Allt kändes så bra. Vi vaknade samtidigt, Ellen och jag. Tillsammans gick vi ner till bryggan, hämtade tidningarna och tog ett dopp i det stilla havet.
Det ser ut att bli en fin dag! sa vi. Sen åkte E till jobbet och det blev så ensamt i huset. Ibland tycker jag om ensamheten. Just idag kändes huset ekande tomt. Jag längtade efter någon, något. Det blev inte en fin dag. Molnen släppte inte igenom solen. Mjölken var slut. Min lugg för lång och mitt hår för randigt. Dystert tittade jag på min halvmålade lillstuga, den är målad så långt jag når, men jag är ganska liten och får svindel på stegen. Vad fult det såg ut med det halvmålade huset. Framför huset låg verandan i en hög, min fina veranda.
Jag packade, ringde min frisör och åkte till stan. Alla ville till stan. Det var fullsatt på båten jag skulle byta till, Norrskär gick utan mig och det regnade. Jag smet ombord på Cinderella och kom till stan.
Nu är jag hemma. Det är varmt och fint och jag är lite gladare. Jag förstår inte alltid själv varifrån dessa dystra moln i mitt sinne kommer. Allt är ju bra, egentligen. Allt är väldigt bra.
Utom just det här att jag känner mig ensam.
4 kommentarer:
När man har en bad-hair-day känns ingenting kul. Lite mycket på en gång kanske? Kram på dig Eva!
Tack Annika. Jo, lite mycket, mycket att göra, mycket saknad, sommaren väcker så många känslor som jag inte alltid riktigt hanterar. För det mesta dock. Men inte idag. Föhoppningsvis i morgon.
Någon sa att ensam är man aldrig om att känna sig ensam.
ja det kanske ändå är en viss form av tröst, att man inte är ensam... trots att man är ensam
Skicka en kommentar