Jag står på landet i solen. En höstdag på min lilla ö med min vän. Vi eldar i tunnan och pratar om livet. Delar drömmar och tankar. Vi skulle egentligen ha eldat upp den stora rishögen som väntar, men vi har bara några timmat just denna dag innan båten går hem igen och nöjer oss med stillsamt eldande i den rostiga tunnan. Ett stråk av sorg finns i mig. Träden har tappat sina löv och jag ser några tomter bort,till vännernas hus, dem som vi köpte hus med samtidigt. Nu är en av vännerna gammal och så sjuk. Jag minns honom så stark i hans krafts dagar, jag minns honom litet svagare sittande på sin veranda. Jag tänker på hur fort ett liv går. Nyss var vi unga och köpte husen på ön för att våra barn skulle växa upp där. Och nu. Livet går för fort.
Just därför gäller det också att ta vara på det liv man har. Vi dricker ett glas gott Ripassovin, vi lägger ner några pinnar till i tunnan. Vi ser framåt och delar drömmar. Så vill jag ha det. Ett hus för barn och barnbarn. En eld som brinner. Drömmar, en varm hand att hålla.
7 kommentarer:
Vilken fin bild av ett liv fullt av lugn lycka.
Tycker om tankar som smakar harmoni.
Kram E
Höst är vemod ... Men vilken fantastisk helg vi haft, nu igen. Såg du solen ikväll? Stor och röd och underbar. Och snart är det torsdag! :)
Eva, det kanske är just stilla harmoni jag längtar efter just nu i mitt liv
E. aldrig är jag så harmonisk som på "min" ö...
Annika, ljuvlig helg. Och sen torsdag :)
Harmoni är så otroligt skönt. Livet blir på något vis enklare.
Och jag som kommit på mig själv med att tycka att livet är långt ... Tycker att det är många faser och skeden som jag kan räkna ihop. Och så har jag bekanta som är tio år äldre än jag och köper eller bygger hus på ställen som Provence och Tjeckien. Bara det känns uppmuntrande!
Absolut Peter, man lever så länge man finns och tar inte ut döden i förskott, så jag fortsätter leva och skriva och planera, men ändå med en klump av oro i halsen... Hur ska jag hinna allt jag vill!
Skicka en kommentar