Jag är fascinerad över hur vi människor väljer förnamn. Ofta vill man välja något ovanligt - men råkar ändå välja det som alla andra också tycker är extrakul och ovanligt.
Just nu, på söder i Stockholm där jag bor, toppas namnlistan för flickor av Elsa, Alice och Ella. Jag sänder en tanke till min favoritfaster Elsa. När jag skulle döpa min son till Emil skakade hon på huvudet: "Emil det låter ju som en gammal gubbe!" Hon skulle aldrig döpa ett barn till Elsa. Jag valde min mormor och morfars namn: Emil och Elin och sen kom en Ellen, vi körde med E-förnamn.
Populäraste pojknamnen på söder är Hugo, Valter och Alexander. När jag var liten var Hugo ett av de fulaste namn jag visste. Holger också - jag ville inte ens berätta att min pappa Gösta hade Holger som andranamn. Någon liten Gösta känner jag inte än, men det kommer nog!
På Östermalm här i Stockholm toppas listan av andra namn: Stella och Oskar.
7 kommentarer:
Vi har en Justa här hemma hos oss. Det är Vilgot som uttalar Gustav på det sättet... ganska sött och eftersom Gösta är ett släktnamn så är det kul! Elsa var länge mitt favoritflicknamn, men Gustav hette Astrid ända till dess han lämnade magen... då fick vi lite namnproblem.
ja... Elin hete Albin i magen så Emil berättade glatt på dagis att han fått en lillasyster som hette ... Albin!
Det är roligt med namn. Jag bor i en liten kommun och här verkar det antingen vara riktigt trendnamn som Nova, Thilde/a och Oliver, eller också väljer man namn som min generation har (tidiga -70-talister): Nicklas, Therése, Johan och Erik.
Själv har jag velat ha lite ovanligare namn till mina barn (jag lyckades med döttrarna i alla fall). Äldsta dottern ville jag att hon skulle heta Paulina. Ett namn jag tycker är väldigt vackert. Maken tyckte Jennifer... Till slut bestämde vi att blev det en tjej fick jag bestämma och blev det en kille fick han bestämma. Ut kom alltså Paulina.
Med andra dottern kunde ju inte jag få välja igen, utan vi var tvungna att enas. Jag ville att hon (den här gången var vi säkra på ett det var en tjej) skulle heta Lilly, maken tyckte namnet var hemskt. Han föreslog Ellinor...vilket jag inte gillar. Till slut sa han "Simone, då", och det blev det.
Tredje gången blev det en kille och maken fick bestämma: Victor...
Kram
/Ango
Ango - vilka förhandlingar man får ha om namn! Min man och jag diskuterade efternamn. Om det blir en flicka blir det en Swedenmark, om det blir en pojke blir det en E.– min mans efternamn – det var vi ense om. Det blev en pojke. Han heter E. som sin pappa i efternamn. Barn nummer 2 sa vi att oavsett kön skulle det bli en Swedenmark, det blev en flicka. När barn nummer tre var på väg frågade vi barnen, vad ska er lilla syster heta i efternamn? Swedenmark såklart! sa de häpet, det är ju ett tjejnamn, E. är ett killnamn. Så blev det.
Roligt när gamla namn kommer till heder igen. Är det detta som menas med recycling? :-)
För mig kommer Hugo alltid att förnippas med Maria Gripes underbara Hugo och Josefin, en bok jag läste som tonåring när jag lärde mig svenska. Trots åldersskillnaden blev jag nog lite kär i Hugo...
Annika - man präglas ofta som barn, det fanns en tråkig liten gubbe som hette Hugo i min barndom så därför gillar jag det inte. Men du har så rätt med Hugo och Josefin - denna fina bok. Det är otroligt att du lärde dig svenska som tonåring, du skriver ju helt perfekt och så bra!
Tack Eva, känns hedrande att du tycker det! Jag var 13 år och har alltid älskat såväl läsandet som skrivandet. Men vissa saker gör jag fortfarande fel på och måste fråga om, en eller ett t.ex.! :-)
Skicka en kommentar