Mina stringhyllor flyttar in i vardagsrummet och av kaos blir ordning

Omflyttning av bokhyllor, älskar mina vita stringhyllor

Mina egenskrivna böcker högst upp

Denna längtan efter att få ljus, rymd och ordning. Den längtan som driver mig att flytta om, möblera om. Denna längtan som jag just precis nu med nyopererad axel verkligen skulle hålla i schack - men hur svårt är inte det.

Jag fick en vision av att mina vita stringhyllor (älskar stringhyllor) skulle passa bättre i vardagsrummet. Så nu är de flyttade. Det innebär som alla förstår att alla böcker (många) måste flyttas om. Skönlitteraturen står i bokstavsordning i hela hallen. Det är bra, det finns en deckar- och en fantasyhylla, en Vietnamhylla, en Frankrikehylla, en hylla med biografier om kloka kvinnor ...

Men jag måste tänka nytt. Vad ska stå i Stringhyllan i vardagsrummet, vilka vackra böcker ska ligga i min pilasterhylla?
Och hyllan tar en hel vägg, alltså måste jag flytta om mina tavlor också.
Vilka underbara angenäma funderingar - om bara inte min högerarm var sådär tämligen obrukbar. Jag försöker nu flytta med vänster arm och med hjälp av döttrarna. Det går framåt. Sakta. Men vad gör det?
Är det något som kräver eftertanke så är det vilka böcker man vill ha framför sig. Det är en alldeles ljuvlig sysselsättning.
Nya poesihyllor, vackra konstböcker i pilastern, kanske mina femtiotalsböcker i nya hyllan och så en omflyttning av alla barnböcker?
Idag flyttade jag in mina egna  böcker i rummet, gillar att titta på de böcker jag faktiskt skrivit och gett ut.
Ja sådär håller jag på med mina bokhyllor i höstens början. Vad gör du med dina?

Fråga först innan personal under utbildning ska behandla en patient

Det är märkligt att ligga på sjukhus. Jag bestämde mig för att känna tillit och överlämna mig till experterna när jag nu efter lång tvekan bestämt mig för att operera axeln.

Nu är jag hemma igen, men lite vimmelkantig av smärtstillande mediciner. Det verkar som om allt gått bra. Det trånga utrymmet i axeln har ökats med 5.5 mm och så står det en massa annat jag inte förstår i kirurgens rapport. Han borrade och slipade. Ska be om översättning av hans rapport från läkarsvenska till vanlig.

Som alltid är jag så fylld av beundran över sjukhuspersonalens fantastiska arbete. Denna avdelning på SÖS  avdelning KUA för ortopedi var fylld av vänliga omtänksamma sköterskor och läkare. De tog sig tid. De var mitt i all stress så vänliga och omtänksamma.
"Livsviktigt yrke" stod det på en knapp en sköterska bar. Så sant. Ett yrke värt ordentlig betalning.

En enda negativ sak hände. Min högerarm blockerades, dvs bedövades så med nervblockering att den hängde som en död limpa bredvid mig helt utan känsel. En litet bökig bedövning att lägga. Man måste hitta stället via ultraljud och sticka precis rätt. Men utan att jag blev tillfrågad lades den av en läkare som inte kunde utan skulle lära sig. Han stack fem gånger och det gjorde vansinnigt ont utan att han lyckades hitta rätt med den kraftiga nålen. Till slut tog den ansvarige läkaren över. Vid det laget var jag rädd, ja nästan panikslagen.
Det jag undrar är om man inte måste fråga en patient först innan man sticker om man är med på att utsättas för en behandling av en som inte kan, som ska lära sig?
Jag tycker inte det är rätt att inte fråga. Jag hade aldrig sagt ja om jag insett vad det var. Men där låg jag hjälplös på en bår, rädd för operation och narkos och lite groggy av tabletter och fick inte frågan.

Sköterskorna på avdelningen som såg hur svårtstuckna min ådror var gjorde tvärtom, kallade på sin skickligaste sköterska när det gällde att sticka mig i stället för att låta praktikanten göra det.

Dagen O - får jag be om litet god karma?

Det gäller att våga

Dagen O som i operation. Måtte jag nu bli bra i min onda axel. Jag har en molande konstant värk sen så länge att den känns som en del av mig.
Nu måste jag våga operera.
Nu är det dags.
Jag tror att det är narkos jag ogillar mest - är man kontrollfreak så är man.
Men nu får jag helt enkelt överlämna mig i experternas förhoppningsvis skickliga händer.
Lite god karma till mig idag vore fint :)

Vilket genombrott vi gjort idag

I den gamla tapetens hjärta står de som gjorde genombrott

Ellen i den vackra tapeten i hennes rum

Vilket genombrott vi gjort idag. Så härligt det känns att bryta upp det gamla och slå oss igenom till nytt med rymd.

Jag fortsätter mina kaosprojekt.
Det räcker inte med att jag vänt upp och ner på min lägenhet hemma, på ön har vi också gjort om allting.

Det är inte så lämpligt nu, när jag just ska operera armen och inte får göra något mer än träna  ett par veckor.
Jag vet inte varför det alltid blir så.
Jag vill väl helt enkelt inte att det ska vara för lugnt och ordnat. Det gör mig orolig.

Sån tur att jag har mina barn och deras kärestor.

Så här otroligt vacker var väggen under lager av tapeter

Jag river och skriver, välkommen till kaoshemmet

Kaoshemmet

På onsdag ska axeln opereras. Jag har ont i armen och ska inte göra så mycket. Varför, undrar jag, väljer jag att just då både reparera hemma och riva kök på ön?
Är ni likadana?

Det är nästan tvångsmässigt. I går bestämde jag att bokhyllorna ska flyttas, ja en del andra möbler också, äntligen ska jag laga golvet under kylskåpet, sätta i duschslangen som föll för tre år sedan. Sätta teven på väggen. Köpa nya Stringskåp. En miljon prylar att flytta omkring.
Och jo jag har världens bäste snickare till hjälp men kan man ju inte bara sitta och titta på. Så jag lyfter lite mer än jag borde kanske. Men fint blir det.

Det är hösten. Jag kan inte låta bli då att börja om på nytt, starta projekt.
Skriva.
Riva.
Det är alldeles förfärligt härligt.

Jag borde verkligen sova men jag skriver

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag låg och läste en långtråkig bok och hoppades att den skulle söva mig. Men det lyckades inte. Huvudet bubblar av tankar. Lika bra att stiga upp.

Vi var på förlagsfest hos Opal i kväll, en trädgårdsfest, Annica och jag. Det var glatt vimmel och prat om skrivande och tankar föddes i våra hjärnor. När vi gick mot tåget började vi prata om intrigen i en bok vi skriver. Kom på nya sätt att börja, nya perspektiv. Det är nog det som spökar. Jag tänker på Freja.
Hur hon hoppar i vattnet .

Så jag stiger upp. Äter vattenmelon stående vid diskbänken. Gör en kopp kaffe. Klockan var två. Ingen bra tid att stiga upp om väckarklockan ringer sex.
Men jag kan bara inte sova.
Sätter på datorn och testar infallsvinkeln. Det kan bli bra.

Finns det något roligare än att hitta på, skriva om personer som finns, men inte finns. Göra dem levande. Trots att klockan är vid alldeles fel tidpunkt och jag borde ligga och sova.

Jag sover i morgon i stället.

Höstglädje och operationsskräck

Två olika krafter kämpar inom mig just nu. Dels höstglädjen som jag skrivit om. Ny termin, nya anteckningsböcker, nya projekt. Väldigt kul och pirrigt allting.

Men så till det tråkiga. Min onda onda axel har van vid att förflytta allt bärande till vänsterhanden, att palla upp armen med kuddar på natten.
Men nu går det inte längre.
Efter fem cortisonsprutor för att kurera min "impignement" så säger doktorn att jag måste operera. Så nästa vecka tar de sig an min axel. "Du vet att det gör fasansfullt ont efteråt!" upplyser man mig om. Jo, jag vet.
Det blir jobbigt. Men det är också jobbigt att ha ont oavbrutet.
Så snälla, håll era goda tummar för att kirurgen snittar rätt så att min arm blir bra igen. Det är så mycket som ska skrivas just med den nämligen!
Hoppas alla era leder sköter sig!

Laddar med nyskurat och ommöblerat - förändring av utsida som insida

Samma sak varje höst, jag vill röja, städa, måla om, skapa nytt. Hela mitt jag ligger i beredskap för förändring, av insida såväl som utsida.
Denna ljuvliga sommar har gett så mycket sol och värme, batterierna är fulladdade och det känns bara angenämt med höst.
Jag startar med att röja, säljer soffa, ger bort skrivbord, flera andra saker ska få byta plats eller helt enkelt säljas.
Plats för nytt och annorlunda.
Det känns som en energikick att ladda inför hösten med nyskurat och ommöblerat. Så det håller jag på med nu.

En tvättkrok är ankare, trådrullen en tamp, min soffa ett piratskepp

En trådrulle är en tamp till ett sjörövarskepp. En tvättkrok ett ankare. Min soffa är själva skeppet som heter Piraträddarna.
Vi är sjörövare som räddar snälla människor från dumma pirater. Allt duger att leka med. Min gamla studentkäpp är en vattenspruta och ett gult garnnystan är eld. På mitt huvud sitter en orange brandhjälm.

För den lilles fantasi finns inga gränser. I allt ser han möjligheter. Jag känner mig tung och tråkig ibland när jag ser hur han ser möjligheter i allting vi gör. Varje liten sak är en öppning.

Vad gör det att hemmet är upp och ner efter ett besök.
Skeppet Piraträddarna är alltför ordentligt och tråkigt för det mesta. Kapten Milton kommer hit, vi kastar loss och det är inte jag, den vuxna, som lär mig något utan han den lille orädde kaptenen som får mig att se möjligheter i en tvättkrok och en trådrulle - vilket ankare vi har. Nu kan vi hala upp alla skolbarn på båten, rulla upp dem över kanten (balkongräcket alltså) .....

Vilken lycka. Och när försvinner hos oss vuxna alla dessa fantastiska öppningar till en annan verklighet än den vanliga tråkiga.

Sommarslut och höstbörjan i min kropps almanacka

Sluta Eva, det är sommar än! Det fick jag höra på Facebook när jag sa att jag anade sommarslut och höstbörjan. 

Slutsuttet i den blå sammetssoffan

 Jag har min egen almanacka i kroppen. Nu tickar den otåligt på och meddelar mig att det är dags för hösttermin. Vad gör man då? Flyttar in till stan. Röjer garderober, startar nya projekt, kastar ut gamla möbler, köper nya anteckningsböcker. Allt det gör jag just nu samtidigt. Man kanske blir lite trött av det men det är också härligt.

Projekt idag: sälja min blå sammetssoffa på Blocket. Vi får se hur det går. Jag blev kär i den, köpte den men den tar för mycket plats. Jag behöver på något sätt luft och ljus just nu. Plats för tankar kanske? Eller för nytt?

På dagarna gnetar jag intensivt med ett manus jag verkligen gillar att jobba på. Det har hänt något med mig. Jag fortsätter skriva och peta med mina historier. Förut ville jag ha ut allting snabbt och hoppades på storförsäljning. Ja det är väl trevligt om böckerna säljer, men det bästa är faktiskt att knåpa med historien.

Så idag ska jag knepa och knåpa, kanske sälja soffan. Kanske vika ihop sommarkläderna.

Är det höst i din almanacka?

När Pettson och Findus blev ocharmig tysk barnfilm, tacka vet jag böckerna

Jag föredrar att läsa om Findus och Pettson framför att se den nya tyska filmen

Vi var på bio idag, Milton och jag. Såg Roligheter, den nya filmen om Findus och Pettson efter Sven Nordqvists älskade så fint tecknade barnböcker.
Jag minns hur jag skrattade så jag grät när jag läste Pannkakstårtan och vi fröjdades åt alla små roliga figurer som fanns på bilderna, barnen och jag.  Ja, jag har så klart läst böckerna för Milton också.

Nu skulle vi se den nya filmen, vi laddade med dricka och vindruvor i Bamseväskan.
Men jag kan inte säga att det var särskilt kul. Det är en gräll tysk film, dubbad till svenska och hårt datoranimerad. Skådespelarna är på riktigt, inte Findus förstås. Men det är högljutt och inte så charmigt.
Grannen Gustavsson är otroligt påfrestande och osannolikt fånig  liksom hans fula hund, det är bara för mycket och väldigt vuxentänkt och obegripligt för barn och det tar märkligt mycket plats. Marianne Sägebrecht /Ja från Bagdad kafé/ som Beda gillar jag och Pettsson (Ulrich Noethen) är porträttlik. Och visst är det gulligt med vänskapen mellan katten och gubben.
Men replikerna är dubbade till svenska, det ser irriterande ut och det mesta av charmen från böckerna drunknar.
Milton var inte heller överdrivet förtjust.
Det är något med tilltalet i filmen som inte alls når fram på det sätt som böckerna gör.  Inte till barn, inte till vuxna.

Turist - plågsam avklädning av mansrollen i vidrig alpin miljö

Turist utspelar sig i Alperna, som för mig liknar helvetets förgård   Foto: Fredrik Wentzel

Såg en film idag som jag längtat efter att se, Ruben Östlunds Turist. Hyllad i Cannes med priset Un Certain Regard.

Filmen är ett oerhört skickligt ifrågasättande att vår tids mansroll. En avklädning av Mannen som stammens hjälte och försvarare. Sällan har någon blivit så in på bara skinnet avslöjad som den stackars pappan (Johannes Bah-Kuhnke) som flyr en lavin i stället för att hjälpa sin familj. Det är smärtsamt att se honom konfronteras med de skamliga fega sidor av sig själv han inte vill kännas vid.
Ja som han som man inte får kännas vid i vårt samhälle, han ska ju vara stark, beskyddande och kompetent ...

Filmen ger mig många tankar om de krav samhället har på våra stackars män. Hur de kämpar för att fylla upp en machorustning många nummer för stor. Och hur vi tvingas in i roller vi inte alls vill ha. Också hur spelet män-kvinnor är så stereotypt. Vilken frihet ger vi varandra och oss själva att leva i enlighet med annat än hårda normer och krav, funderar jag medan filmen rullar fram. 

En annan sak som kanske bara jag upplever med filmen (jag som hatar snö och skidor) är att helvetets förgård på jorden måste vara denna klaustrofobiska iskalla ort i vitt med de hemska skidturerna, de vidriga turerna i liftar, denna vita ödslighet som är så kongenial med det tillstånd mannen hamnar i.

Det finns nog inget värre ställe att föreslå mig att åka till än en lyxig skidort i Alperna.
ja det är en första fundering ... fler tankar kommer nog kring denna film.

Värdigt sommarslut med dopp och fullmåne

Kära nån jag har flyttat hem till stan. Det innebär förstås inte att jag stängt till ön. Nej vi ska bygga om det gamla slitna köket och försöker nu enas om hur. Dessutom är det en massa saker som väntar här i livet i stan, en blandning av roliga jobb och diverse mindre roliga saker.  Återkommer till det.

 Sommaren slutade lite knäppt med ett borreliaanfall. Plötsligt hade jag jätteont under armen och där fanns en stor rund ring - det blev vårdcentralen i Vaxholm och antibiotika. Snabb behandling men tråkigt. Under alla mina år på ön har jag bara fått sådär fyra fästingbett, ingen av oss har någonsin fått borrelia. Så det var litet snopet.
Jag blev fruktansvärt trött, och hade ont under armen. Men nu blir jag nog bra. Dessa otäcka smådjur! Mördarsniglar. Fästingar och getingar. Nåja ändå ganska snälla djur om man ser sig omkring i världen.

Jag fick världens bästa tips i alla fall om getingbekämpande. Elda kaffe! Det blev getingtomt kring bordet igår när vi satt i den ljuva sommarkvällen jag, Annica, Victor och Ellen. Vi pratade milt i sommarkvällen och den gigantiska månen lyste där över oss.
Och i morse gick vi tidigt till bryggan och tog ett morgondopp.

Det är väl så bra det kan bli ... för din ålder

Då blir jag kamplysten och tar på min röda keps

Det känns inget kul när  till exempel en tandläkare behandlar utifrån ålder. Trött tittar hen i journalen och säger att: Ja men det är väl bra nog för din situation.
Vad vet hon om mitt liv, min situation?
Hon placerar bara i mig i en kategori efter ålder och meddelar att jag får vara nöjd. Att det är inte så noga med hur det ser ut för det kommer ändå att bli värre.

Jag vill bara inte gå till en tandläkare som inte ser på mig, inte lyssnar till vilka behov jag har utan bara slötittar och drar en slags linje för vad man kan önska, vilja, kräva. Som om alla trettioåringar, fyrtioåringar, femtioåringar osv ska dras över en kam. Och som att en i hens ögon äldre inte behöver kräva så mycket.

Struntsak ändå för jag kan ju byta tillbaka till den entusiastiske tandläkare jag hade förut. Hen som fick mig att skratta till och med i tandläkarstolen och inte trött förmedlade att det där duger väl  (underförstått: för din ålder) utan i stället bemödade sig om ett perfekt jobb.
Tack och lov att man kan byta vårdcentral och mottagning.

Mina onda gulsvartrandiga fiender - jag avskyr getingar

Vi blev riktigt utskällda här en gång av en besökande bekant när vi gillrade getingfällor med saft åt de lömska monstren.

Man fick slå ihjäl myggor men inte getingar. Gillar du den logiken och: är du en getingkramare så sluta läs!

Denna getingsommar är galen. Vi kan inte sitta på verandan utan att vara omgivna av dessa surrande bestar. Milton har blivit stucken, jag också. Det finns döda getingar i varje lämnad skvätt i något glas. och många i vår olika fällor. Cassis gillar de har jag märkt.

Idag har jag fått tipset att elda malt kaffe i folie på bordet när man ska äta, det avskyr de tydligen. Ska testa i kväll. Det är ju just dessa vackra kvällar man verkligen vill sitta på verandan.

Häromåret hade vi också verandaproblem. Bålgetingar. Hur får vi bort bort, frågade vi aningslöst och blev nästan utskällda, de är nämligen fridlysta. Och snälla, sa dom på Anticimex. Det var väl en ond avart som flyttat in hos oss. Vi ringde Anticimex i år igen, men vi vet inte var boet är och då vill de inte komma. Jag trodde de var experter på att också hitta dolda boplatser? Vem vill gå in utan skyddskläder under verandan där de bor och treva sig fram efter getingboet?

Getingboet på dass klarade jag. Ställde en hink under, sprayade och skar ner boet med kniv, sedan snabbt locket på vattenhinken med boet i. Det fungerade. Men det kanske var dumt. Man ska tydligen inte ge sig på bon.
Men vad gör man när Anticimex inte kommer!!!

Hoppas din sommar varit mild och lämnat plats för vackra tankar

Ovanligt nog är jag ensam i huset idag några timmar. Annars har barn och barnbarn och vänner besökt huset och det är alltid lika härligt att ha tid att umgås.
Nu senast var min vän Eva B här - vi badade bastu sent på kvällen och simmade i det svala vattnet i mörkret efteråt. Ett minne att bära med sig när hösten kommer.

Men nu är det stilla och tyst. Flickorna är på segeltur med sin pappa, sonfamiljen på fest i stan. Men snart tillbaka. Det är Miltons femte sommar här och Eiras första. När vi köpte huset var det deras pappa Emils första sommar ... tiden går. Vi planerar och planerar för hur vi alla ska rymmas här på ett bra sätt.
Kanske ännu en liten stuga för mig som nu bor i stora huset där alla vistas? Ett litet "undantag" som man förut kallade huset man byggde till åldriga föräldrar. Känner mig inte särskilt åldrig men njuter just idag av tanken på en egen liten stuga. Vi får se!

Annars var det märkligt just i månadsskiftet, det kändes så tydligt att sommaren gick över krönet mot hösten. Plötsligt började tankar på projekt, planer, resor dyka upp i mina tankar. Ganska angenämt det också!

Hoppas din sommar varit mild och solig som min, lämnat plats för vackra tankar och gett kraft inför höstens mörker.

Vi bygger i vår sommaridyll medan världen faller sönder

Det märkliga liv man lever. Här hemma, en idyll. Vi bygger tillsammans ett nytt hem för veden. Ett vedhus och alla är med. Fredrik konstruerar, Milton hjälper till. Sedan röjer vi alla upp platsen där ved och skräp samlats i decennier. Milton ser morgon teve: Team Works sjunger de. Om alla hjälps åt blir det bra.

Samtidigt tränger sig världen in i idyllen. Israel bombar oskyldiga människor i skolor, på sjukhus och i flyktingförläggningar. och världen tiger. Syrien är ett sönderbombat land. Och världen tiger.
Vi har ett FN, ett EU. Alla tiger.

Hur kan ett folkmord få pågå utan att det internationella samfundet säger ifrån. Är alla så bakbundna av ekonomiska intressen. USA som ger stöd och bistånd och VAPEN till Israel tiger.

Ja så är det. Vi vandrar hand i hand ner till bryggan den lille och jag, solen skiner, vattnet är spegelblankt.Vi hämtar dagstidningen som ger nya skrämmande nyheter.
Men här är vi. I det lilla livet så fullt av kärlek, jag ser på livet i världen och känner en fruktansvärd maktlöshet.