måndag 3 oktober 2011
Äntligen går jag till jobbet igen
Äntligen fick jag gå till jobbet igen. I morse packade jag ner datorn och gick till mitt rum tvärs över gatan i Solidaritetshuset. Vad jag saknat att gå till jobbet! Det är så befriande med ett arbetsrum. Inte ett hem som ropar på städning, på att lägga i en tvättmaskin, på att städa garderoben - allt man kan göra för att slippa arbeta fast det egentligen är det jag vill. Motsägelsefullt. Här finns en hylla, ett skrivbord, en stol och snart en soffa. Ett stort skrivbord där jag nu läger ut mitt korr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh vad jag skulle vilja ha ett Solidaritetshus tvärs över gatan. Låter underbart!
Och ingen internetuppkoppling hoppas jag...
Jag skulle också behöva ett sådant rum ibland. Det låter helt fantastiskt!
Annika, jag syndar! Kan inte låta bli.
Eva, det borde verkligen finnas Solidaritetshus överallt.
Anneli, det är befriande med ett nästan tomt rum, inser jag! Hoppas det går bra med ditt skrivande även utan ett sådant rum :).
Raymond Chandler skrev en gång i ett brev (angående frågan om författande och "inspiration" - något som han ansåg behövdes)ungefär så här:
- "det finns författare som skriver sitt bestämda pensum varje dag, oavsett om dom är bakfulla eller har brutit armen. Jag hyllar deras arbetssamhet och undviker deras böcker!"
Själv hade han filosofin att han avsatte en viss tid varje dag - t ex 4 timmar och den enda regeln som gällde var att han inte fick göra nåt annat än att skriva, han behövde inte skriva om han inte kände för det men han ålade sig att inte göra nånting annat... Låter som om man skulle behöva en särskild arbetsplats för att klara det... Så det verkar som du har fixat det bra Eva!
Pensionären! Så kan det kännas, jag behöver ibland ett alldeles avskalat rum. Ett skrivbord, en stol en dator. Och så ska jag som sagt ta dit min mammas gamla soffa att tänka i!
Skicka en kommentar