Resan är inte över i mina tankar

Utsikt från mitt rum

Jag har varit en skrivvecka på Mallorca. Mitt första besök på den mångomtalade ön. Och det har varit fantastiskt. Sandalväder. Sol. Massor av bad i havet som var varmare än min vik på ön i somras.
Tid att fundera på saker jag vill skriva om. Mina projekt som pågår, mina böcker som jag vet att jag ska skriva.
Men i ron vid havet uppstår också andra tankar.
Paris Passion kommer snart, det är svårt att inte fortsätta tänka på hur allt blir sen för Lena som jag berättar om.
Resan är inte över.

Om att bekämpa sin inre lättja

Det är så lätt att hitta ursäkter för att inte fortsätta med det som man vet att kroppen mår så bra av, ja inte bara kroppen, sinnet också.
Så igår morse steg vi upp tidigt, gick långa promenaden nerför backen till stranden.
Det var mörkt. Men varmt. Vi sprang lite på den tomma stranden. Sen rullade vi ut yogamattorna och försökte oss på de solhälsningar vi faktiskt inte glömt helt. Stretchade lite. Funderade. Är det inte för kallt i vattnet?
Det var det inte.
Vi omslöts av ljummet underbart vatten. Flöt omkring en stund.
Nu är det morgon igen. Vi har flyttat närmare havet.
Vågorna slår mot stranden. Jag rullar ihop yogamattan. Ett nytt försök. En ny dag. Ett till litet steg mot en starkare kropp.
Jag rullar ihop min matta och går ut.

Det sköna i att våga springa, trots allt

Vi sprang på gatan, asfalt under fötterna. Skönheten finns på gatan, lyder texten. Vill verkligen betona att jag inte var någon skönhet när jag flåsande stapplade fram,. Men skönheten låg i att våga springa, på gatan, trots allt!

En gång  sprang jag Tjejmilen. Det var fruktansvärt. Jag bestämde mig där och då, när jag släpade mig över mållinjen, att aldrig mer springa. Inte ens efter bussen.
Men vad gjorde jag idag? Jo sprang! Vår träningscoach Johanna var så absolut entusiasmerande att det inte gick att låta bli. (Jag är på skriv-och kom i form-vecka).
Själv flyter hon fram som en smidig puma. det ser så lätt ut.
Nix! tänkte jag.
Men plötlsigt sprang jag där på asfalten. Inte som en smidig puma. Men med bra tips så gick det ändå lite lättare än jag trodde. Ända tills vi elegant skulle springa uppför hundra trappsteg. RÅD TILL MIG SJÄLV: Spring aldrig i långa vida sidenbyxor. Det gick inte bättre än att jag trasslade in foten i ena byxbenet och föll på knä.
Hål i brallan och framför allt i självförtroendet.
Men jag reste mig och tog mig uppför de 97 resterande trappstegen. Sen sprang vi uppför en backe och sen orkade jag knappt gå upp till mitt rum.
Men lite stolt är jag!

Vad gör du när du är tokstressad?

Den bästa avstressaren!!

Vad gör ni när ni blir stressade, nästan andlösa för ratt man inte ens ger sig tid att andas riktigt på djupet. Tusen tankar korsar hjärnan, att-göra-listan är så lång så låång och känslan av att inte räcka till bara växer.
För att kunna koppla av håller jag just nu på med något som avstressar mig. Jag spelar korsord på nätet. En app som heter cross boss är så kul
Börja inte, mamma, du kan inte sluta sen, sa sonen.
Och han verkar ha rätt. Men det lugnar mig, skingrar en massa orostankar att tänka ut kluriga ordgåtor och mystiska ord.
Ja, så gör jag. Det tar inte så mycket tid heller. Men är kul och lite lärorikt och så känner man sig  en aning smart ibland.
Men den bästa avstressaren? ... ja ni ser bilden. Barn!

I musiken finns det Frankrike jag längtar till

När jag skrivit Paris Passion har jag lyssnat till musik, gamla franska låtar framför allt. Jag älskar att lyssna på gamla godingar som George Brassens, Edith Piaf, Yves Montand. När jag skriver tycker jag om att omge mig med ljud, men det måste vara rätt ljud.
Till Paris Passion har jag en spellista som också är med i boken: Paris Passion - en souvenir de ma jeunesse heter den.
Vet inte riktigt hur jag länkar till Spotify? Om ni vill hitta den?
Jag har en annan fransk lista , Evas franska favoriter som också ligger på Spotify.
Båda listorna är ganska vildsinta blandningar av gammalt och nytt, kanske inte så mycket dagsaktuellt, men en del finns nog.

Båda listorna förflyttar mig till en plats inom mig själv, där min eviga längtan till Frankrike finns. Kanske framför allt ett Frankrike som finns i min längtan och mina drömmar, mina minnen, inte nödvändigtvis det riktiga Frankrike.
Mitt Frankrike finns där, i musiken.

Ge mig gärna tips på nya låtar att lägga till i mina listor!

Sätt dig i mitt knä så får du mer betalt

#metoo

Jag kommer ihåg första gången i min barndom då en vuxen man trakasserade mig. Jag var kanske elva, tolv, ett barn.
Vi satt vid vägkanten på Bergsgatan och skrev upp registreringsnummer på bilar i små block vi hade - det var på den tiden då A var Stockholm och Y var Medelpad till exempel.
En bil stannade, en gubbe hoppade ut.
"Jag behöver hjälp med att plocka jordgubbar, bra betalt."

Vi kollade med föräldrarna, fick ta jobbet, plockade intensivt där ute i Bergsåker på den stora odlingen. Mitt första jobb! Vi kröp i landet och fyllde flitigt korgarna.
När det var dags för betalning fick man gå in ensam till hans kontor i ladan..
Det var en konstig stämning. När det var min tur pekade gubben på sitt knä och sa till mig att sätta mig där.
Jag ville inte.
Gubben var äcklig.
"Men kom hit, sätt dig, du får mer betalt då." Han tittade så lurigt på mig.
Jag gick min väg då och fick inget betalt.
Jag berättade för mina föräldrar och min pappa blev rasande.
Han räknade ut hur mycket gubben var skyldig mig. Skrev en mycket formell faktura. Gick med mig till torget där mannen sålde bär
Han var iskall, min pappa, mot mannen, jag vet inte vad han sa. Men jag fick mina pengar på fakturan pappa skrivit. Det var bra.
Framför allt kände jag pappas stöd.
Vi pratade inte mer om det där med sitta i knät, det var för pinsamt, antar jag. Både för mig och för honom.
Men jag kände det totala stödet från min pappa.
Han stod på min sida.
Det var så tryggt. Jag blev stark.
Jag fick aldrig veta vad han gjort, gubben med vårtan på näsan, , med flickorna som satte sig i hans knä och fick betalt direkt.
Det var inget man någonsin pratade om.

Paris Passion - en roman för alla åldrar

Caféskrivande, det gillar jag. Just nu avnjuter jag en god frukost på Bakverket och skriver lite. Det är många funderingar nu i mitt huvud när min nya roman Paris Passion går till tryck och snart utkommer.
Det är inte en roman i kategorin mappie-lit. Så kallade vi de två böckerna jag skrivit om De fyras gäng. Om ni inte börjar leva gör jag slut och Se upp med vad du önskar.
Båda är utgivna på Ordberoende förlag som är ett fint uppstickarförlag som fokuserar på böcker  skrivna av kvinnor, böcker som tar kvinnors liv på allvar och speglar det ur alla dess olika aspekter, i olika åldrar.
Paris Passion kan läsas i precis alla åldrar!

På bilden är jag inte i Paris och inte på Bakverket utan nyligen på Korsika, en favoritö!

Goda arbetskamrater - så viktigt

Här står vi på röda mattan, jag och ett fint gäng kreativa härliga arbetskamrater. Vi arbetade en gång på samma arbetsplats, halva gänget på infoavdelningen ABF, halva på Fönstret, ABFs tidskrift för kultur och folkbildning.
Alla brann vi för de frågorna och lade ner ett otroligt engagemang på våra arbetsuppgifter. Vi arbetade långt mer än vad  som egentligen var meningen och vi hade ett så roligt samarbete.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Nya kvastar sopade bort några av oss, några valde att sluta. Idag arbetar ingen kvar.
Men vi träffas! Och vi pratar om nu och då, om framtid och förhoppningar och mycket annat.
Det känns fint.
Krillan, Helene, Klara, Maria och Annica - vilket gäng!
Vilket samarbete.
Tänk att en av cheferna hade mage att kalla oss för kladdbollar - för att vi jobbade ihop och gillade det. Det var ingen komplimang från hans sida.
Nu så kallar vi varandra skämtsamt till kladdbolleträffar! En sån var det idag. Afternoon tea på Wienerkaféet.

Jag känner mig ensam idag

Tillsammans med E2 i Monrovia 2016

Jag känner mig  ensam idag. Det är övergående så klart - men när E2 packar väskorna igen efter ett kortkort besök och nu flyttar till New York så är det en förnimmelse av långt borta som strömmar igenom mig.
Jag borde vara van.
Hon har bott lång tid nu i Liberia, dags att dra vidare. Och NY är en fantastisk plats med ett nytt spännande uppdrag.
Jag är så glad för hennes skull och tröstar mig med tanken på att nu reser jag snart dit. Sitter på en bänk i Central park och skriver kanske? Bor i hennes lilla lägenhet och vandrar omkring i NY på dagarna när hon arbetar.
Precis som jag gjorde förra året i Liberia när jag bodde hemma hos henne i Monrovia.

Inte roligt - bara hysteriskt

Vad är roligt? Vad får en att skratta? Jag kände ett skrattbehov när jag plockade på mig några böcker, såg en bok från ett förlag jag gillar, Gilla förlag, som utlovade mycket skratt och humor. Den hette; Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.
Oj vad jag blev besviken.
En bok med mycket ålderism, jag blev helt utmattad av alla förlöjligande beskrivningar av äldre människor, det är inga måtta på hur fula och löjliga de är med sina åderbråck, för ungdomliga kläder och alla skavanker. Och äldre, gammal nog att skrattas åt, det kan man vara redan vid 43. För  gud så löjligt roligt att en kille på 35 dejtar en såååå gammal kvinna som en 43-åring!

Jag tror framför allt att det är den hysteriskt ansträngda stilen som irriterar mig, hur författaren försöker vara rolig och bitsk och ironisk och samtidigt levandsvis. Ingenting är på riktigt. 
Är det roligt? Nä, kan ser mina mungipor falla neråt och bli bistrare och bistrare.
Till slut slänger jag ifrån mig boken.

Jag tänker mycket på beskrivningen av den som en rolig bok.
Jag brukar tänka att jag mest ska skriva om böcker jag verkligen gillar och vill rekommendera. Men den här boken irriterar mig så någon gång gör jag då så att jag skriver om det också!

Hejdå mamma! sa vi och klappade stenen

I lördags skulle min älskade mamma Gulli ha fyllt 100 år. Vi åkte upp till Sundsvall där hon ligger begravd tillsammans med min pappa. Det var min bror John och jag. Jag ska ärligt säga att jag under många år sedan hon dog knappt kunnat tala om henne utan att gråta.
Den här gången var det så fint. Ibland blockerar jag sorg med tårar. Nu kunde både John och jag gråta tillsammans men också skratta och minnas henne, vår fina mamma så fylld av godhet och människokärlek.
Det var en befrielse att plantera blommor, småprata om henne, gråta och skratta.

Hejdå mamma, sa vi båda två och klappade stenen när vi gick.

Den oåterkalleliga döden.
Men ändå, de går vid min sida, mina föräldrar, de må vara döda men jag talar med dem, tänker på dem och känner en oändlig närhet.
Sorg också, men idag mer acceptans.
De är borta,men i mitt minne lever de.

Tillbaka, finns någon kvar?

Jag är tillbaka. Frågan är väl om jag har några läsare kvar efter ett långt blogguppehåll?
Vad har jag gjort?
Skrivit, skrivit som en liten galning. Flera nya böcker på gång. Men nu återkommer min lust att blogga, kommunicera. skriva om andras böcker, tipsa. och läsa andras bloggar. Jag är glad över att lusten kommit tillbaka.
Ändå är jag trött idag.
Jag kom hem från Bok och Bibliotek i lördags. Det var en mässa med mindre folk än vanligt, med tyngre stämning. Jag längtade hem redan på fredan, tog tåget mitt på dan innan polisen spärrat av runt mässan så man knappt kom därifrån.
Hur kunde polisen ge tillstånd mitt i Göteborg till en nazistisk demonstration. Jag kan bara inte förstå det.
Allt detta gjorde i alla fall jag var mig trött och ville hem. Dessutom var E2 hemma på snabbesök och jag ville hänga med henne lördagskväll.
Jag är fortfarande trött i huvudet! Lite matt. Borde läsa korr men i stället ska jag gå på bio med Milton. Jag tror det är rätt val.
Vi hörs snart igen!