamla staden på Norrmalm invid ån, den Lars Ahlin skrev om, de fina små trähusen man lät förfalla för att sedan kunna riva dem, de små gränderna. I stället rev politikerna de gamla husen och det bidde förstås en parkeringsplats och SCA-områden.

Bygg upp den gamla stadsdelen igen, de autentiska husen, gränderna, kalla den Lars Ahlins stadsdel, befolka den.
Bygg upp puckelbron igen. Skrota den vansinniga idén om att förfula torget
Det vore värdigt en stad som Sundsvall.

En jättepinne på torget, det är ovärdigt.

Tvärpigg klockan fyra, lyssnar på fransk musik

Jag behöver inte klaga. Visserligen vaknar jag tvärpigg klockan två. Men jag kan ju sova en stund i morgon. Det hjälper mig inte att gnälla över att jag inte sover. Bättre att göra något roligt i stället. I natt har jag till exempel letat låtar från perioder i Paris och från franska cd-skivor jag inte längre kan spela.
Jag fick cd:n Café de Flore av Elin, kanske någon gång 2002? Hon hittade den i Paris och jag älskade att spela den. Nu lägger jag in låtarna jag gillar bäst på min franska Spotifylista. Vilken fridfull sysselsättning.
Jag tänkte på den för att fimen Café de Flore gick på teve, jag missade den men hittade den på nätet men blev så gruvligt besviken. Den handlade inte alls om det titeln utlovade. Jag såg inte klart för jag blev inte alls lockad. I stället tog jag alltså fram låtarna från min gamla cd. Härligt!
Blev full i skratt åt den gamla Eartha Kitt-låten: Je cherche un homme.
Det är nog just precis vad jag inte gör.
Men jag tar gärna emot tips på bra franska sånger, nya och gamla.
PS: Nu lyssnar jag på Sophie Hunger Le vent nous portera. Fantastisk.

Sex helsidor för lyxsängar i DN i en värld i brand

Min säng duger ett tag till

Vilken sjuk värld vi lever i. Jag läser morgontidningen med fruktansvärda rapporter från en värld i brand. Jag läser den i min trygga sänghörna. Bläddrar och hittar varvat med krigsrapporter om dödade barn sex (&!) helsidor med annonser för fruktansvärt dyra lyxsängar.
Sex helsidor jättedyra annonser för jättedyra sängar. Det är inte klokt.

Jag höll på att falla dit härom veckan, sover dåligt och skyllde på sängen.
Gick in på Mio och hittade något med motor, uppfällbar tjocksäng. Tänkte köpa. Jag halade upp mitt id som är min journalistlegitimation från Journalistförbundet som jag har använt som id sedan jag gick med i SJF någon gång på 70-talet och aldrig haft problem. Men Mio godkände den inte. "Gäller inte som id", sa expediten kollade med Resurs bank som också nobbade mitt id.

Jag kollade själv med Resurs bank och fick ett infamt brev tillbaka där man sa nej och citerade Journalistförbundets etiska regler ... skulle det alltså innebära gynnande av mina egna intressen att jag med hjälp av mitt pressleg identifierar mig som just mig själv med mitt SIS-märkta leg? Det tyckte tydligen Resurs bank.
Jag blev riktigt irriterad.

Kontaktade Journalistförbundet som sa att Mio och Resurs bank missuppfattat det mesta,
Jag fick en halvhjärtad ursäkt från Resurs bank (men den som ringde ansåg sig vilja framföra att SJF borde skriva om texten om användning av pressleg/id)

Fick en helhjärtad och uppriktig ursäkt från Mio.

Men lusten att köpa ny säng hade gått över. Jag hade vaknat till. Det är inte en ny säng jag behöver i mitt liv, det är helt klart!

En skrivplats och fransk musik i hörlurarna

Jag skriver bäst och helst med fransk musik i mina hörlurar

Jag har blivit med kontor och jag älskar det. Jag hyr ett skrivbord hos mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende.
Där står skrivbordet och väntar på mig. Jag ger mig av på morgonen, macen i ryggsäcken (en Sandqvist :)) kopplar upp mig, jag kör min franska Spotifylista i öronen i mina hörlurar och så skriver jag.
Alldeles underbart är det. Bara skriva och skriva.
När vissa låtar kommer blundar jag och njuter. Le vent me portera till exempel av den franska gruppen Noir désir. Älskar den. Eller Nathalie ... ni vet (eller gör ni inte det?) med  med Gilbert Bécaud. Eller Faudel, eller ...Zaz Je veux ... ja lyssna själva på min franska lista.


Ja så är det några dagar i veckan. Inte dumt alls. Andra dagar sitter jag kanske hemma som jag gjort i flera år, pyjamasbyxor, håret uppsnurrat. Det går bra det med men det blir mycket avbrott för att lägga i en tvätt, eller dammsuga, ja sånt som man gör när man vill rymma från arbetet.

En skrivplats, det är härligt. Att göra sig i ordning på morgonen och dra iväg!

Det stora livet och det lilla nära

Hur är det efter Bokmässan ...
Boksmälla, sa någon vitsare. Så känns det nog. Några dagar så intensivt sysslande med böcker. Vi byggde monter, vi sålde böcker, pratade, hade seminarium och man träffar en så otrolig mängd härliga människor.
Mina vänner är så ofta entusiastiska, så besjälade av sitt skrivande. De är allt annat än blasé. De sliter med sina texter, kämpar för att få böckerna antagna.
Efter mässan är man så trött, det snurrar i huvudet av prat, tankar, upplevelser och nya drömmar om skrivande.

När jag kom hem hade jag en Elsa-dag, hennes barnlediga pappa har några arbetsdagar inprickade, då kommer Elsa 1 år till mig. Och det är underbart närvarande dagar.
Vi är djupt engagerade i att hålla koll på bussar som kommer och går utanför fönstret.
Vi läser böcker. Favorit just nu är den lilla fina Isas bok som jag köpte av Smultron förlag tillsammans med en liten Isa-docka.

Ja livet, det skiftar, från det stora livet till det lilla. Det nära.

Det var Jens Lapidus som inspirerade mig att skriva Ängelböckerna

Jag ser en väldigt intressant film på TV2 om David Lagercrantz och hans Milleniumbok. Jag vet inte om den gått tidigare men den är spännande att se. Gripande också när han berättar hur hans far aldrig tog det han gjorde på allvar, eller rättare sagt: sa till David att han aldrig gjort något med allvar.
Vilken hemsk sak att säga till en son.
Jag köpte först inte hans bok, tyckte hela projektet var tveksamt.
Men sen köpte jag boken. Och jag tycker den är både spännande och välskriven och kommer inte att tveka att köpa nästa. Vad tycker ni?

Nu finns både Förfärande Ängel och Förföljd Ängel på Storytel och de går väldigt bra. Men det finns människor som skriver i Storytels ofta väldigt elaka anonyma recensioner att boken är en kopia av Stieg Larsson, det tycker jag är galet. Och helt fel.
Visserligen har vi skrivit om en kvinna som tar hämnden i egna händer när samhället sviker, en feministisk hjältinna som saknas i kriminallitteraturen. Kanske har hon en visst släktskap med Lisbeth Salander. Men är inte inspirerad av henne.
Det var faktiskt inte Stieg Larsson som inspirerade oss utan det var Jens Lapidus första bok. Som är väldigt bra. Jag gillar honom.
Men det gjorde mig galen att inga kvinnor drev handlingen, att det bara var män, att kvinnor bara var systrar och flickvänner.
Så därför sa jag till Johan Eneroth: Vi skriver en annorlunda bok, en bok där en kvinna driver handlingen.

Snart är det Bokmässan - och vi är där

Birgitta Backlund och jag har ett seminarium tillsammans på Bokmässan

Hoppas vi ses i Göteborg! Välkommen till vårt seminarium där fina författaren Birgitta Backlund och jag frågas ut av Charlotta von Zweigbergk om "Generationen som aldrig ger upp".

Birgitta och jag är förlagskamrater på Ordberoende förlag - detta lilla pigga uppstickarförlag som nått sådana framgångar med sina böcker som berör. Starka engagerande romaner om viktiga ämnen.
Vi kommer att vara på Bokmässan och det finns gott om tid till signeringar och samtal. Det är väldigt roligt att vara med på Bokmässan när man har en ny bok. Jag ser fram emot att träffa så många vänner som möjligt!

Vad tycker ni om det jag säger i denna intervju?

http://www.kulturkollo.se/2016/09/10/i-min-varld-ar-tantbegreppet-sa-skrotat-eva-swedenmark

Intressanta bloggen Kulturkollo har gjort en rolig intervju med mig om tantbegrepp, böcker med mera. Det skulle vara så kul om ni, mina bloggvänner, läste den och sa vad ni tycker? Det börjar så här:

I min värld är tantbegreppet så skrotat – Eva Swedenmark

Det har kommit ett stort gäng med romaner det senaste året som handlar om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i och förändrar sitt liv. Jag har läst om systrarna i Lena Ackebos Världens vackraste man, änkan i Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, syskonen i Elin Olofssons Gånglåt och systrarna i Linda Olssons En syster i mitt hus och så har jag förstås läst Eva Swedenmarks underhållande roman Om ni inte börjar leva gör jag slut. 

Den handlar om fyra kvinnor runt det sextio som av olika anledningar fastnat i livet. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, de saknar sina utflugna barn eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång. Ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med att beta av sin lista. Det blir både äventyrligt, dråpligt och allvar på samma gång. En fin kombo, men det får inte kallas tant-lit!
När jag skrev om den på min privata blogg så kallade jag den tant-lit och det gillades inte särdeles av författaren så låt oss höra vad Eva själv säger:
– Tant, hurdan är man egentligen när man är tant?

JA vad svarar jag på det - tror ni???

Idag är det Elsa och jag

Idag hänger jag med den här lilla tjejen. Elsa, häpnadsväckande nog snart ett år. Kan inte fatta att det snart gått ett år sedan den fantastiska dagen då hon föddes. Samma dag som hennes morbror firade sitt vackra bröllop. Vilken dag!
Men tiden går och nu är hon denna lilla flicka som älskar att läsa böcker och har ett alldeles eget underbart språk.
Vilken förmån att få umgås med sina barnbarn.

Orkar inte packa upp väskorna en gång till. Eller: Därför lever jag ensam

Jag lyssnade på ett så bra inlägg om minnet i OBS av Katarina Wikars. Lyssna!!

Så här sa hon bland annat:
 "vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom."

Hon formulerar precis det jag tänker på, ofta. Det är precis därför jag lever ensam och nog kommer att fortsätta med det. Jag orkar liksom inte en gång till "packa upp väskorna"

Om konsten att matcha ett bokomslag

Foto: Charlotta von Zweigbergk

Jamen visst är det märkligt! Faktiskt inte utstuderat. Men man kan ju tro det när jag dyker upp på en release med kläder som matchar omslaget.
Vacker sjal från Nepal, hemförd av Super-Carina Aunsley och min gula favoritskjorta från Vietnam. Det blir bra. Tänkte jag. Kände mig på gulhumör.
Det blev bra men lite lustigt när jag höll Lena Hanssons fina bok Ett liv utan början framför mig med omslag av Michael Ceken - och vi såg att det var så perfekt matchat.

Detta ska inte bli min nya grej. På torsdag ska jag på release i ny prickig klänning - och jag lovar och svär att det omslaget inte är prickigt!

Igår var jag på en rolig release och firade fin författarvän

Eva Rydinger-Jansson, Charlotta von Zweigbergk, Pebbles Ambrose-Karlsson, Johanna Wistrand och jag - och boken!

Det har jag berättat förut - releasefester var inget vi hade när vi började skriva böcker på nittiotalet, jag, Maria och Annica. Emma Vall som vi hette. Vi skrev och skrev och var inne i nästa bok när den tidigare kom ut. Dessutom jobbade vi heltid så livet snurrade med heltidsjobb och två böcker om året. Inte hade vi tid att festa - dumt nog!
Klart man ska fira sin bok!
Jag minns att vi en gång hade en alternativ Augustgala och bjöd in familj och vänner. Vi delade ut medaljer till varandra (hemma i mitt vardagsrum) så väl införstådda med att det etablerade kultursamhället aldrig skulle gilla våra böcker.
Vi arbetade då på en kulturorganisation, ibland tänkte vi att nog borde de vilja fira att medarbetarna inte bara administrerade kultur utan även skapade?  Men ointresset för våra böcker på arbetsplatsen från ledningen var monumentalt.

Idag är det så befriande annorlunda. När en bok kommer ut bjuder man in vänner och bekanta, firar och säljer böcker. De är bra! Igår var jag därför och firade min kloka fina förlagskompis Lena Hansson som debuterar med Ett liv utan början på Ordberoende förlag. Hon beskriver den själv som en roman om längtan efter en okänd mor, om att inte veta vem man är och modet att ta reda på det.
Jag ser så fram emot att läsa den. Läsrapport kommer snart i min blogg!

Vi firade på trevliga Cevicherian  Delimundo på Ringvägen och det var fullt med glada författare, förläggare och läsare.
Idag är det det vanliga livet igen. Jag sitter i pyjamas vid köksbordet och skriver och skriver på ...
nästa roman som kommer i mars.

Fyrtio år för att bygga en trappa - opraktiska jag

När jag var barn hade flickor inte  träslöjd, i alla fall inte i Sundsvall. Ingen i min familj, utom farfar, snickrade. Han gjorde små möbler i snickarverkstan i Haga. Men pappa gjorde inget sådant. Jag växte upp utan att ha rört såg, hammare eller dylikt. Hur kan sedan en så opraktisk människa som jag skaffa sig både hus och sommarhus? Dessutom hus i uselt skick. Ja, jag och exmannen var väl duktiga på att skaffa hjälp.
I sommarhuset, som jag haft sedan 1974, har massor hänt. Nya hus har kommit till, utbyggnader och verandor gjorts, men ingenting där jag snickrat. Så det finns svarta hål kan man säga, ställen där en händig person kanske skulle ha gjort något - man inte jag, inte exmannen och inte barnen.

Ett exempel. Vi har ett förråd i det hus vi kallar Kapellet. Målarförråd nu, tidigare stod ett kylskåp där, det är ganska högt. Men vi har aldrig haft en trappa dit. Olika system av lastpallar har stått där, men nu sedan länge finns ingenting.
– Tänk om man hade en trappa här, sa vi idag, E1 och jag.
– Lätt fixat, sa Fredrik, Elins sambo,  och gav sig med assistent Milton 6 ut på jakt efter virke och snabbt och snyggt fixade de ihop en trappa med tre trappsteg. Nu når jag in i målarförrådet. Vi hann måla den också.

Så bra, så snyggt. Men när tanken slår mig att jag på fyrtio år inte fixat denna trappa, då skäms jag.  Och blir lite förvånad också över hur jag kan låta bli att se sådana praktiska saker! Snickarteamet fixade förresten en tröskel till mitt rum också där irriterade ljus från hallen tidigare silade in.
Här får ni bilder!

Våra bärböcker - nu som som ljudböcker

Annicas och mina bärböcker (romaner, inte recept!) har blivit en sådan succé som ljudböcker i sommar och toppat listor hos flera ljudboksföretag som Storytel och Book Beat.
Vår kära gamla Bärserie har hittat många nya läsare/lyssnare. De har dessutom börjat sälja igen, ja det finns några pappersböcker kvar hos Förlag 404! Kan beställas hos adlibris också.

Smultron och svek började vi skriva i Paris, Annica Wennström och jag. Vi skulle egentligen skriva en kriminalroman, men Paris på våren ... så mycket kärlek i luften och så mycket rosévin. Vi ville skriva något helt annat. En härlig släktkrönika som skulle utspela sig i Norra Sverige och innehålla mycket passion, kärlek och vemod.

Söta smultron bitter brygd, var originaltiteln. Men den var för lång, så när böckerna började komma ut på Semic förlag kortade vi den. Och fortsatte och fortsatte att skriva våra bärböcker. Smultron kom ut, sedan Vinbär och så Hallon och sist Lingon. De två första böckerna kom ut i pocket på Månpocket. Ja ... och sen fortsatte de att lånas ut på bibliotek, säljas lite då och då. Och så kom de ut på Lind förlag, men nu som ljudböcker.


Nu finns de som ljudböcker  på Book Beat och Storytel bland annat. Vi har genom åren fått så många frågor om det inte ska komma en fortsättning. Kan berätta att vi började på en Hjortronbok en gång. Men livet och en massa andra romanprojekt kom emellan. Vem vet - inget är så stimulerande som läsarstöd. Kanske vi kommer igång igen. Lovar ingenting!!
Men det är väldigt roligt.
I morgon ska jag berätta om några andra böcker vi skrivit som snart kommer som ljudböcker!

Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn

Karin, jag och Disa

Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.

Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka

Milton och E2 på väg till Aspudden

Frukost hos oss

Vilken ljuvlig men samtidigt lite ledsam morgon. Milton sov hos oss. E2 och jag tog honom till hans nya skola på morgonen där han börjar sexårs och stolt visade han oss omkring. En stor liten kille!

Allt så roligt och härligt. Men - det var E2:s sista semesterdag i Sverige. På kvällen/natten tog hon planet tillbaka till sin arbetsplats i Monrovia.
Vi har haft en underbar sommar på ön. Det känns tomt när hon åker.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka.
Trösten är att nästa gång hon kommer hem tar hon mig med i bagaget!

Sommarläsning 3: Så mycket jobb bakom de intressanta intervjuerna

Något av det bästa jag vet på landet är att krypa upp bland kuddarna i sängen på kvällen och läsa spridda kloka tankar av personer som intresserar mig.

Jag har två böcker som jag läser ur ibland.
Dels är det Stina Lundberg Dabrowskis bok Stinas möten. Dels är det Cecilia Hagens
 Ständigt frågvis - 726 människor jag mött.

Det är väl journalisten i mig som är nyfiken på hur de arbetar och tänker, dessa två framgångsrika journalister som mött och gjort intervjuer med så många människor i sitt yrkesliv.
Hur förbereder de sig, hur går intervjuerna, hur tänker de? Båda böckerna är oerhört generösa med att dela med sig av både möten och yrkeshemligheter, av styrkor och svagheter. Det är som att föra ett roligt samtal med en nära vän att läsa dem. OBS jag känner ingen av dem!
Stina har intervjuat Leonard Cohen, Madonna, Thatcher, Nelson Mandela, Jan Stenbeck och så många andra. Cecilia Hagens bok är som en provkarta på kändissverige med alla artister, politiker och kungligheter hon gjort intervjuer med. Roliga och lättlästa, men alltid också med humor och en viss skärpa.

Befrielseroman med härligt driv och gott humör

Petras romandebut

Petra Sandberg-Holstenssons debutroman gjorde mig glad. På andra sidan växer gräset är en roman om att komma ut. Huvudpersonen Sandra har levt ett traditionellt liv, gift sig med en kille, skaffat villa. Men i längden kan hon inte förtränga sin attraktion för kvinnor och hon gör ett modigt uppbrott från sitt liv för att söka sig nya relationer. Men vad ska hon säga till sin man och till sin familj när hon kommer ut vid trettio års ålder?
Det är så varmt skrivet, med  dråpliga situationer som blandas med stort allvar och fint skrivna sexscener.
Även om gräset på andra sidan är grönare, väjer inte Petra Sandberg-Holstensson för problemen som finns på vägen. Nätdejting verkar inte mindre komplicerat för en lesbisk kvinna och hon möter svartsjuka, skvaller och fördomar också i sitt nya liv. Men även  - och framför allt - fint skildrad vänskap och härliga nya relationer.
Hur träffar man någon att tycka om, en evig, alltid lika svår fråga oavsett läggning så klart.
Genom den nya väninnan Linda och hennes flickvän ger sig Sandra ut i gayvärlden på sexdejter, IRL-dejter och fester i sitt sökande efter äkta varma känslor. Hon möter en ny värld och en gemenskap hon känner sig hemma i.
Det här är en befrielseroman, skriven med ett härligt driv och gott humör.

Strålande sommarläsning

Jag har inte haft den lässommar med en massa tips som jag lovade i början av sommaren. Sanningen att säga har jag varit så uppslukad av mitt eget skrivande att jag knappt alls läst. Men några böcker har jag hunnit med.
Annars har jag mest ägnat mig åt mitt eget skrivande. Jag håller på med fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut. Arbetsnamnet är Se upp med vad du önskar, det kan slå in. Jag är så inne i mina tankar på vad som händer med mina kvinnor i De fyras gäng!

Men jag har läst en härlig roman som utspelar sig i Frankrike. Min ständiga Frankrikelängtan fick en skjuts av Annika Estassys flyhänt skrivna feel-good-roman Alla dessa hemligheter om Louise som äntligen vågar drömma om ett eget liv sedan maken hastigt dött. En vidrig make. Han lämnar kaos bakom sig och Louise flyr till sin syster i södra Frankrike i byn i Sainte-Marie-sur-Mer. Systern som hon knappt haft någon kontakt med på länge.
Hon är inte vidare trevlig, Louise. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på henne. Och jobbigt mesig var hon i förhållande till sin man.  Kan en kvinna idag verkligen vara så okunnig och undergiven?
Så det är inte för Louises skull jag läser romanen utan främst för de fina skildringarna av en liten fransk by, människorna och livet där.
De skildringarna tycker jag är riktigt härliga och jag får en stark närvarokänsla i byn, och vill gärna  hänga på bageriet och de små caféerna.
Men jag undviker nog gärna Louise om jag kommer dit även om det till slut blir lite mer ordning på henne när hemligheter uppdagas och hennes relation till systern fördjupas.





Anne-Lie Högberg debuterade med  Det kommer aldrig mer vara du och nu kommer uppföljaren, Väck mig när det är över. Jag tycker först när jag börjar läsa att det är lite för trivialt.
Men Anne-Lie fångar mig med sin starka berättelse om hur hon precis vid jul inser att knölen i bröstet kanske är cancer och sedan är ingenting trivialt utan mänskligt och nära skildrat.
Hela hennes liv ställs på sin spets och jag blir tagen och gripen av hennes historia som delvis är självupplevd.
Hur påverkas en relation av en svår sjukdom, hur reagerar barn och syskon? Gamla gräl känns plötsligt futtiga i dödens närhet.  Det är så inträngande beskrivet
Jag tycker Anne-Lie Högberg lyckas skildra alla dessa frågor så varmt och gripande - jag blir rörd och drabbad - och vill varmt rekommendera boken.

Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd

Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.

Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare

Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?

En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen

Lille M och jag skapar glassdesserter

Lille M och jag bakar sockerkakor