Alltför mycket tid att längta efter det som var och inte kommer igen

Jag somnade till på soffan efter en kort friskluftpromenad, första sen jag kom hem. Luften var klar ute, skön att andas. Jag blev trött och somnade på soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och tyst inne. E är inte hemma och jag får en sorgsen déja vu. Långa ensamma kvällar med min E långt borta. Så fort jag vänjer mig vid att hon finns här nära mig. Det känns som att så här ska det vara nu, men jag har henne bara till låns. Nästa vecka, om en enda liten vecka, drar hon till Paris igen och jag blir ensam. Jag är glad för hennes skull så klart, hon ska intensivplugga franska och träffa sin allra käraste Tosh. De som är spiritually married och som träffats i Sydafrika, Vietnam och nu ska ses i Paris. Han längtar efter henne.

Om en vecka är det jag som längtar efter henne. Då, när det är som mörkast här, när kvällarna är långa och tysta och jag har alltför mycket tid att grubbla på vad det är jag vill. Alltför mycket tid att längta. Efter de som inte är här, efter det som var och inte kommer igen.