Döttrarna är mina stötdämpare

Roligt att kloka Elsie Johansson vann Sveriges Radios Romanpris. Det är intressant att lyssna till juryns diskussioner. Ikväll var det utfrågning av vinnaren. Elsie fick många frågor om hur hon arbetar. Hennes skenbart enkla stil kan förvilla, det ligger mycket mer arbete bakom enkelheten än många förstår. Hon skrattade och sa att en kvinna upprört sagt henne: "Det var väl inte så märkvärdigt. Det kunde jag ha skrivit själv." Elsie var klok nog att ta det som en komplimang, kvinnan hade tagit in texten, gjort den till sin.
Jag får ibland liknande kommentarer på ungdomsböcker . Avfärdande kommentarer som att det var väl lite enkelt, som om en tonåring skrivit det. Och det är ju en fiktiv tonåring som berättar i Johannaböckerna.
Det är ett speciellt kapitel, recensioner och omdömen. Mer om det en annan gång.

Man får ta in kritiken i små portioner för det är klart man måste lyssna om det inte är direkt illvilligt skrivet, vilket händer ibland. En avfärdande nonchalant skriven recension är som ett slag i magen. Det gör ont, man tappar andan, inte bara det, man tappar lust och energi. Jag låter numera döttrarna läsa först, de får vara mina stötdämpare.