Kommer ni i tid eller för sent? Jag själv är maniskt fixerad vid att komma i tid. Var har jag fått det ifrån? Det blir dessutom allt värre. Igår skulle jag hämta visum i Älvsjö klockan fyra, sen vara hos min son i Midsommarkransen kl sex. Kändes bra. Kanske skulle det ta tid på ambassaden, tänkte jag och var jag ute i för god tid kunde jag alltid besöka min gamla förort Aspudden. Men - jag var förstås vid ambassaden redan tre. Det blev mycket tid att promenera i Aspudden för det tog en minut att få visum. Sedan ringde jag sonen och det var okej att jag kom. Han skrattade åt mig: "Mamma du kommer en timme och en kvart för tidigt!"
Jag gör alltid så. Jag har tvingat döttrarna att sitta i timmar på flygplatser runt världen för att vi inte ska missa planet. Förresten är mina Emmor, Annica och Maria, nästan likadana. Hur många gånger har vi inte vandrat varv på varv runt kvarteret för att inte hänga först på låset? Min kompis U är nästan värre än jag. När vi skulle träffas i Gustavsberg kl fyra häromsistens var hon där redan klockan ett. Positiv som hon är hittade hon outletbutiker och en och annan marknad innan min båt lade till.
Så jag undrar: hur gör andra? Jag blir alltså superstressad av att komma för sent och jag börjar nedräkning för att gå iväg till möten alldeles för tidigt för jag kan ändå inte göra något annat om kroppen ställer in sig på att den ska gå.
Förvisso ännu en anledning att läsa på om KBT!
Så här ser det ut när min familj ska mötas någonstans. Har vi sagt 12, står vi där fem i 12. Så vi är punktliga. Jag gillar punktlighet på så sätt att man inte tvingar en annan person att vänta på en och visar respekt, för dennes tid. Men jag är inte speciellt orolig för att komma i tid då jag har en förmåga att beräkna tiden rätt, något min fd alltid blev irriterad på,då jag upplyste honom om att det han just planerade aldrig skulle komma att gå ihop, tidsmässigt, han framhärdade och allt gick precis som jag hade förutspått, varje gång;-)
SvaraRaderaOro inför resor...ja herregud, jag känner igen mig, men det har minskat betydligt de senaste åren. Jag märker här att jag sitter och ler för mig själv när jag ser dig hänga på låset till flygplatsen. Men jag menar: vad kan inte hända, flygbussen kan få punktering, det kan vara vägarbeten, älgar, man kan ha glömt något:-) För mig går den mesta tiden åt till att lämna hemmet vid resor, jag springer ut och in och ut och in och tidigt lärde sig mina barn att gå ut och sätta sig på bänken utanför porten tills jag var klar.
Jag avskyr att komma för sent men gör det ändå eftersom jag är tankspridd och allt som oftast åker åt fel håll. Men jag avskyr att vara ute i för god tid också. Jag vill helst komma prick.
SvaraRaderaJag är tvärt om. I min strävan att alltid utnyttja tiden maximalt, är jag ständigt ute i sista minuten. Undantaget kan vara nån gång när jag ska göra något nytt och osäkert, eller om jag ska till ett ställe jag inte är helt säker på var den ligger. Men annars - kommer alltid på slaget eftersom jag har varit nyttig in i det sista!
SvaraRaderaFrågan är vem som har mest problem, du eller jag...
En likasinnad!
SvaraRaderaI vår familj är det jag som alltid ger mig i väg i god tid, mycket god tid.
Njae, jag brukar inte vara så värst tidig. Snarare oftast just i tid. Ser att du läser Allende, är den bra?
SvaraRaderaTack Eva för att du tar upp saken på din blogg. Jag trodde att jag var den enda som var så här tills jag träffade dig. Känns oerhört bra att ha en vän som är likadan. Om man alltid kommer försent kallas man för tidsoptimist, Vad kallas då vi för som alltid kommer i mycket god tid?
SvaraRaderaKram din kompis U
Ja du Ulla, vad ska vi kallas vi som är ute i väldigt god tid, du, jag, Enn, alldeles uppenbart.
SvaraRaderaJane blir bättre med åren - jag blir värre! Men det är ju bra ibland, som när jag tvingade ut en kompis i mycket god tid på Arlanda - hon hade tappat passet i taxin visade
det sig, men vi hade gott om tid att spåra den och den kom körande med passet, vi hann planet!
Maria, jag förstår av din blogg att du beräknar din tid exakt, och kanske var jag mer så när jag arbetade och hade tiden inrutad med möten mm hela dagarna, som du också säkert har Annika?
Men man får väl gilla sig själv som man är och se till att acceptera och bli accepterad av omgivningen. Sött med dina barn, Jane som väntar fint utanför huset.
Eva - Isabel Allendes bok är så bra. Jag tycker väldigt mycket om att läsa den. Stryker under kloka saker hon säger.
Jag tycker inte om att komma sent, men är tyvärr en evig tidsoptimist, vilket resulterar i att jag brukar komma inspringande i sista minuten... MEN i tid.
SvaraRaderaDock beror det givetvis på tillfället, vill ju inte gärna missa ett flygplan eller tåg.
Hej Eva tack för en trevlig och personlig blogg. Vi diskuterade just detta fenomen idag. I vår familj kallas vi för "perronghönor" , vi som vankar på perrongen en timme för tidigt eller bara sitter där och ruvar på väskan.
SvaraRaderaHej från Kajsa
jag är både och!
SvaraRaderaOm jag ska iväg klockan 3 tänker jag på det direkt när jag vaknar. gör en liten tidsplan samtidigt som jag ligger och drar mig. När dricker morgon-kaffet tänker jag på det. när jag duscar och klär mig och sminkar mig har jag mobilen i andra handen för att hålla koll på tiden.
Jag upptäcker att jag har massor av tid kvar, och sätter mig och läser eller tittar på ett avsnitt av någon tv-serie. Helt plötsligt är klockan 10 i 3 och jag får springa. haha!
Linnea! jag gör precis som du så att planer och tider att passa bara studsar fram när jag vaknar och sedan ligger där. Men jag glömmer inte bort det utan det tickar alltmer i mitt huvud så att jag bara måste iväg - för tidigt för det mesta!
SvaraRaderaJag personifierar perronghönan i all min eviga väntan! Tack för det ordet, Kajsa, det tar jag direkt till mig!
Perronghöna, vilket underbart kärleksfullt ord för oss som är rädda för att något ska gå fel. Tack för det!
SvaraRadera