Uppe tidigt - yngsta dottern skulle iväg på kurs i Härnösand för volontärer till u-landsarbete. Sydafrika hägrar, Joburg kanske och hon försvinner igen min glada vackra "mambo". Det var Ellen och jag som blev kvar i villan efter skilsmässan. Det blev så tomt i huset där det vimlat av människor i många år. När jag kände att jag inte ville gå ner i källaren och tvätta på kvällen, när jag fick fixa idéer att någon stod på verandan och tittade in när jag satt vid köksbordet och skrev mina deckare och oroade mig för Ellens väg hem från tunnelbanan sena kvällar - då insåg vi att vi var färdiga med vårt hus och flyttade. Det var inte lätt att flytta från något som inte bara var ett hus utan ett hem. Men Ellen och jag hittade ett nytt hem.
Ibland säger Ellen: "När jag får barn ska jag köpa vårt hus i Enskede".
"Du menar ett hus", svarar jag.
"Nej, vårt hus", säger hon bestämt.
Men det som var vårt hus är minne nu för mig. Jag har aldrig varit inne i det igen. Men jag hoppas att trappan fortfarande är lika fin, och minns med skratt och vemod den vinter då vi slipade på den, varje kväll, för att få bort de sista resterna av påklistrad heltäckande matta, klister och spik så den blev len under våra bara fötter.
7 kommentarer:
Jag tror vi är många som delar dina erfarenheter av den tystnad som följer på en skilsmässa, jag undrar om det framförallt är kvinnan som upplevs hotfullt av gamla vänner? Åtminstone har det varit så i mitt liv och bland mina väninnor. Men man ser i alla fall vilka som är ens vänner! /Evelina/
Att byta boende, ja. Visst är det märkligt att även om man vet att det är dags att dra vidare så vilar det något ödesmättat och sorgligt över att packa ihop en tillvaro. Jag är i begrepp att packa ihop mina sju lyckligaste år för att flytta (endast två kvarter bort, visst kan man vara patetisk), ibland tänker jag skönt, det blir sju ännu lyckligare år, ibland blir jag nostalgisk. Där vi bor nu är det hem som mina barn känner, precis som villan i Enskede var det hem Ellen kände. Men jag tror på att bli utmanad. Att våga gå nya vägar även de gånger man inte är säker på att de är de rätta... Kram Annica
Hej Evelina, hej Annica! Jag tror det är viktigt att våga, inse att det inte är platsen man saknar egentligen utan de känslor man upplevde där. Och också inse att det kommer nya upplevelser, ny kärlek, inte se tillbaka i sorg och sörja att någonting tar slut, hellre se framåt och tänka att något börjar!
mamma det var längesen jag sa det nu!
men ja, det är faktiskt så att varje gång jag drömmer om mitt hem så är det gamla villan jag drömmer om, men nej nu skulle jag inte köpa den....fast det känns sorgligt att inte kunna tänka att man en dag kommer tillbaka.
och mamma. underbaring, TACK för igår morse. Du är bäst!
Lägenheten nu är fin. ett vackert hem. Men inget går upp mot det röriga huset i Enskede som vi alltid byggde om. Ett kaos med familj och tre barn, vänner och grannar. Ett annat liv. Ett liv som inte finns men som jag vårdar minnet av. Du kommer också att skapa ett sådant hem, Ellen, i vårt hus, i ett annat hus, vem vet, framför allt i ett hus där kärlek finns.
Fast jag tycker att lägenheten är lika mycket fylld av kärlek och helt underbar, men visst är det så -om man har tur- att barndomshemmet alltid finns i ens hjärta. Visst skapar man nya hem men de andra finns kvar i en.
Jag älskar alla mina hem som jag hittills, det är smärtsamt att tänka på dem för det tillhör det förflutna men ändå vill jag inte stanna i utvecklingen, jag fortsätter skapa nytt och lämna gammalt bakom mig. Det är smärtsamt på ett vackert och berikande sätt, och framförallt spännande och dynamiskt! Så funkar jag.
Jo precis, man får spara det vackra i sitt hjärta och våga gå vidare. Inte heller hoppa på bittertåget utan se tillbaka med kärlek på det som blev - och vandra vidare med öppna ögon mot framtiden där ny kärlek alltid väntar. Det tror jag.
Skicka en kommentar