Catharina Grünbaum skriver om språk i DN på ett lustfyllt sätt. Idag har hon en språkspalt som bland annat handlar om färger och som får mig att minnas. Hon avhandlar färgen skär i skärtorsdag som alls inte är rosatorsdag utan en dag för rening - skära betyder rena och dagen har fått namnet av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Det går mode i användandet av färger också. Man säger knappt skär längre utan rosa. Jag minns barndomens skära underkläder. Den skära färgbeteckningen kommer från franskans couleur de chaire som betyder köttfärgad. Men det är alltså en färgbeteckning på väg bort - precis som brandgul som jag alltid som liten sa i stället för orange. Liksom blågrön och gredelin när det nu är turkos och lila de färgerna heter.
Orange är en krånglig färg att böja förresten - oranga ... orangea .. nej det låter konstigt, eller orangt.. ännu konstigare. Då var brandgult lättare.
3 kommentarer:
Tänk vad konstigt jag tyckte det var när jag skulle lära mig svenska att ingen använde sig av ordet orange (som ju heter detsamma på franska) utan av brandgult istället. Men nu har tiden alltså hunnit ikapp mig? Språkspalet är alltid roliga att läsa!
Ja, brandgul sa jag och alla kompisar alltid. Orange använde vi inte, dessutom var det ju så mycket svårare att stava tyckte jag.
Däremot var lila vanligare än gredelin. Gredelin var det ingen som sa (mer än om de tre Beskowska tanterna – utan dem hade jag inte ens haft en aning om att det var en färg tror jag). Men allra mest sa vi "violblå", mycket oftare än lila.
Skär säger jag dock fortfarande, nog nästan lika ofta som rosa, och mina barn använder det också.
Och havsgrön, var min barndomsvariant för turkos.
finurliga ideer,
tackför lite inspiration.,
Skicka en kommentar