Det jag minns mest från den tid jag var ung var att jag var så tacksam hela tiden. För lägenheter även om det var en sunkig etta i Sumpan, för de mest märkliga sommarjobb, för alla möjligheter som fanns och alla drömmar som skulle slå in. Jag var helt enkelt nöjd med mig själv och mitt liv. Jag kände mig söt och smart och ingen sa emot. Inga pengar hade jag, bara studielånet, så fattig som då har jag aldrig varit på pengar men så rik på förhoppningar, så med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar.
Att vara ung idag är så mycket hårdare. En fruktansvärt tävlingsinriktad tid där man ständigt matas med program och budskap om hur en efter en väljs bort, hur man inte duger, en slags hopplös ekonomisk situation, en konkurrensinriktad verklighet.
Hur skulle jag vara idag, undrar jag, om jag kom från Sundsvall till Stockholm med mina drömmar. Skulle jag se möjligheter eller skulle jag ge upp i förtvivlan över alla de murar jag måste ta mig över, skulle jag knäckas över alla kritiska omdömen om mitt utseende, min person och mina eventuella förmågor som unga drabbas av idag?
6 kommentarer:
Jag tror att det nu som då beror mycket på hur man är som person från början. Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning av hur du var som ung. Min omgivning under uppväxtåren gav alls inga sådana signaler. Det handlade underförstått om att helst bli vid sin läst och framför allt inte dra på sig onödiga studielån för studier som kanske inte ledde till ett tydligt definierat jobb.
Nu har det ju gått hyfsat ändå. Men då som nu tror jag mycket det är en klassfråga.
Fast klassfrågan passar inte in just på mig just där eftersom jag var en av de allra första i min släkt som tog studenten och läste på universitet, det fanns inga sådana traditioner - ändå vågade jag ta studielån och satsa... och flytta alldeles ensam... många saker spelar in och det är intressant att fundera på vad det kan vara som styr ens livsöde!
Vilket bra och tänkvärt inlägg! Jag känner igen mig väldigt mycket, även också jag kommer ifrån en Jantetyngd plats. Inom mig levde ändå drömmarna sitt eget liv. Det gick inte att kuva dem. Klimatet för unga är mycket tuffare idag. De dränks i omöjliga ideal, fula ord och omöjliga krav. Kanske är det därför som vi är så benägna att curla dem, för det gör ont att se hur tufft deras liv är.
Jo, jag gjorde också det där, men det tog en sådan KRAFT att komma över den första tröskeln att drömmarna på något sätt brann inne. Det får vara någon måtta på vad man förhäver sig liksom.
Sånt här är så spännande att fundera över. Varje generation har sina särskilda hinder att forcera, den saken är klar!
Tank att dar kanner jag igen mig, tacksam for alla fula ettor eller bara ett moblerat rum, flyttade runt sju ganger under studietiden, forsokte piffa upp med ljus och nagon kudde:-), man tog det som det var, accepterade och sag framat. Minns att jag tog cykeln och kopte rakor pa fredagarna:-). Men annars tror jag det var minst lika tufft da som nu, man maste vaga mycket, kampa pa med studier, feriearbeten, praktiker dar man nagelfors in i margen och tro pa sig sjalv, alla gjorde inte det, utan bodde kvar "hemma" och byggde hus intill sin pappa och mamma, precis som idag, det gor en del av dotterns vanner ocksa i stockholmsomradet. Och har sjalvklar hjalp med allt som renoveringar och barnvakt. Men sa stark man blir av att klara sig sjalv och mota manga utmaningar! Och larorikt!
hej evaswedenmark.blogspot.com och tack till din information har jag definitivt plockat upp något nytt från höger här. Jag gjorde å andra flera erfarenhet tekniska frågor användningen av denna hemsida, eftersom jag upplevde att ladda om sidan många fall tidigare att jag kunde få det att läsa på rätt sätt. Jag tänkte på om ditt webbhotell är OK?
Skicka en kommentar