Sedan jag började blogga har jag försummat dagboken jag alltid brukar skriva några rader i varje dag. Det är helt enkelt roligare att blogga, samtala, än att bara skriva egna noteringar. Kommentarer, instämmanden ibland till och med protester - gör att man tänker vidare.Helt försummad är boken inte. Idag fick den följa med till landet och jag satt i sommarsolen och skrev. Min lavendel tokblommar igen - det är underbart. På framsidan växer en veranda fram med J:s skickliga händer, på baksidan växer min lavendel och jag plitar i boken mellan häckklippning och lite rensning.
Ibland behöver jag sucka av mig lite över saker i livet, då är det bra med en dagbok. Där kan jag var
a brutalt ärlig om hur jag känner mig. I min familj har vi alltid varit otroligt noga med att aldrig läsa varandras dagböcker ens om de ligger framme. Därför blir jag så förvånad om någon får för sig att bläddra i min privata bok. Händer det en gång skapar det oro i mig. Jag vill inte ha känslan av att någon läser över axeln, i smyg, då kan jag inte vara ärlig. Då börjar jag skriva för betraktaren. Så snälla, läs inte min dagbok, bara min blogg.
17 kommentarer:
Bloggen kan vara personlig men dagboken, den är privat. Jag skulle aldrig få för mig att läsa någons dagbok och skulle känna mig oerhört kränkt om någon utan tillåtelse läste min.
Förresten - vilken fin lavendel du har!
Javisst är det så - det är en privat gräns man inte får kränka. Dagboken ger ju en speciell sanning som bara skribenten känner till, inte ska den läsas och tolkas av någon annan. I dagboken får man vara hur ledsen som helst, kanske även oförsonlig och riktigt sorgsen men det angår ju bara mig - man ska inte ens behöva gömma en dagbok
Dagbok har jag aldrig skrivit. Däremot innehåller min blogg bland annat kategorin "Ur dagboken". Men de dagboksartade texterna på bloggen är, även om de är personliga, aldrig riktigt privata.
Är det inte så att dagboken är så privat att man egentligen inte har någon behållning av att läsa någon annans? Så kan jag känna.
Jag bloggar och skriver dagbok också. Två helt skilda saker.
När jag läser min dagbok känner jag som du säger, Maria, det här är verkligen bara ord för mig. Det är så privat.
I din kategori "Ur dagboken" Enn - finns det många bitar som du skriver men inte publicerar?
Nej dagboken är en privatsak. Jag skulle aldrig komma på att läsa någon annans dagbok. Längesen jag skrev sådan, kom jag på nu.
Jag har försökt ... men nej, någon dagboksskrivare blir jag aldrig! Däremot resonerar jag ständigt i huvudet med mig själv, inte grubblande utan mer som om jag faktiskt skrev dagbok så, med ord, bilder, musik, dofter ... Så den lär väl ingen komma åt (mer än tankeläsare).
Läsa någon annans dagbok?
Nej ALDRIG skulle jag vilja skriva, men i förtvivlan har jag på sätt och vis gjort det, fast jag är helt emot det. Däremot skulle jag nog utan skrupler läsa en "gammal" dagbok från till exempel 1800-talet om jag hittade en, av någon som inte levat på länge liksom.
Maria
När man är förtvivlad och sårad gör man saker man inte tror man skulle kunna göra, så är det. Handlar inte alla våra deckare just om att grubbla på varför man går över en gräns man aldrig trodde man skulle överskrida. Tror ingen kan kasta första stenen när det gäller brev och dagböcker även om man vet att det är totalt förbjudet att läsa. Jag vet vad du menar och skulle ha gjort likadant. Men det är en svår moralisk fråga: accepterar man att andras svek ska leda till att man själv sviker sina principer och begår just - ett svek. Suddar ett större svek ut ett mindre? Kram Maria - och när det gäller gamla brev och skrifter finns ingen tvekan, jag läser.
När jag var i de yngre tonåren råkade jag hitta mammas dagböcker från hennes tonårstid! De hade blivit kvar i ett skåp i hennes barndomshem. Givetvis läste jag och mina syskon dem och hade kul åt hennes äventyr på 50-talet. Vi fick se en annan sida av vår mamma. Hon berättade sedan att hennes kusin fick tag i hennes dagböcker när de (kusinen och mamma) var unga. Han inte bara läste dem utan gjorde även små noteringar här och där! Nu, 55 år senare, har det blivit en rolig historia men mamma tyckte nog inte att det var så kul då.
Jo, visst är det så. Att en blogg skulle vara en dagbok på nätet är väl inte helt med sanningen överensstämmande. Jag skriver visserligen inte dagbok nu, men på den tiden när jag gjorde det, var det i stort sett bara när jag var nere eller deprimerad - och var absolut inget som var ämnat för ngn annan.
Men bloggen är bra - för den funkar lite som en minnesanteckning för mig och en uppdatering för mina nära.
Hej Lena - för mig blir det ofta så att dagboken är ett ställe där jag öser ur mig svartare tankar och sorg, tänker på det ibland, jag låter mer deppad än jag är. Tur, Annika, att din mamma hade mer glada minnen i sin dagbok när du läste den!
Ja, det är nog bra att få utlopp för sina sorger - så att man lättare kan släppa dem och gå vidare. För mig blir det i och för sig "hemliga dokument" som får stanna i min dator. Att formulera sig med penna och papper har sakta men säkert blivit allt jobbigare.
Lena, jag har försökt skriva dagbok i en hemlig fil på macen, men det ska liksom vara papper och penna för att dagboken ska kännas "på riktigt". Det är annars lustigt så van jag också blivit att formulera allt på datorn, förut skrev jag mycket för hand.
Jag har skrivit dagbok nästan varje dag sedan jag var 12-13 år.
Det går åt 2-3 anteckningaböcker per år. Tror det gjort att jag inte blivit det minsta tablettberoende...Det är meditation och mentorskap och allt för mig själv.
Min pappa skrev dagbok och hade den uppslagen, sidor stora som A4. På väg till toan passerade man den alltid. Ville han att man skulle läsa? Men det skulle aldrig falla mig in.
Mormor renskrev sina dagböcker och gav oss tillåtelse att läsa dem efter hennes död. Detta uppskattar jag enormt. Mormor finns kvar i hög grad tack vare detta. Jag älskar att läsa dagböcker som är publicerade. Anais Nins dagböcker slukade jag i gymnasiet. Och jag funderar på att publicera mina egna från uppväxten så småningom.
Johanna, så underbart. Jag ser fram emot att läsa dina dagböcker - redigerade antar jag? Så spännande. Tänkte din mormor hela tiden att barnbarnen skulle läsa tror du?Vilken fin gåva till dem. Men kanske en annorlunda slags dagbok då? För är man lika svart om man vet att någon ska läsa, lika småaktigt elak som man ju kan tillåta sig vara om ingen läser, om jag skriver när jag är sviken hatar jag - det kanske inte syns utåt men i min dagbok... Jag har tyvärr skrivit väldigt oregelbundet dock.
jag tror som du att det är en väldigt bra terapi att skriva dagbok.
Skicka en kommentar