lördag 5 september 2009
Det syntes inte utanpå hur livrädd jag var inuti
Lena Cronqvist berättar i en intervju att hon var knäpptyst som ung, att måla var hennes sätt att uttrycka sig för att slippa prata. Min bild av mig själv som mycket ung, nyss anländ till Stockholm, var att jag var tyst och livrädd.
Allt var så annorlunda och så mycket snabbare. Jag hamnade också i en intellektuell miljö där de andra var äldre än jag, det förstärkte min rädsla. Men det syntes inte utanpå att jag var fröken Livrädd.
En gång var vi på fest, min kille och jag. Alla pratade världsvant om saker jag inte kände till och jag kände mig totalt osynlig, kom liksom inte in i samtalet. Men jag var inte så osynlig som jag trodde. Några män pratade med mig, jag uppfattade mest att de försökte vara snälla.
Så såg inte andra det. En då känd journalist och författare väste i mitt öra. "Du ska inte tro att du alltid kommer att vara yngst och sötast på alla fester, du får nog lära dig att prata du också."
Jag förstod inte vad hon menade. Men jag förstod att hon var elak. Orden gick som en tagg in i mig. Så olika kan man uppfattas, hon såg en ung tjej som inte behövde anstränga sig för att få uppmärksamhet. Men hon såg inte hur mitt hjärta bultade av rädsla och hur obetydlig och ensam jag kände mig. De orden har jag aldrig glömt. och inte insikten heller om att det verkligen inte syns utanpå hur man känner inuti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vilken helt otroligt elak kommentar! Den kvinnan var nog också rädd, på sitt sätt. Usch och fy för hennes typ.
Hon var säkert rädd och olycklig men det var riktigt elakt sagt och menat. Det var så länge sen. Ändå kommer jag ihåg det.
Det är en så bra påminnelse om att vi hela tiden påverkar vår omgivning. Vi minns såna där saker, som någon har sagt t.ex., och de kan påverka oss såväl positvt som negativt. Då ska vi komma ihåg att vi själva har precis samma påverkan på andra. Det är således synnerligen viktigt hur vi agerar och vad vi säger till andra. Det kan sätta spår för all framtid!
Jag antar att det var MÄNNEN som gav denna unga kvinna alla sin uppmärksamhet. För det var väl knappast kvinnorna på festen som släppte allt de hade och intressanta samtal med både äldre och medelålders kvinnor och män, för att rusa en ung tjej till, så dumma är de inte. Det skulle jag vilja säga till den där äldre kvinnan. Låt gubbarna flockas, det finns intressantare människor för henne att söka sällskap/uppmärksamhet hos än dem. Och då behöver hon inte bli desperat och rusa till attack på den unga kvinnan som just steg inom dörren, för det finns inget att försvara eller kämpa för om hon inser att det handlar om en ytlighet och hopplös omogenhet hon ändå inte vill ha. Eller?
Eller hur Jane, man kan skriva en novell ur den bittra äldre kvinnans synvinkel och då är den unga kvinnan bara hotfull, ytlig skrämmande i sin tysta upenbarelse, sig själv god nog, kanske kvinnan tänker, sen kan man skriva en annan novell om den unga kvinnan som söker kontakt men inte har språket, som skräms av den vassa atttityden i stockholms vänstermedelklass, som inte alls är säker på sig själv utan blyg men inte vill visa det, livrädd och osäker - och så vidare!!!
Skicka en kommentar