Galen bostadspolitik gör döttrarna till mambo

Vi tittar på lägenheter åt dotter E, dom är små små och dyra dyra.... Utanför dörren vid visningen står massor med skor, i den stajlade lägenheten tassar vi förhoppningsfulla omkring i strumplästen, dagen efter visning börjar en galen budning. Jag vill inte ha den här bostadspolitiken!
Om dotter E inte hittar lägenhet flyttar hon in ett tag hos mig. Det gillar jag. Två döttrar i lägenheten:)

Bilder på film och på museum

Äntligen kom jag idag iväg till det nya fina Fotografiska museet. Men kanske var jag för trött för jag kunde inte ta till mig bilderna. Däremot var lokalerna i den gamla vackra byggnaden helt fantastiska. Får väl återvända med mera öppet sinne än idag. Och kanske följa bloggvännen Annikas uppmaning att ansluta mig till en kunnig visning för att förstå mer?
Vi såg inatt den fantastiska filmen Robin Hood av Ridley Scott  med Russell Crowe (bilden) och Kate Blanchett som båda spelar så intensivt bra. "Ingen Robin Hood", sa jag, men tjejerna envisades och sa att en sån här Robin har du aldrig sett. Det hade jag inte heller, jag blev fullständigt betagen. Men det blev sent och sedan snurrade många tankar runt i mitt huvud och hindrade sömnen. Kanske därför bilderna på museet bara blev yta just idag.
Lustigt förresten att man måste betala inträde på museet för att få besöka cafét - man kanske bara vill slinka förbi shopen och ta en fika men inte vill jag i alla fall betala 95 kronor i inträde  för det?

Äntligen har jag hittat en blå läsfåtölj i sammet

Äntligen har jag hittat en  blå läsfåtölj. Som jag letat. Och vad dyra alla nya fåtöljer är. I stället hittade jag en på nätet, Jag har just genomfört och vunnit en rafflande budgivning. Åh den är så fin! Nu måste jag bara få hem den också - och hoppsan: Jag fick en soffa i blå sammet också på köpet.

Det som först var en frihet blev ett fängelse

Vixxtoria ställde  i en kommentar till mitt inlägg om Emma Vall en fråga som jag gör till ett blogginlägg, den är kul att fundera på. Så här skriver hon:
"Jag läste ett par Emma Vall-deckare för – ja, nästan ett decennium sedan tror jag (det var på ett hotellrum i San Diego i alla fall). Jag har för mig att det redan då framgick av baksidestexten att det var flera författare som samlades under Emma Vall, men det stod inte vilka. Jag har sedan tyckt det var lite kul när jag efter att ha tittat in på din blogg ganska många gånger förstod att du var en av dem bakom böckerna. Men nu (eftersom du tar upp ämnet) så blir jag lite nyfiken på varför ni beslöt att berätta vem som låg bakom Emma Vall-namnet. Att ha arbetsro låter som en lyx man ville fortsätta unna sig. Så vad hände?"

Först njöt vi av skrivtiden, av hemligheten. bara vi visste, ja våra familjer också. Vi bestämde oss för att skriva fem böcker på fem år, vi arbetade intensivt och arbetsron var viktig eftersom vi också heltidsarbetade. Men....  efter två böcker och ett hemligt liv började det kännas... ja snopet. Man är ju stolt över sina böcker och vill gärna visa och berätta. Nu kunde vi inte det. Det som först var en frihet blev ett fängelse. När så en journalist från Amelia frågade om det inte var vi som var Emma Vall så sa vi ja till en intervju. Och det kändes ganska skönt!

En svag lättfrestad människa på härlig klädrea - det är jag det

Man är verkligen en svag lättfrestad människa. Och det slår aldrig fel, just när jag är som pankast så hittar jag på outgrundliga vägar sätt att göra av med pengar jag inte har. Så i morse klockan sju var Ellen, Elin och jag på rea på biografen Astoria där Fifth Avenue Shoe Repair hade utförsäljning av massor med fina kläder, de är vanligtvis så dyra att jag inte har råd...  men jag köpte en kappa där på rea en gång som jag älskar.
Nu åkte vi dit i alla fall, en rea som drev upp oss klockan sex och fick oss att göra av med pengar som skulle gå till annat. Men jag tänker inte ångra mig utan vara glad åt min kofta oversized, några små onödiga svarta tröjor... och så. Allt billigt men dyrt för en pank en - men fint.

Varför blev det just Emma Vall?

En av de vanligaste frågorna vid våra skolbesök är: Varför heter ni Emma Vall?

Emma - det är Eva Maria Annica - EMA... men så finns det också ett till M - detta M står för musketöserna. Det är vi: En för alla alla för en, de tre musketöserna.
Efternamnet funderade vi länge på.  Men eftersom böckerna om Amanda utspelar sig i Sundsvall tog vi bara min kära hemstads slutled: Vall .
Så blev vi Emma Vall.

Därför valde vi att skriva under pseudonymen Emma Vall

Jag läser Kristoffer L:s bok om författaridentitet och minns förstås hur vi tänkte om Emma Vall, min, Marias och Annicas pseudonym. Varför pseudonym kan man undra? Vi hade ju innan dess med alla våra tre namn skrivit både debattboken Krossa glastaket och barnboken Flickan i medaljongen med bra resultat,
Men när vi bestämt oss för att skriva fem deckare om Amanda Rönn så använde vi pseudonym, Förlaget Alfabeta ville det för att det såg lite märkligt ut med tre författarnamn. Men vi ville det för att det var en utmaning att vara hemliga. Vi ville se om någon skulle säga någonting om att stilen skilde sig åt i boken, att det omöjligtvis kunde vara bara en författare. Det var det ingen som sa, däremot fick vi kvalificerade gissningar. Gunilla Kindstrand i TV sa att bakom pseudonymen måste finnas en man, författarens blick på kvinnor var så manlig. Det är något vi ofta funderat över, vad menade hon :)
En recensent sa att det nog var Kerstin Ekman som skrev deckare igen... då blev vi malliga.
Men det var intressant att lyssna till reaktionerna, att se gissningarna på vem (inte vilka) som dolde sig bakom pseudonymen Emma Vall.
Det gav oss också arbetsro. Vi stängde in oss i vårt hemliga skrivrum... vi hade ro att skriva, ingen visste vad vi gjorde. Vi älskar hemligheter. Vill ni läsa Amandaböckerna? De finns att beställa från Förlag 404

Efter ett tag blir hemligheten en boja, men det är en annan historia!

Just nu läser jag Mask av Kristoffer Leandoer

"Alla författare ljuger. (Särskilt när de talar sanning)"

"Alla författare talar sanning. (Särskilt när de ljuger)"

skriver Kristoffer Leandoer.

Jag hade inte läst så många av de Augustnominerade böckerna i år. Men Mask litteraturen som gömställe håller jag just på med, en oupphörligt intressant, välskriven och mångbottnad bok om författaridentiteter, pseudonymer med mera. Det är ingen bok att snabbläsa, den är så lärd och så infallsrik att den tar ett tag för mig att läsa. Det är njutbart.
Så här lyder Augustmotiveringen:
“Med glimten i ögat och med litteraturhistoriens hjälp berättar Kristoffer Leandoer vist, vittert och klokt om namnets betydelse för en människas identitet. Låt dig inte luras av bokens anspråkslösa omslag – bakom masken döljer sig en smart text om sanning och lögn i litteraturen och verkligheten.”

En dag med flow och klar blick

Igår var en bra dag. En dag då jag såg händelserna så klart i vårt nya manus-under-arbete. Vilken känsla det är när det kommer en sådan dag också. Jag bara skrev och skrev. Ni vet, det som kallas flow. Medan jag skrev puttrade en härlig stek i lergrytan i ugnen i tre timmar, underbart mör när E kom hem klockan åtta. Hon var lika pigg. När klockan var elva fick vi för oss att vi skulle blanda vår egen fenomenala müsli så det gjorde vi, en doft av rostade hasselnötter spred sig över lägenheten och sedan somnade jag.

Vill du vinna Evas fina kort?

Eva Granne och jag byter länkar idag. Hos henne kan du finna några av hennes fina kort. jag vill så gärna vinna dem, visst vill du också det? Vill du vinna så gå in här

Vad är hösttröst för dig? Berätta och vinn en bok

Jag vill fira den häftiga hösten som i alla fall på kort sikt besegrade vintern. I lördags var det vinter på min ö. Idag var det frostig hög luft och jag blev glad över de snöfria gatorna längs kanalen.
Ska vi fira det med att lotta ut Annicas och min fina kokbok Kärlek och käk med mycket gott att laga?
Vill du vara med och tävla? Tipsa då i mina kommentarer vad som är din bästa höst-tröst - det vill säga hur njuter du bäst av denna färgsprakande årstid? Mat, promenader, stickning, läsning????
Om du länkar till min blogg får du två vinstchanser.

Tävlingen pågår till den 7 november.

Sjaldag, själdag, skrivdag

Gråmulen dag. Som gjord att sitta inne vid sin Mac insvept i varm sjal, med stickade varma strumpor från Tibet på fötterna, fundera och eventuellt skriva ett och annat ord. Dricka chai med mycken smak av kanel. Det känns som om jag fått en hel vecka, alldeles oinbokad, till skänks eftersom jag bokade av min resa till Ghana. Känner mig ovanligt fridfull, höstfrid. Hur känner du?

När lupinerna blommar kommer jag tillbaka, hejdå lilla hus, sov gott i vinter!

Det är för sorgligt att vinternatta sommarhuset på ön. Det låg ett tjockt lager snö på sommarmöbeln när vi kom med båten, solparasollerna stod kvar ute på verandan, vattnet var inte avstängt. Vi borstade bort snön och ställde in möbeln i förrådet. Granne Kent stänger av vattnet i morgon. Allt ligger på vinterplatserna nu. Vi stänger noga alla dörrar, kastar en sista blick på huset. Hejdå lilla hus, till våren kommer vi igen! När lupinerna blommar.

PS: jag tittar på bilden av mig och ser att det inte är någon modeblogg. Men det är lite kul att jag sydde upp byxorna i Hoi An, köpte jackan i Toronto och mössan i Filippa Ks second handbutik. När jag tänker efter har jag alltid på mig något jag köpt på en resa!

Fin filmkväll med En enda man

Vi hade filmkväll hemma och äntligen såg jag Tom Fords En enda man med Colin Firth i huvudrollen, han spelar så känsligt, så bra. Boken kom för några år sedan i Sverige. Filmen bygger ju på Christopher Isherwoods fina roman med samma namn som det då nya entusiastiska förlaget Salamonski gav ut. Ett litet förlag med facebook-grupp om ni vill veta mer.  Men det här var i alla fall en efterlängtad utgivning av en klassiker. Boken kom redan 64 men inte på svenska förrän för några år sedan.
Jag undrade mycket hur det skulle gå att göra film av denna roman om en mans innersta tankar och försök att leva sedan livskamraten Jim dött hastigt i en bilolycka. Jag behövde inte oroa mig, den var så fint "översatt" till filmspråk. En berörande - och vacker - film.

I stället för att arbeta

Ibland när man inte riktigt orkar arbeta så syns det alltför tydligt. Plötsligt börjar jag testa mig på facebook, ni vet nu härmed att när det dyker upp konstiga uppdateringar på FB om - som nu - vilken fyrtiotalsfilmstjärna jag är (Vivien Leigh) eller vilken fiktiv figur (Blixt Gordon) då är det jag som procrastinerar.

Men idag var det väl okej, jag blev däckad av sprutorna mot difteri, stelkramp och hepatit B?

Förnuft och magkänsla sa: Nej

Det finns verkligen beslut som måste landa i en själv och som man måste ta med hjälp av förnuft och magkänsla. Jag ville så gärna åka till Ghana på en resa jag blev inbjuden till förra veckan. Nytt land, spännande innehåll, avresa om en vecka. Samtidigt så ska jag ju åka till Vietnam, favoritlandet, i slutet av månaden.
När jag inte fick vaccinera mig igår mot Gula febern av "medical reasons" - uselt immunförsvar - blev jag först chockad och tänkte jag åker ändå. Men en natts grubblande, inhämtande av goda råd och lyssnande till min magkänsla gjorde nu på morgonen att jag tackade nej.
Kanske har jag blivit mindre riskbenägen (läs feg) med åren, eller så är jag helt enkelt lite klokare? Jag vet inte. Men svaret på min fråga till mig själv blev: Jag stannar hemma.

Tänk om en smittad mygga hittar ovaccinerade mig?

Det snöar, ser jag, när jag drar undan gardinerna, det ligger ett vitt täcke på marken och jag intalar mig själv att det är vackert. En slags stillhet finns utanför fönstret. De röda träden är täckta av vitt puder. Det är oktober, och det snöar. Inte mitt favoritscenario, men jag accepterar det.
Däremot har jag ett kval: För att komma in i Ghana måste man ha intyg på att man har vaccinerats mot Gula febern, men mitt immunförsvar är nedsatt eftersom jag inte har någon mjälte (nu vet ni vet). Hur ska jag göra? Jag läser på nätet om Gula febern och där är det lite svårt att gilla läget. Tänk om en infekterad mygga hittar ovaccinerade mig. Nu måste jag snabbt bestämma mig.
Hur ska jag göra?

Den ena oron tar ut den andra

Idag var jag på vaccinationscentralen för att ta en spruta mot Gula febern, annars kommer man inte in i Ghana. Jag ska dit om en vecka. Om jag får visum i tid. Men jag fick inte ta den sprutan utan fick i stället ett intyg att jag av medicinska skäl inte får ta den, däremot fick jag sprutor mot difteri/stelkramp och hepatit B och läskiga malariapiller.
Jag blev orolig så klart, så himla orolig att jag glömde att jag är rädd för rulltrappor och bara klev på den och obekymrat rullade neråt (det var en liten rulltrappa dock) innan jag insåg vad jag gjort.
Så är det, en oro tar ut en annan.

Idag är vägen smalare

Kylig morgon. Sjuk E. drabbad av influensa som kom från ingenstans mitt i natten som influensor gör och däckar en oförberett. Jag proppar i mig medel mot influensa och ber en stilla bön om att slippa drabbas. Ena dagen är allt lättsamt, allt flyter på och går min väg. Nästa dag har något hänt. Vägen smalnar och det blir mera snårigt. E sjuk. I stället för sol över Vietnam är det översvämningar berättar nätet, häftiga regn? Hinner de ge vika tills jag kommer?

Då och då blir det precis som jag tänkte att det skulle vara

Redan sju i morse var vi på gymmet, E och jag. Ingen morgonpromenad i det kalla våta regnet, i stället ett varmt välkomande gym och jag gick promenad på bandet. Sedan arbetade jag intensivt i flera timmar. Nytt manus, nya ideer. Det känns roligt.
Belöningen för hårt arbete: Idag var det att se det senaste avsnittet i Mad Men 4 och det är bra. Den är så välgjord den serien. Rena njutningen att se hur kläder, möbler, musik förändras år från år.
Ibland suckar jag över hur det är att arbeta hemma, vara sin egen arbetsgivare, jag vet. Men vissa dagar, när arbetet flyter på och jag unnar mig att se en film bara sådär, med en vän, mitt på dagen. Då tänker jag att det var precis det här jag ville.

Jag måste rymma från svensk vinter

Det gör jag. Om allt går i lås är jag i Ghana första veckan i november och i Vietnam den sista veckan. Jag planerar, visumansöker, mailar och håller tummarna!
Vill du också rymma?

Min mambo är hemma hos mig igen

Vi vandrar längs kajkanten tidig morgon, yngsta dottern och jag. Det är vår morgonrutin före frukost. När hon nu är hemma känns det så självklart att hon är här och inte i Paris, Sydafrika, Vietnam, eller Australien. Hon är hemma, vi bor här. vi två som flyttade hit tillsammans. Vi som blev kvar i huset där alla bodde, men sedan också valde att flytta iväg. Ett bra beslut, vi landade på söder. Nu måste hon hitta en egen lägenhet, hon är så värd en egen bostad, ett eget hem, vuxen som hon är. I källaren står alla hennes saker i kartonger och väntar på att bli uppackade och använda. Men hur gör man för att hitta en bostad?
Ja, det ordnar sig väl, tills dess njuter jag  av att hon är min mambo igen.

Jag är så präglad av den stad där jag växte upp

Jag märker ofta hur präglad jag är av min uppväxt i Sundsvall. Det var många år sedan jag flyttade därifrån, men jag är ofta där i tankarna. Visst blir man präglad av den stad där man är född och växte upp. Eller vad känner du? Jag har bott längre tid i Stockholm än i Sundsvall, ändå känner jag mig bara inflyttad hit, jag känner så tydligt att jag inte är härifrån, där jag ändå bor. Jag är en Sundsvallsflicka med Stockholmsbarn, helt enkelt. Jag kommer nog aldrig att flytta ifrån Stockholm, men en del av mitt hjärta finns i den  stad jag växte upp,  där flera av mina böcker utspelar sig. Och det är en speciell lust i att låta mina huvudpersoner befolka min egen stad.

Om hur jag utsätts för KBT-exponering light mot min fåniga musfobi

Min kompis K håller på att bygga ihop en gammal musfälla. Igår när vi i allsköns ro drack vin och åt choklad spatserade en eländig mus förbi inne i teverummet. Hoppsan sa K. jag stelnade i fånig panik och försökte att int visa det. Genomskådades förstås. K höll en pedagogik uppbyggande föreläsning i muspsykologi, det var intressant. Hon dödar aldrig mössen utan fångar dem i en behändig bur, sedan kör hon flera mil ifrån sitt hus och släpper ut den.
Imponerande. Det visar sig att alla möss har olika reaktionsmönster när de blir fångade, precis som vi människor antagligen skulle ha. En del ger upp, andra kämpar... ja ni förstår.
I morse skulle jag behandlas med KBT light, exponering tror jag det kallas. K ville visa mig en bild av en mus som en morgon satt på hennes spis och stirrade på henne. men den exponeringen blev för häftig. Jag får kanske börja min exponering med att se den där läskiga barnfilmen om möss på en restaurang i Paris.
Jag skäms när jag skriver det här, över att jag är så fånig. Så tjejigt lättskrämd.
Under tiden jag skriver detta fixar K med musfällan som den ska fångas in i för att sedan flyttas till en annan by i Dalarna....
Hur fobiska är ni, undrar jag?

Läs om sjukhuset med bara enkelrum

Det här inlägget av Eva måste ni bara läsa, hon skriver om hur man kan undvika att förlägga män och kvinnor i samma sal på sjukhus - en osed man börjat med nu i Sverige. Det var en chock häromåret när E skulle opereras och det plötsligt hoppar upp en man med svarta håriga ben och en rock med glipa därbak ur sängen intill. Jag skulle uppleva det som fruktansvärt jobbigt och integritetskränkande att dela rum på sjukhus på det sättet. Man är så svag och hjälplös när man hamnar på sjukhus, det är jobbigt nog ändå. Men Eva berättar om sjukhuset med bara enkelrum i Visby, det verkar vara en genial lösning! Läs hennes inlägg!

Här finns en litterär kontinent att upptäcka

Jag läser en så fin novellsamling. Kärlek x 21 heter den och det är kvinnliga författare med afrikansk bakgrund som skrivit dessa noveller som Tranan ger ut. Tranan är det lilla förlaget som öppnar nya världar med sin ambitiösa utgivning av litteratur som de stora förlagen inte satsar på i sin jakt på bestsellers.
I Afrika bor mer än 900 miljoner människor i 54 länder, ni vet hur få romaner som översätts från dessa länder och hur otroligt få kvinnliga författare därifrån som blivit översatta. Här finns en litterär kontinent att upptäcka, som Tranan säger.
Ama Ata Aldoo skriver i sitt förord att afrikanska författare förväntas skriva om hungersnöd, militära regimer - ja elände kort sagt.
Men det skrivs också om kärlek, i Afrika. Läs boken, den är fin.

Balansen i tillvaron, den svårfunna

Jag vill bli pigg, piggare, hinna så mycket. Överkonsumerar vitaminer. Blir så pigg och övervarvad att jag inte kan sova. Ligger med klarvaken blick hela natten och väver planer. Att det ska vara så svårt att hitta balansen i tillvaron.
Nu är det ganska tidig morgon. Tankarna snurrar. Så mycket som är möjligt. Så kort tid.

DNs reportage måste läsas som satir - men det är en tragedi att unga idag inte hittar bostäder

I min värld är det inte en walk-in-closet med divan  man drömmer om. Man skulle vara glad åt en lägenhet av den storleken att få flytta in sina små nötta pinaler i. Så det så.
Man märker när man umgås med folk som bor i Stockholm, vi hamnar alltid i en diskussion om hur vi bor, om hyror, om bristen på lägenheter, om bostadsrättspriser, om hur man ska få en större lägenhet eller ännu vanligare en lägenhet överhuvudtaget. Många av mina kompisar har i likhet med mig vuxna barn boende hos sig. En etta kostar långt över en miljon, en etta svart kostar flera hundratusen, vem klarar sånt, ekonomiskt, moraliskt?. Samtidigt har DN sina prettoreportage som det omtalade Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN för en vecka sedan då det unga rika paret sa att om tio år bor de i 300 kvadratmeter med en walk-in-closet med divan. Har ni inte läst artikeln så gör det och se det som en satir över samtiden.
Men det är ingen satir att unga inte hittar något boende, det är en tragedi.

Ny resa. Nya planer. Snart är jag där vid Hoan Kiem Lake igen, men hur gick det till?

Jag har tillbringat sena eftermiddagen på mysiga Gilda vid Nytorget, träffat C som nyligen varit i Vietnam och diskuerat trevliga platser och planer. Sedan gick jag hem och bokade favorithotellet som är minimalt och enkelt men ligger bra. Snart är jag där, hur gick det till? Jag är ständigt lika förvånad när jag kommer iväg på en resa, man kan tro att ena hjärnhalvan planerar och överraskar den andra som ständigt blir häpen..
Det ska bli en spännande resa eftersom vi ska undersöka möjligheten att göra ett liknande projekt som det jag gjort i Indien: låta barnboksförfattare från våra två länder möta varandra och lära mer om varandras villkor. Så vi bokar in en hel del möten, funderar och planerar!
I Hoi An har jag redan bokat det hotell jag älskar att bo på.

Hoppas nu allting fungerar som det ska med möten och planer.

Lästips om Nobelpristagaren som bara beskriver männen som hela människor

Nu ska jag skriva och inte blogga men jag måste dela med mig av en jättebra artikel om årets  Nobelpristagare som på ett perfekt sätt beskriver det jag kände när jag hörde Kulturradions män diskutera honom efter priset. Jag lyssnade till citat och uppläsningar med beskrivningar av kvinnor - och jag kände mig helt främmande. Nej jag har aldrig läst någon hel bok av honom,.Jag har försökt men fastnat, de har inte engagerat mig. Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN igår. Här. I kriget mellan könen har Vargas LLosa alltid ställt sig på de mäktigas sida, lyder rubriken. Hon beskriver hur Vargas Llosa gör sina män till människor ut i fingerspetsarna, medan nyckeln till kvinnan personlighet tycks finnas i höftens rundning: "Med kvinnor är det något helt annat. Där dominerar formuleringar som ”den lilla kroppen”, ”de stora, skrämda ögonen” och ”de knoppande bröstvårtorna.” ”Det gröna huset” handlar om en indianflickas väg från klostret till bordellen. Romanen igenom beskrivs kvinnor på detta slavköparsätt: ”Där fanns sex stycken prostituerade, gamla och slappa i köttet.”

Jag skrev intensivt och fick som belöning en Miltonpromenad

Jag hade verkligen tänkt skriva en text i helgen, allt fanns färdigt i mitt huvud men orden ville inte komma ut. 

Jag tvingade mig inte då, i stället gjorde jag andra saker, umgicks med familjen. Ellen och jag hade ett uppiggande städpass och njöt av ett putsat hem. På söndag hade vi brunch med amerikanska pannkakor med lönnsirap.
Hela tiden fanns det ett spår i mitt huvud där det arbetades.
I morse vaknade vi tidigt, gick vår vanliga morgonpromenad längs kanalen. Åt frukost - och mitt i frukosten kände jag att nu, nu ska jag skriva den här texten. Jag reste mig, tog kaffekoppen med mig och satt i timmar framför datorn. Det kändes som om någon suttit i mitt huvud och arbetat under helgen och nu gällde det för mig att plocka fram texten.
Jag kände mig så nöjd när den var skriven.
Och just då kom Milton på besök, han och jag skulle ta en promenad längs samma kaj som Ellen och jag på morgonen. Vilken känsla det är att dra en vagn med ett litet barn som skrattar emot en. Han jollrade, skrattade och somnade.

Jag kan aldrig fatta hur man skulle kunna vilja ha en vagn där man inte ser barnet, för övrigt. Det är ju ljuvligt med den kontakten.

Ja, det var min dag. En ganska vanlig dag i mitt författarliv, en bra dag.

När vi tvingades rabbla psalmer utantill

Fp-Majoren Björklund värnar om kristendomsundervisningen och kör över Skolverket. Ja han vill ha den gamla skolan tillbaka med betyg och kristendom.
Och jag minns hur vi tvingades rabbla psalmverser. Utantill skulle man kunna dem, stå vid bänken och rabbla. Och bästisen Otto, hon var handsvettig och nervös för texterna hon kunde hemma försvann när hon måste stå upp och rabbla och då var han inte nådig, magistern, utan hotade med usla betyg.
Morgonbön skulle vi be, varje morgon. Magistern spelade psalmer på orgeln och det var mycket kristendom i den undervisning jag fick. Det är något jag inte vill ha tillbaka.

Hurra: Hanoi och Hoi An i höst

Jag har just betalat min biljett till Vietnam. Det är sant. Jag får möjligheten åka till mitt favoritland igen. I slutet av november bär det iväg och vi ska undersöka möjligheter för samarbetsprojekt mellan svenska och vietnamesiska författare, jag och en till barnboksförfattare, lite likt projektet jag just avslutat i Indien: "Childrens books together, A happy Collaboration".
Hanoi i höst, Hoi An också, jag är lycklig!

Livet som pank och fågelfri

Brödet tog slut i morse, men vi åt quionoagröt med päron efter vår morgonpromenad längs kajen, blå himmel, sol! Gott med gröt. Familjemiddag med den sista kycklingen i frysen - en helt underbar Coq au vin i lergryta blev det ikväll. Lergrytan har länge legat bortglömd och samlat damm på en hylla, den är ju underbr att laga mat i.
Eftersom vi inte har så mycket i kylskåpet nu passade vi på att städa. När man är två glada typer är allting kul. Till och med att skrubba kylskåpet rent och skura badrummet minutiöst. 
En bra lördag helt enkelt.
Och snart kommer det bästa: Jag ska njuta av Nina Bouraouis Kärlekens geografi som jag fick av Elin i present idag. Som jag längtat efter att läsa den boken!

Aldrig har jag varit så rädd som i Algeriet

Mer Bokgeografi (och lånad bild) från Enligt O. via Lyrans Noblesser.  Denna vecka vill de att vi besvarar följande frågor/uppmaningar:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Algeriet eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Den här boken har jag läst på franska, nu har den kommit på svenska och det ska bli spännande. Jag tycker det är en fantastisk bok om Algeriet från kolonialtiden och fram till idag, dess såriga, grymma historia. Jag har aldrig varit så rädd i något land som i Algeriet. Och boken: Jo Yasmina Khadras bok Vad dagen är natten skyldig. Läs den!!!!


2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Algeriet. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Inte långsökt alls, den författare som enligt min mening är värd Nobelpriset, den fantastiska Assia Djebar. Ingenstans i min fars hus gick som radioföljetong för ett år sedan, det var ren magi att lyssna till hennes vindlande vackra språk. Jag vill tipsa om den kloka modiga Maïssa Bey också!


3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Algeriet, som du inte läst, men är nyfiken på.
Jag har läst tidigare böcker av Nina Bouraoui men jag är så nyfiken på hennes nya som min dotter Elin, bokbloggare i Kattis rekommenderar hett!   Kärlekens geografi  väntar på att bli läst. En roman om vänskap, kärlek, åtrå mellan en författare och en yngre man, om jag fattat rätt. Jag lyssnade till henne en gång på Franska Institutet.

Hur svarar du?

Vi är så panka att vi bara äter det som finns i våra skåp, köpstopp!

Oj vad vi är panka just nu Ellen och jag erkänner jag helt skamlöst. Ja så kan det bli minsann och  vad gör man. Jo, vi bestämde oss för att helt enkelt leva på det vi har. Det är en ganska spännande utmaning. Testa! Idag blev det kyckling i lergryta med de grönsaker vi hittade, potatis, morötter, lök och en halv flaska vin, ja allt vinet gick i grytan men vatten är gott att dricka.
Till frukost hade vi lite bröd kvar, lunch blev quinoagröt med ett päron. Och vi har tre kvar.
Vi håller på tills skåpen är tomma och så hoppas vi på lite pengar till dess. Vill ni också testa? Man blir uppfinningsrik.

Kärlek, tänker jag och orkar inte tycka mer idag

Ibland, då blir jag så trött på att tycka. Över att bli upprörd. Över att bry mig och ha synpunkter. Jag brukade fråga min bror som skrev ledare varje dag i många år i en dagstidning: Hur orkar du? Hur orkar du tycka och ha åsikter hela tiden.
Men egentligen gjorde/gör jag samma sak.
Och ibland blir jag trött på det.
Idag stängde jag bara av och tänkte att det här. Det är det viktiga. Barn, familj, kärlek. Å andra sidan är det ju just för dem jag också tyckt och kämpat, för att de ska kunna leva värdiga liv i ett bra samhälle.

Det är inte lätt. Men jag tittar på bilden och tänker: Kärlek!

Ytterligare en i raden av vita medelålders män...

I radions Kulturnytt diskuterade fyra medelålders män (ingen kvinna)  Nobelpristagaren i litteratur, han är konservativ och ganska gubbsjuk egentligen, sa de. Gillar att skriva om bordeller, sa de också. Men bra, sa de, Ytterligare en i raden av vita medelålders män, fy vad jag är besviken!
JCO, Assia Djebar, Alice Munro... er tid ska komma!

Min bror skriver om mördaren i farfars hus

Snart kommer en ny bok som jag ser fram emot att läsa: En mördare i farfars hus. Det är min bror Peter som skrivit den, handlingen är förlagd till Sundsvall, vår hemstad,  sent femtiotal och jag tror det finns en hel del familje- och femtiotalsnostalgi att hämta i den. Min bror är en rolig och skarp skribent. Mer om boken på Förlag 404.

Ett produktivt författaräktenskap

Jag kilade  iväg bort till Södra teatern för att lyssna på Zac O´Yeah och hans hustru Anjum Hassan när de talade om  samtida indisk litteratur. Södra teatern satsar på indiskt just nu, det är ett väldigt spännande program. Se mer om programmet här.
Anjum debuterar med romanen Bort bort. 
Jag träffade Anjum vid ett besök i Indien för några år sedan tillsammans med Zac som var vår initierade reseledare på min första författarresa till Indien. På bilden föreläser han på ett författarseminarium jag ledde i Goa. De är gifta med varandra och har båda varsin författarkarriär. Nu utges hon i svensk översättning och Zacs böcker utkommer i Indien. Ett produktivt författaräktenskap!
Tyvärr slutade kvällen snöpligt! Dottern hade glömt nyckeln och var utelåst så jag fick ila hem. Men jag ska läsa Anjums bok och återkommer.
På söndag kommer de tre spännande indiska kvinnor till Södran, Rosa Indien. Läs mer här.

Varhelst jag kan koppla in min dator

Man kan skriva var som helst. Man kan slå läger på ett bibliotek, finns många olika. Man kan hitta ett café,  en hemlig hotellfoajé i en helt annan del av staden än där jag vanligtvis är. Det gör jag idag. En foajé med inte alltför mycket spring. En lagom stor med möjlighet att ladda datorn om jag sitter länge. Jag älskar att sitta anonym i vimlet och skriva. Det ska jag göra idag. Jag och min Mac.

I Solbarnets värld

Det är så härligt att försjunka i en spännande bok och glömma omvärlden. Med posten idag kom bloggvännen Monika Hääggs Solbarnet, ett äventyr i bronsålder. Det är en spännande historisk ungdomsroman. Jag började läsa ett kapitel och ville fortsätta. Så där är jag nu, i Solbarnets värld. Monikas fantasi är magisk!

Idag är jag en lycklig baglady, Gianna och Benito har anlänt från Chennai

Idag har Gianna och Benito kommit till mig från Indien. Jag är så glad. Gianna hittade jag första gången i Calcutta för fyra år sedan och jag har använt den väskan varje dag runt om i världen. Lite sliten är den nu - om än helt okej - men jag ville ha en till, jag vill inte ha någon annan väska, den har den perfekta avvägningen av fack för mig.  Giannas lillebror heter Benito, en ungefär likadan men mindre väska för de dagar man inte släpar på så mycket (som jag dock vanligtvis gör, jag är en riktig bag lady!)
Problemet var att väskorna bara finns att köpa i Indien. Väskmärket Hidesign lärde den svenskindiske författaren Zac O´Yeah mig att älska och det är verkligen bra, men säljs inte mycket utanför  Indien. Tack vare vännen Sandhya kom idag ett fint paket från Indien, inslaget/insytt i vitt bomullstyg med mina nya väskor. Jag bara älskar att kunna fortsätta använda något som är vackert, bra och funktionellt. Jag älskar att saker jag behöver finns, år efter år!

Jag har skrattat mycket denna helg

Vilken härlig helg jag haft. Prat- och jobbhelg med vännen K i Horndal, det är vackert där! Vi har varvat utearbete med inneskrivande.
K har gjort sin fantastiska indiska specialcurry, vi har druckit iskall vit chablis på kvällarna.
På dagarna har vi ställt undan trädgårdsmöbler inför vintern, det är vemodigt. Vi vände med gemensamma krafter den tunga träekan och drog upp motorbåten och drog över skyddande presenningar. Vattentunnan skulle tömmas, duschröret utanför bastun skruvas isär och tas in.
Vi drog runt på tomten i sällsam mundering av gamla slitna kläder, stövlar och uttjänta tröjor och stortrivdes. Just att varva utearbete med sittandet framför datorn, det känns så bra.
Igår gick vi en lång skogspromenad på kvällen, jag lagrade tydligen in intrycken och bearbetade under natten för på morgonen var det så lätt att skriva ett kapitel om en kvinna som springer i en skog. Hon gråter. Jag har skrattat mycket denna helg.

Visst är det vardagen som ska ha en guldkant?

Jag hittade inga fina fåtöljer till min prathörna idag, men jag kom ihåg att jag har två slitna fåtöljer i källaren hemma. De får duga. I stället hittade jag två fina desserttallrikar. Jag har redan ett halvt dussin av dessa tallrikar med fruktmotiv och gallerkant och jag älskar dem. Man serverades färsk frukt på dem hos farmor och farfar och frukten skars med liten fin kniv. De är så vackra att jag knappt använt dem.
Nu har jag tänkt om. Jag använder glatt fina tallrikar jag fått ärva. Faster Elsa till exempel, min enastående härliga starka faster, av henne fick jag ärva hennes finservis. Den har mest stått i skåpet, så synd! Nu använder jag den. Det är ett dussin av varje slags tallrik och fina uppläggningsfat, varför ska de stå i skåpet och damma till sig?

Förut diskade jag aldrig de tallrikarna i diskmaskinen, nu använder jag dem och maskindiskar dem och jag älskar att ha fint porslin, vackra glas. Visst är man dum som sparar saker till "fina middagar" man aldrig har när det  är vardagen som ska ha en guldkant? Hur gör du?

Plats för prat och gemenskap

Jag vaknar i Horndal, luften är krispig och vacker. Solen går upp över sjön. Idag ska vi med gemensamma krafter dra upp en båt, K och jag. Vi ska vandra omkring och andas in den klara luften och prata. Tänk så mycket prat det kan finnas i två gamla vänner.
Vi har också en plan att åka runt till förhoppningsvis öppna loppisar. Jag är på jakt efter två vackra små nätta fåtöljer. Min stora hörnsoffa rymmer ett antal personer, men om vi är flera än fem får några sitta på obekväma stolar. Runt mitt runda bord i vardagsrummet vill jag ha plats för prat i bekväma stolar. Det jag absolut inte vill ha är en tevemöblering då allt fokus riktas mot teven. Alltför  ofta man ser en möblering som mer är anpassad efter tevetittning än en efter en bra pratmiljö.
Håll tummarna för att jag hittar några fina sittvänliga vackra nätta fåtöljer!

Klipp navelsträngen till skrivbordet, säger jag till mig själv

Jag behöver ljus och luft och rymd för mina tankar just nu. Så jag drar till vännen K.i Horndal. Promenader och tankeutbyte. Vad lätt det är för övrigt att bli lat. Eller vad lätt det är för mig, kanske jag ska säga. Det är ju så enkelt att resa, träffa vänner, uppleva saker, ändå blir jag ibland en enstöring som inte vill klippa navelsträngen till mitt skrivbord.
Jag får skärpa mig helt enkelt. Ju mer man stannar hemma desto mer krymper världen och jag vill att min värld ska rymma mycket och många.