Det ligger nog i min familj, det där med samarbete. Under flera år skrev min bror Peter och min pappa kåserier i Dagbladet, den lilla s-tidning i Sundsvall där jag tillbringade många barndomstimmar - deras signatur var Sam. Man visste att pappa skrivit när det handlade om blommor, annars var det svårt att veta. Sedan skrev pappa och jag en teaterpjäs ihop, Emma i Ringbyggningen som min exman satte upp på Sundsvalls teater. Min svägerska Gunnel gör den roliga tidningen 100% Östersund med sin son Henrik, och min brorsdotter Linnea är kolumnist.När jag började skriva journalistisk så var det tillsammans med min kloka roliga vän Ulla L. Vi blev till slut så symbiotiskt lika att min mamma inte kunde skilja på våra röster i telefon.
Och nu skriver jag tillsammans med Maria och Annica eller med de båda en och en.
Några axplock på samarbete i mitt liv och i min familj. Det finns mer. Det är underbart.
Kolla förresten bilden från Ullas och mina äventyr på sextiotalet som hon skickade mig för bara någon vecka sen!!
3 kommentarer:
Ensamhet skrämmer mig inte, jag har sett så många exempel på "lyckad" ensamhet om du förstår vad jag menar. Men att dela upplevelser med en eller flera tillför ändå någonting. Jag tror att människan är skapad för att ha andra varmblodiga varelser nära sig.
Ja Annika, det tror jag också. Sen kan ju de varmblodiga vara både barn, vänner eller ... andra!
Ensamhet tär på människan, jag tror det är livsviktigt att ha nära mänskliga kontakter. Mia
Skicka en kommentar