Reslysten mor får barn som drar iväg ut i världen

För ett år sedan kände jag lätt panik. Yngsta dottern skulle åka till Sydamerika och bland annat luffa runt i diverse länder, mellandottern skulle bryta upp från Stockholm för att förverkliga drömmen att studera ett år i Italien. Det kändes märkligt att båda skulle åka iväg. Jag måste erkänna att det gjorde lite ont i mig och jag oroade mig trots att de båda är synnerligen kompetenta och resvana. Nu har året gått, de har båda upplevt sina härliga äventyr och för tillfället är de hemma igen. Elin landade idag med allt sitt bagage. Det känns härligt.
En gång i tiden var det ju jag som drog iväg med dem till olika länder, på äventyr, som talade om hur mycket jag älskade att resa och uppleva olika länder i världen.. Jag har själv alltid rest så det är klart att mina barn blir likadana (jo de har en far också, han är sådan han med...).

Jag förstår dem ju så innerligt väl. Fick just mail från en vän som kom från Vietnam för några dagar sedan och är förtjust som jag. Dit längtar jag. Om jag kunde hitta ett sätt att få sitta en månad i Hoi An på favorithotellet Ha An och skriva... det vore lycka. Se frukostbilden ovan!
Precis som de drömmer jag ständigt om nya resor... men de verkar vara mindre oroliga när jag reser iväg än jag är när de drar ut i världen.

D-vitamin och yoga stänger dörren för depression

Idag borde jag ju känna mig riktigt deppad när det ligger ett vitt täcke över marken när jag vaknar. Men så är det inte. Jag stiger upp glad och energisk. Jag skuttar inte ur sängen för jag har träningsvärk, men en skön sådan. Jag tror att D-vitamin och yoga håller vinterdepressionen utanför dörren till min själ. Det är så enkelt men så svårt. Jag vet hur bra jag mår av yoga, ändå låter jag bli när jag som mest behöver det. Att peta i sig D-vitaminer är inte lika svårt.
Men nu har jag kommit igång igen med yogan. Det känns bra.
D-vitamin och yoga! Det kan jag rekommendera.
Vilket är ditt bästa tips?

När springpojkar serverar på slottet - usel översättning i Downton Abbey på DVD

Vi ser om Downton Abbey just nu. En fantastisk serie. Men vad är det för ruskigt slarvig översättning? Gång på gång förvånas vi över hur märkligt engelskan överförs till svenska. Just nu retar jag mig vansinnigt på att det engelska "footman" översätts till svenska med ... springpojke. Det handlar om arbetet som lakej/betjänt på engelska slott. Det har absolut ingenting med springpojke att göra, ändå är det det ord man valt och det återkommer gång på gång!!! Det förstör verkligen känslan av en serie med så dålig översättning som i Downton Abbey. Skämmas bör den svenska distributören som haft för bråttom!
Det påminner om klassikern: "A toast for the queen" som blev "Ett rostat bröd till drottningen". En klassiker!

När jag skulle inordna mig i ledet tystnade jag

Ibland beskriver jag mig själv som ett litet blygt och försiktigt barn. Jag ser mig själv sist i raden av skidåkare när skolan tvingade ut oss på sportdagar till Hulistugan, en liten ängslig flicka livrädd för att vi alla måste åka på led utför högsta backen.
Samtidigt minns jag mig själv vilt åkande på skidorna genom skogen bakom huset där vi bodde i Sallyhill, upp emot Klissberget. Förbi träd, över gupp, nerför värre backar, så glad och fri tillsammans med mina kompisar, utan vuxnas blickar. Båda bilderna stämmer.
Jag tänker på dem. Jag tror att just där åkandet i led, det var jobbigt. Att inordnas i en grupp. Jag tappade mig själv då, var inte den fria glada flickan jag annars var. Blicken utifrån på mig, kraven som ställdes på hur en liten flicka skulle vara... jag kanske var för känslig för dem. För rädd att inte vara till lags, inte duga i ledet?

Hela tiden är det två bilder av mig som poppar upp i mitt huvud. En blyg och inåtvänd. En som tar för sig, frimodigt. Jag grubblar mycket över den tudelningen och lever med den.

Flygbolaget SAS blundade när Ellens bagage plundrades under flygresan - nu ber de om ursäkt

Sedan jag skrev detta inlägg har SAS hört av sig och bett om ursäkt. Det är vi glada för!

Vad jag blir trött på denna värld där alla skyller på alla bland företagen och den enskilda människan slåss mot väderkvarnarna. Ett exempel. Man tycker att om man flyger reguljärt med Ethihad och SAS från Sydney via Paris till Stockholm (dyr biljett!!!) och ordentligt checkar in sitt låsta bagage - då borde det vara skyddat och om något händer skulle bolagen ta sitt ansvar. Icke så! Ellen checkade in den låsta väskan i Sydney, mellanlandade i Paris, landade i Stockholm men väskan var inte med. Den kom hem till oss ett dygn senare, plundrad och utan lås. Två necessärer, sminkväska och sidenblus var borta. Necessären innehöll bland annat dyra presenter i form av parfym och andra vätskor man måste checka in enligt flygbolagen.
Beklagar då SAS eller Etihad detta, hjälper de till? Nej de skyller på varandra, de säger att detta kan inte ha hänt (!!!) de lägger allt ansvar på Ellen att ringa hit och dit fylla i en miljon omöjliga blanketter som skapade för att man ska ge upp sina anspråk, inte för att hjälpa den drabbade.
Försäkringsbolaget då? Jo kanske, säger Folksam men i första hand är det flygbolagens ansvar, alltså de som skyller på varandra, som låtsas att det inte kan hända. Är ni flera som fått ert bagage plundrat på resor med Ethihad eller SAS och råkat ut för samma sak? Det vill vi gärna veta, i synnerhet Ellen som saknar alla de grejer hon nu inte har råd att köpa och som svär över den totala bristen på service och hjälp från de stora flygbolagen som säger sig stå på passagerarnas sida. Det gör de uppenbarligen inte!

Idag är jag en fattig men rik människa som sätter guldkant på kvällen med vin och böcker

Man får väl skapa sin egen guldkant på kvällen. Håglösheten drabbade mig, varför blir det så ibland? Från ett glatt uppvaknande till en dyster människa som stirrar ner i köksbordet. Det kan väl aldrig bero på att jag valde denna vackra dag till att betala räkningar?

Men nu ska vi ändra på dysterheten. Jag fyllde ju år i veckan - så det finns  guldkanter. Ellen och jag ska dricka det goda röda vinet vi fick av E, Pio Cesare Nebbiolo 2008. Jag ska bläddra i den fantastiska boken om Jimi Hendrix som finaste vännen J gav mig - mer om den sen! Kanske hinner jag läsa en novell i Fält utan slut, en bok av en vietnamesisk författare, Nguyen Ngoc Tu som U gav mig, så vänligt och klokt valt av henne. Innan jag somnar läser jag en av Kristoffer Leandoers Övningsuppgifter ur hans kommande bok som fine bror J gav mig.
Så jag är fattig men rik kan man säga med underbara gåvor att förgylla kvällen med.

Efterlysning från teatertrött bokläsare

Lördag morgon och Ellen och jag har redan tagit en lång promenad runt kära Söder. Längs vattnet, sedan upp vindlande smågator för att landa hemma och dricka efterlängtat morgonkaffe. Äntligen är asfalten  tillbaka. Mina fötter längtar efter att gå. Igår gick vi hela vägen hemifrån, Milton och jag, till Teater Tittut och såg en dockteaterföreställning. "Spännande!" sa han och höll förväntansfullt min hand när vi såg apor och krokodiler komma in på scen.
Jag är annars teatertrött. Tror fortfarande att jag lider av sviterna av att se för många likgiltiga föreställningar rent yrkesmässigt under den tid jag recenserade teater. Sällan såg jag teater som rörde både hjärta och hjärna.
När jag läser kultursidorna i Stockholmspress slår det mig ofta hur mycket teater de skriver om och hur många Stockholmsföreställningar som recenseras. Onödigt många? Det kommer teaterbilagor om vårens föreställningar och det är massor av recensioner varje vecka - det känns nästan som om allt som spelas i Stockholm måste redovisas... Jag saknar för min del bokrecensioner. Det är så ynka få barnböcker som recenseras, så få böcker överhuvudtaget som man skriver om. Jag tänker att vi är så många som läser böcker och det är så sorgligt att bevakningen av böcker blir mer och mer snål och ogenerös i dagstidningarna.  Det här är en svår balans, man vill ju inte ställa konstformer mot varandra... Ändå tycker jag att böcker behandlas extrasnålt i dagstidningarna. Och att det dessutom är en sådan övervikt av recensioner av böcker från de stora förlagen.
Ja det var morgonens lilla fundering. Nu ska vi ägna oss åt att dricka påtår och planera en fest!

Några trevliga okungliga namn som Ewa och Estelle

Jamen det var väl bra namn de nyblivna föräldrarna valde åt prinsessan. Jag har alltid själv tyckt jättemycket om mitt korta fina namn. Fast jag gillar inte det det w de valt. Men namnet är fint. Inte alls kungligt nog, sa den besserwissrige alltid så snorkige Herman Lindkvist. Nä just det! Det var ett fint vanligt namn som bärs av massor av svenska flickor/kvinnor. Jag har faktiskt väntat på en återkomst för namnet. Det finns inte så många små-Evor idag. Men ni som väljer Eva, ta enkel-v!
Och så Estelle då! Också ganska okungligt. Själv tänker jag på en vacker härlig kompis till min dotter Elin. Estelle från Elefenbenskusten. Ett internationellt okungligt namn det också. Bra valt!

Idag är idag och det är min dag

Kanske grundläggs kärleken till födelsedagsfirande i barndomen? Så är det i alla fall med mig. Jag låg där och låtsassov medan jag hörde tisslandet och tasslandet och prasslandet utanför min dörr. Ivrigt väntande på sången, den varma chokladen med vispgrädde och presenterna.
Det var min dag och jag kände mig alltid så speciell - och fick göra de. Så var det hos mig. Förväntan i luften och kärlek helt enkelt.
För en stund sedan vaknade jag av tassande och prasslande. Ellen kom in med morfar Emils födelsedagsbricka med den särskilda broderade födelsedagsduken från Vietnam. Choklad och vispgrädde och omtänksamma presenter och framför allt mys och morgonprat. Så extra härligt eftersom hon i flera år varit långt borta i främmande land på min födelsedag.
Jag tittar ut genom fönstret och det är i alla fall hittills snöfritt. Bra present! Sedan ska jag fortsätta fira idag med familj och vänner.
44 brukar jag för det mesta fylla. Det var ett år i mitt liv som var sällsynt olyckligt. Men varför acceptera det, tänker jag? Det är aldrig för sent att vara en glad och lycklig fyrtiofyraåring så det är jag väl idag också då. Och händelserna jag inte vill minnas har begravts i tidens sand.
Idag är idag och det är min dag

Ska vi skriva under pseudonymen Liza Läckberg för att media ska upptäcka vår nya av läsarna så lovordade bok?

"En underbar, underhållande välskriven bok. Läs den alla ni som inte har gjort det. Det går inte att lägga den ifrån sig Förfärande är var Ängel!" skriver läsaren Annika Burman och jag blir glad och önskar bara att stora tidningar ibland också skrev om bra böcker från mindre förlag!!!

Det  är faktiskt inte lätt. Jag tänker så här att jag läst ungefär en miljon likadana intervjuer med Liza Marklund och Camilla Läckberg i alla våra stora dagstidningar, i alla damtidningar, de har nött baken mot varenda tänkbar tevesoffa. Men hur svårt är det inte att bli recenserad eller omskriven i dessa tidningar om en bra bok ges ut på ett mindre förlag? Media har fått all information, recensionsböcker.... men skriver, det gör de inte. Vad är knepet?

Det känns så tråkigt eftersom vi får så översvallande recensioner från så många olika slags läsare på just Förfärande är var Ängel. Jag har aldrig mött ett sådant läsargensvar på någon bok. Men hur når man ut om det inte skrivs? 

Ska vi skriva under pseudonymen Liza Läckberg?

Okej överjaget, du vinner som vanligt!

Ibland kan jag verkligen gripas av panik en solig måndagsmorgon som denna. Allt är bra. Egentligen. Men jag måste bestämma vad jag ska göra. Det är ofattbart ibland att det kan vara så svårt att sätta sig själv i arbete. Det är sådana här dagar som jag frenetiskt putsar min diskbänk i stället för att gå till arbetsrummet. Allt rasade ihop när ett möte jag skulle ha haft ställdes in. Jag hade rutat in dagen. Nu måste jag ta mig samman och tänka om. En sträng röst säger: Eva! Skärning, packa ryggsäcken, sluta putsa diskbänken, gå ner till lokalen. Det finns två manus som väntar på dig. Du har faktiskt ingen ursäkt att bara sitta och hänga.
Just det. Mitt kära överjag som vet så väl allt jag har att göra. ÖverjagsEva har en lång lista. Det enda som hon inte fattar är hur svårt det kan vara att bryta sina tankemönster ibland och ge sig in rakt in i en påhittad hjärna hos en romangestalt som jag inte riktigt får att leva.
Men okej överjaget. Du vinner. Jag går!!

Februari en månad för fest och firande - trots allt

En ny vecka med födelsedagar, fester och firande. För mig är februari fest trots att jag är pank, trots vinter och ishalka. Men min barnakänsla av att det är min månad sitter kvar. Så förtala inte februari :) Håna vintern, skäll på kylan, men lämna min månad i fred.

Om familjeliv och ensamhet

Vi har familjekväll. Milton har bott hos mig sedan igår, nu kom hans pappa också och jag och Ellen sjunker ihop framför teven och ser Melodifestivalen. Sedan ska vi se en italiensk film vi hyrt. Det är en märklig känsla det där med att ha familjemyskväll. Tänk så många lördagar vi hade det i vår familj. Oräkneliga. Skillnaden mellan det och mitt nuvarande liv är uppenbara. När barnen var små och jag levde i en familj var det ganska okomplicerat det hela. Man myste på helgerna, ibland med gäster, ibland med fester. Det var en chock som det tog år för mig att vänja mig vid att jag sedan ofta var ensam på helgerna. Då hade jag heller inte längre små barn utan alltmer vuxna med egna liv, i synnerhet på helgerna. Jag tvingade mig till en början att verkligen försöka hitta på något att göra, för annars kände jag mig patetisk om jag satt ensam en helg och jag erkände det inte. Nu spelar det inte den minsta roll. Det kan vara riktigt fridfullt.
Men jag skänker en tanke till hur självklart livet kan tyckas när man är mitt i ett skeende som  till exempel familjeliv. Hur allt kan förändras. Men också att det kommer något gott ur det som till en början var en katastrof.

När lupinerna blommar är jag där, på ön jag längtar till

Jag tittar ut på gråhet och slask. Men sluter ögonen och drömmer. Drömmer om ön där vårt hus finns. Huset med en lupinbacke. Det lilla röda huset i backen. Så enkelt. Så kärt.
De är det ställe jag drömmer om när någonting är svårt. Som när jag låg i en magnetkamera, ett trångt och obehagligt ställe, då visualiserade jag min ö. Hur jag steg av båten och gick stigen upp.
Så på sommaren vill jag vara där. Jag tycker om öar, kanske konstigt om man är klaustrofobisk men så är det.
Korsika är en favoritö. Jag har varit där många gånger för att koppla av och skriva. Dit längtar jag också.
Nu i mitt liv dyker en annan ö upp som jag kanske besöker någon vecka framåt sommaren. Formentera. har du varit där? Bilderna ser paradisiska ut. Flacka stränder och blågrönt hav. Vi får se om vindarna bär mig dit. Men inte när lupinerna blommar på den svenska ön i havet.

Min mardröm om att bli tvångsanmäld till Lyxfällan

En av mina mardrömmar som återkommer är att jag blivit hemligt anmäld till Lyxfällan och står där med min bristande insikt i vad saker kostar och skäms över hur jag slösar. Sedan vaknar jag.
Egentligen har jag  koll, men jag är en shopoholic, och dessutom älskar jag att köpa julklappar. Så nu är det kris. Den brukar vara över, den här efterjulenkrisen, i februari, i år är det värre.

Så Ellen, lika pank, och jag har bestämt att vi inte får köpa någon mat innan vi ätit upp vad vi har hemma. Mjölk får vi köpa, men bara det! Klarar mig inte utan mjölk i te eller kaffe.
Jag vill inte vara patetisk, vi går ju inte precis under och det kommer nog in pengar. Men jag måste ändå lära om när det gäller impulsmässiga utsvävningar. Vännen Jane har berättat att hon också kör med Smala veckor: "Smala veckan kallade min mamma sista veckan varje månad då det var lite tomt i börs och skafferi. Man blir väldigt kreativ när man försöker komponera ihop de olika ingredienserna i ett länsat skafferi;)", skriver hon.
Ja, vi blir fantasifulla när det inte bara är att köpa. De senaste dagarna har vi ätit väldigt goda middagar genom att kombinera fynd från frysen. Igår ville vi fira lite på Alla Hjärtans dag - och vips hittade vi två små outbakade degar, de var från i julas, med pepparkaks- och chokladkakedeg! Mums blev det till Project Runway!
Ikväll får vi se, men det blev revbensspjäll kvar i jul.
Av de svarta vinbär som är kvar sen i somras blir det god sylt. Kanske en paj???

Gör ni likadant? Det känns bra att fundera över vad man köper, hur man lagar mat. För Ellen och mig är det en nyttig tankeställare.

Bilderna är från Katja Kristofersons fotografering när bland andra Ellen och jag lagade maten till vår kokbok Kärlek och Käk.

Idag tänker jag mer på kvitton än på kärlek

Ursäkta mig om jag denna dag tänker mer på kvitton än på kärlek. Idag är dagen då köksbordet ska rensas från förra årets kvitton. Det kräver verkligen styrka av mig. Belöningen blir yoga på eftermiddagen och middag med allra käraste Ellen. Eftersom vi just nu är totalt panka så har vi bestämt att vi bara får köpa mjölk och att vi ska leva på vad skåp och skafferi innehåller ett tag till. En ganska intressant utmaning. Igår blev det jättegoda köttfärsbiffar. Dessert blev ett delat tunt skivat äpple med kanel och nötter och en delad päronsplitglass som dekoration. Kunde ha platsat på vilken fin restaurang som helst.
Vännens liv är lite fullbokat för tillfället, men vi har en kommunikation som inte är beroende av bekräftelse den dag affärsmännen har bestämt att kärlek via inköp ska deklareras och deklameras.
Så jag skickar en kärleksfylld tanke till honom och vet att han fångar den och så fortsätter jag med ett annat slags deklarerande.
Hur firar du Alla Hjärtans Dag förresten?

Försökte med Knausgård men han tråkade ut mig

Jag längtar efter att läsa men jag har inte rätt koncentration för tillfället. Eftersom alla pratar om Knausgård tänkte jag ge honom ett försök. Det blev lamt. Jag läste tankspritt och oengagerat. Jaha, kände jag efter sida upp och sida ner med Knausgårds tankar och trivialiteter, och varför ska jag dela din vardag? Boken tråkade ut mig.

Hittade en Nesser i soprummet. Den var riktigt förutsägbar. Redan vid en replik om att en man som verkade  hedervärd nog kunde vara våldsam,  tänkte jag: Han är det! Och det var det. Inte kul! Det skulle vara en liten dold ledtråd men den var tyvärr självlysande.
Ledtrådar ska vara raffinerade och villospåren likaså i en riktigt bra deckare. Men jag lägger inte tillbaka boken i soprummet utan skänker den i stället vidare till någon som vill ha den.

Men vad ska jag då läsa? Ge mig ett bra inspirerande tips på en bok att sjunka in i, gärna tjock!! Annars får det bli teveserier och egna manus. Och kanske det är just det som är grejen, jag är så inne i eget skrivande att jag liksom inte orkar utanför det in i andras böcker.

Jag ser in genom fönstren i huset där jag inte längre bor

Konstig känsla att vandra på sin gamla gata i sin gamla förort med sina gamla grannar. Vi bor inte längre där. Jag tittar in i mitt hus genom fönstret, det är inte mina gardiner. Jag har aldrig varit inne i mitt hus sedan vi sålde det. Det skulle vara smärtsamt. Det kanske är annorlunda om man säljer i frid och enighet. Men efter en sårig skilsmässa och många tårar tär en försäljning på känslorna. Nu är det länge sedan. Spelar ingen roll. Aldrig att jag skulle ringa på och gå in. Tänk bara om de målat trappan som vi renslipade under kvällarna en hel vinter, på den tid när vi var lyckliga.
Så vi gick iväg, tre gamla grannar som fortfarande är vänner, vi tittade in genom fönstren i våra gamla hus där vi inte längre bor. Men vi talar inte bara om gamla tider, vi tillåter oss en dos nostalgi, men mest ser vi ändå framåt.

En ros till alla kloka engagerade bokbloggare

Ibland undrar jag hur man ska göra för att bli recenserad om man inte redan är känd för att vara känd, barn till någon man skäller ut eller tidigare flitigt recenserad. Det har blivit så mycket tuffare. Antalet recensioner blir allt färre och tycks det mig alltmer koncentrerade till samma fåtal författare.
I synnerhet de som redan säljs ändå.
 
Så tur då att Bokbloggarna finns, dessa fantastiska engagerade människor som läser, älskar att läsa, och skriver. De läser brett och glatt och boken är inte färskvara som måste skrivas om direkt den kommit ut.för att alls ha en chans att bli omskriven. De drivs av sin kärlek till läsande och till böcker.

Så här inför Alla hjärtans dag vill jag därför dela ut röda rosor till alla kloka bokbloggare. Får jag ge speciella rosor till följande bloggar som lyft mig ur gråsörjeträsket denna vecka. Som läst och kommenterat böcker jag skrivit.
Sopkungen av mig och Maria Herngren får detta omdöme:

Bokhyllan : På många sätt tycker jag om boken! Den innehåller spänning, vänskap, sorg och svek och illustratören Maria Sandberg har gjort den fina omslagsbilden samt de svartvita bilderna i boken. Slutet är faktiskt lite originellt! Jag kan varmt rekommendera den från 10 år och uppåt! 
 
Barn och ungdomsboksbloggen skriver om Sopkungen: Rätt så vanliga vardagshistorier men med samhällsengagemang och knorr. Det är bra!

Bokbloggaren Kristina Simar skriver så här om Förfärande är var Ängel av mig och Johan Henniger:
”En mycket givande och tänkvärd roman om en ung kvinna som hämnas på män som utnyttjar kvinnor på olika sätt. Huvudkaraktären Elise är en stark och våghalsad tjej som vågar göra det som andra tjejer bara drömmer om. Att ge tillbaka. Boken är mycket spännande och ämnet om hämnd känns faktiskt ganska rätt i det här fallet.”

Granne med potatisodlaren  sträckläser och skriver: Elise, bokens hjältinna, är en Pippi, som är trovärdig. Det ser inte klokt ut på pränt, men hon är en superhjältinna som skulle kunna finnas. Hon är ingen Lisbeth Salander, med mystiska kvalitéer, hon är en "duktig flicka". Till och med en pappas flicka. En person som vill ställa allt tillrätta. Och skydda den som inga egna krafter har.

Gråsörjigt är ordet för dagen

Gråsörjigt är ordet för dagen.
Gråsörjig är gatan utanför mitt hem.
Gråsörjiga är mina tankar. Vissa dagar vaknar jag och alla bergstoppar är lätta att bestiga. Inget är problem.
Andra dagar är jag kvar i sörjan.
Kanske blev jag extra deppad igår av underliga debatter.  Det gör mig förtvivlad att det finns så mycket hat och mörker och jag tyckte att Maria Sveland formulerade denna oro och förtvivlan så fint i sin artikel i DN igår - som förstås väcker hat, konstigt vore det väl annars när hon trampar rasister och antifeminister på tårna. Vi vet ju hur känsliga de är för kritik, de som hatkritiserar andra. "Hon lyfter fram hatets roll i det offentliga samtalet, på många nivåer, och inte minst på ett sätt som känns som en varning till alla i en tid när allting vi tagit för givet är bräckligt och ömtåligt", skriver bror J så klokt.
Sent igår kväll sänktes temperaturen ytterligare. E tillät sig att påpeka att det fanns rasistiska kommentarer på Facebook som via en vän hamnade på hennes sida. Sansat sa hon ifrån att det heter: Chokladbollar, inget annat.
Detta utlöste en storm av rasistiska sexistiska och otäcka kommentarer till och om henne från sjuka personer på Facebook. En så liten sak, ett sådant hat.
E blev chockad, jag med.
Den värste hataren hävdade sin intellektuella status med att han var forskare på SLU - i gödselfrågor eller? Det var liksom ingen måtta i lågheten i hans sexistiska angrepp mot E.
Ja, gråsörjigt.
Men jag tänker inte fastna i sörjan. Nu lyssnar jag på mina franska sånger som vännen Annika skickade mig på Spotify, jag sitter i mitt arbetsrum. Jag ska fly in i en berättelse i stället.
Och komma ut och bestiga topparna igen i stället för att stanna i den sörjiga dalen.

Deckarna utspelades i ett kaos som slutade i ordning, så är det inte i vår bräckliga tid

Intressant att fundera kring deckare och krimlitteratur. De säger mycket om vår tid. När vi började skriva deckare i mitten av nittiotalet fanns få kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Det var en anledning till att vi började, vi var så trötta på manliga överviktiga poliser, så trötta på alla män om drev handlingen i böckerna. Idag ser deckarkartan annorlunda ut men jag funderar ofta över min fascination för att skriva och läsa deckare. Nu senast på skolbesök. Eleverna skulle skriva deckare - men det visade sig att deras lärare varken läste eller gillade genren. Svårt att vara inspirerande lärare då.

Jag brukade säga att jag läste deckare i en kaotisk tid för att det i de böckerna var ett kaos som ändå slutade i ordning, i att saker löste sig och ordningen - om än flyktig och skenbar - återställdes. Den tid vi lever i nu är så mycket mer kaotisk och mörk, bräcklig. Det speglas också i deckarna, ordningen återställs inte, annat än kanske för en kort stund, men mörkret finns där utanför. 

Jag läser färre deckare idag. Men när jag gör det, läser bra psykologiska deckare, så är det fortfarande befriande att totalt uppslukas i en annan värld. Egentligen letar jag mer bra fantasy idag, som Liam Hearns  serie om Otoriklanen, Hungerspelen av Suzanne Collins... för att nämna några böcker som fått mig totalt uppslukad.
När vi skriver en roman som Förfärande är var ängel hoppas jag det kan vara befriande att läsa den, befriande på så sätt att en ställföreträdande person som Elise tar den hämnd man själv kan drömma om, befriande att en kvinna inte accepterar att vara offer, utan agerar... Jag sitter i lampans sken i min lägenhet och låter henne handla

Så: Varför läser du deckare?

Jag pratade med åttorna i Mullsjö om hur man kan tänka när man skriver en deckare. Det är kul. Man upptäcker saker om sig själv och får nya funderingar. Det finns piggögda ungar i klasserna, jag tycker så mycket om det. De ser på mig med ögonen fyllda av frågor och av längtan och jag säger till dem att följa sina drömmar. Bland annat. De sa ingen till mig när jag ville bli journalist i deras ålder. Jag gjorde det i och för sig ändå. Följde mina drömmar.
Men det är en sak jag vill fråga om idag: Varför läser du kriminalromaner? De frågade om det bland annat. Varför skriver du deckare? Jag har en del svar så klart, men vill gärna kasta ut frågan. Vill du svara? Varför läser du deckare?
Blir glad för svar!

Vad huvudet innehåller är viktigare än om eleven har mössa på eller inte

Jag laddar för skolbesök i morgon. Med några åttor ska jag samtala om skrivande. Jag minns mina första skolbesök, jag var nervös. Nu vet jag att jag har min verktygslåda av erfarenheter att dela med mig av. Jag tänker mycket på hur samhället idag vill att alla ska vara estradörer. Jag minns några träffar FC ordnade när författare skulle möta dem som bokade skolbesök. Det blev under en tid mer och mer jippo. Man skulle spela och skoja och sjunga. Vara estradör. Men jag är författare, en person som sitter tyst för mig själv och skriver. Jag vill inte låtsas vara någon annan.
Bloggaren Bernur, som jag gärna läser, fick mig att minnas min lärare i svenska, lektor Sanner. en ganska torr stillsam man,  otroligt kunnig och besjälad, tror jag, av viljan att dela med sig. Det var inga jippon på hans lektioner, han delade med sig av kunskaper och förutsatte att vi ville vara med i samtalet han förde med oss. Det var vi. Under fyra gymnasieår med honom höjde han aldrig rösten. Han lektioner var alltid intressanta.
Så jag plockar ner mina böcker, packar väskan och hoppas jag möter ögon som lyser av intresse. Om eleverna sedan har mössa på sig eller inte bryr jag mig inte om. Men det där med mössa på eller av är nästan en fixering hos väldigt många lärare i åttan. Vad huvudet innehåller är viktigare för mig än vilken huvudbonad personen har - eller inte har.

Viktigt att värna vänskapen

Just idag har jag träffat en av mina äldsta och käraste vänner. Det var många år sen sist och jag har saknat henne så. Missförstånd och olycka gjorde att våra vägar drog åt olika håll. Jag tar på mig skuld för det men är nu så glad att vi ses igen. När vi träffades efter så många år var det som om vi sågs förra veckan och bara fortsatte vårt samtal. Lycka känner jag.
Strax efteråt läser jag en artikel en av mina facebookvänner skickade mig. Det handlar om vad gamla döende människor mest ångrar att de inte gjort i livet. Läs artikeln här. Den är så intressant, de flesta  önskar inte att de hade jobbat mer - utan tvärtom. Men på en av de främsta punkterna finns just denna längtan efter att återse,  förenas med vänner man förlorat och sedan saknat.
Punkterna kommer här, läs mer om det i artikeln.

1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I hadn't worked so hard.

3. I wish I'd had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

Teater som rör och berör och ger många glada skratt

 Foto:TOMMY BROENG

Teater kan vara så  tråkigt,  de föreställningar jag ser berör mig ofta inte. Vännen har utkrävt ett moratorium på fem år av mig sedan jag drog med honom på några föreställningar på Stadsteatern som han tyckte var mördande tråkiga. Jag vet inte varför det är så - alltför ofta.

Så är det inte på Teater Reflex i Kärrtorp, en teater som nästan saknar pengar och anslag men under ledning av regissören Kent Ekberg gjort en suverän uppsättning av 13dagsafton. Inga pengar till scenografi? Då skaffar man ett stort antal bildäck och bygger fantastiska scenbilder. Otroliga kollektiva scener med proffs och amatörer som har en sådan spelglädje att det är omöjligt att inte ryckas med. Jättebra musik (sextiotalslåtar i svängig tappning och så bra framförda). Humor, känsla, överraskningar. Teater som rör och berör.

 Nu är det bara två föreställningar kvar. Jag är så glad att jag inte missade den!