Noirmoutier, en lycklig sommar. Vad jag kände då var nog just närvaro. Jag ville vara just där, just då, med min familj, med våra vänner. Plocka musslor när havet drog sig tillbaka. Äta ostron i överflöd och veta att när det var ebb så öppnade sig havsvägen mot fastlandet på havets botten, men det fanns inga måsten och inga borden. Vi bara var.
9 kommentarer:
"när det var ebb så öppnade sig havsvägen mot fastlandet på havets botten" Så vacker bild!
Jag förstår att du längtar dit.
Så underbart!
Victor och Guldkorn, ja det är vackert där. Vi var där off season också som jag gillar, så det var inte många turister. Långa stränder, långa soliga dagar...
Det låter helt fantastiskt. Tänk alla dessa vackra minnen vi bär med oss. Så fint att vi kan minnas och känna de fina stunderna inom oss.
Eva! Vi människor är allt en underbar uppfinning som kan framkalla minnen i våra huvuden och återuppleva händelser1
Jag blir så rörd över dina texter, bilder, än starkare när man snuddat, känt Kent och alla era fina barn...
Tack Lotta, det blir jag glad för, jag blir berörd själv av minnen och förundras över hur fort allting går.
Nyss var jag där....
Eva, vilka fina bilder som vittnar om känslor att "bara vara"!
Tack Jenny, jag tittar på bilderna och försöker minnas känslan av att vara där, ibland idylliserar man efteråt eller hur? Men det är en känsla av harmoni som kommer fram - trots knäppa saker som att jag hamnade på sjukhus och Kent krockade... Ändå: harmoni!
Skicka en kommentar