Vädret påverkar mig så otroligt. Säg snö, jag deppar. Vakna till en gnistrande blå himmel som idag och jag tror att allt är möjligt.
Mitt humör är berg och dalbana. Igår hade jag en stund av deppighet. Då får jag en känsla av att inte finnas till. Att det inte finns en plats i verkligheten för mig, att allt är för sent. Det är en fruktansvärd känsla som jag lärt mig självbehandla med meditation, träning, varma bad, ja en massa små vardagsmetoder.
Igår var den bästa metoden ett så gulligt mail från M-L som tänkte jag ville ha en magrapport om mitt blivande barnbarn. Om jag ville. Och hennes gulliga rader fick mig att landa i verkligheten igen. Jag finns, jag behövs, jag kan sluta tycka synd om mig själv. Jag ryckte upp mig, som pappa skulle ha sagt.
Jag badade länge och sent och skrubbade mig med den härliga turkiska vanten fina vännen Ulla gett mig, sen skrubbade jag mig ännu mer med en hallonskrubb jag fått av Elin. En lite mindre och gladare Eva steg upp ur badet och idag skiner solen. Allt är faktiskt möjligt.
8 kommentarer:
Ja1 Allt är möjligt. Även för oss som dansar med både hög- och lågtryck. Du beskriver precis hur det är. Hallonskrubb, det ska jag prova vid nästa snöstorm.
Eva, jag har inte hunnit gratulera dig än för din kommande och nya roll i livet.
Jag har minsann anat och förstått att så var fallet via E:s statusuppdateringar på FB. Kul för honom att bli pappa. Och för E 1 och 2 att bli fastrar.
Kram!
Mot lågtryck är ett lååångt bad oöverträffat, jag njuter så av det. Man får ha sitt hemma-SPA eller hur, Eva?
Ja Jenny - det är väl en statusuppdatering om något! Härligt.
Att pyssla om sig själv är en av de finaste gåvor man kan ge sig själv, då känner man att man lever och det brukar kännas bättre efteråt!
Hoppas solen skiner på Dig imorgon och alla dagar i fortsättningen också! Om den åker i moln en stund så är det ingenting att bry sig om, för den kommer snart fram igen.
Kram!
Ja, det är en bra insikt Pia, ska tänka på det när molnen skymmer solen och musiken är i moll! Solen finns där bakom molnen, snart kommer den fram igen. Kram!
Tänk vad olika det där med väder är: Säg snö och jag blir lika lycklig som en hund blir. Jag kan istället bli ledsen om det är vacker dag och jag känner mig ensam. Bättre med regn om jag känner mig ensam, då kan man skriva sorgliga dikter, spela sorglig musik och dricka te. Bad och boxning och blommor hjälper ibland. (Och bullar kanske...?)
Jane vad fint - fyra positiva B! Boxning har jag inte prövat men jag tror jag skulle gilla det. Mina döttrar brukar säga att de inte orkar med sommaren ibland för att det är för vackert och det blir så kravfyllt. Snö är kravfyllt för mig, man måste vara ute, man måste åka skridskor, man måste åka på långa led och jag kom alltid sist. Barndomens snö som präglat mig! Fast visst är det vackert. Inifrån sett.:)
Skridskor! Herregud, det finns inget mer komiskt än att se mig försöka ta mig fram på skridskor. Enligt hörsägen så tog inte mina fröknar på sig mascara när vi skulle åka skridskor, för de skrattade så de grät när jag åkte.Själv har jag inga minnen av det, bara att jag varje gång trodde jag skulle förfrysa tårna. Därför Eva om du vill börja gilla vinter: Skicka skridskorna och börja gå i sköna stora mjuka, skor på puffig, pudersnö, utan krav, en kamera kanske, det är inte så jobbigt, och en termos choklad och....kanelbullar! Eller sitt inne och se ut! Eller nåt annat kul, som att cykla i snö, det är spännande. Finast är det på natten, kontrasterna det vita och mörka.
Skicka en kommentar