Jag har ingen aning om vad jag sa. Men jag minns att de frågade hur det skulle gå med jobbet och barnet - en fråga som inte är så PK idag. Det gick bra för övrigt. Barnets pappa var en av de första som kunde använda sig av föräldraförsäkringen och vara hemma i två månader med Emil. Själv började jag vansinnigt nog att arbeta när han var bara fem månader. Jag ammade fortfarande så Kent och Emil kom förbi Kvinnoförbundet ibland och åt. Det måste ha varit orimligt stressigt många gånger, men jag minns bara lycka. Och det var så självklart för mig att jag skulle klara alla roller, jag var ju den nya kvinnan som skulle kombinera arbete, familj, barn, ... ja ni vet! När Kent började turnera igen efter sommaren, då fanns bara ett alternativ, barnflicka som vi delade med en annan familj. Dagis var inte att tänka på, det fanns inga platser.Nu har jag börjat plocka fram kläder jag sparat från den tiden. Titta! I väntan på det barnbarn som ska födas.
5 kommentarer:
Åh så underbart. Ett nytt litet liv. Vilken lycka att få ett barnbarn! Ja tänk så mycket man orkade när barnen var små. Ofattbart kan det kännas.
Du är och förblir en person som bara ser möjligheter. Härligt Eva!
Vad glad Emil ska vara för att du har sparat hans barnkläder. Det är så fint med retrokläder från 70-talet.
Ja Eva, när man är mitt uppe i något så hinner man ju inte tänka så mycket, i backspegeln sett är det ibland svårt att förstå hur man hann!
Jenny vad glad jag blir av att du beskriver mig som en person som ser möjligheter, så vill jag ju vara. Ska tänka på det i mina svartare stunder! Kram!!!
å vilka nuffiga små kläder!jag minns också lycka:)
Och idag hittade jag en låda till med barnkläder i källaren! Ibland är det bra att vara en hamster.
Skicka en kommentar