Min käraste fula julprydnad som går i arv

Nu står jag inte ut med det barrande graneländet en dag till. Golvet är täckt av små vassa barr. Grenarna kala. Ut ska den! Jag plundrar ner alla röda och gyllene kulor. Gömmer noga min lilla julskinka av tyg och vadd som alltid ska finnas med - den som skrämde livet ur mig i farmors gran i Haga som femåring. När farfar dog fick mamma och pappa överta den. Nu är det min käraste julprydnad, fast mina barn tycker den är gräslig. Jag vet att de kommer att älska den en dag och tänka på mig när de hänger upp den. Livets gång.
På begäran av Carina inför jag nu i efterhand en bild av skinkan i barrande gran, förmodligen tillverkad av min farmor Jenny någon gång för så många år sedan att det kan jag knappt föreställa mig