Börjar bra men slutar med platt fall

Rätt ofta läser jag böcker jag inte gillar något vidare, men det känns onödigt att skriva om det på bloggen. Bättre tipsa om det som är bra. Dock har jag blivit irriterad på några spänningsromaner av Anders de la Motte, Alfabeta.
Det vill säga: Jag tyckte den första var så  bra.  [Geim]. Snabb, spännande. välskriven genomarbetad och bra research. Ett intressant syskonpar som centralgestalter.
Jag läste den snabbt, det var riktigt bra. Köpte den andra, [Buzz]. Den var mindre bra. Personerna blev mer som ytliga seriefigurer, jag trodde inte på handlingen. ganska rörigt och inte trovärdigt. Det kändes som om det gått snabbt att skriva men okej då... lite spännande var den ändå.
Nu kom den tredje, [Bubble] : Då blev jag sur. Så slarvigt manus vill jag inte ha. Det är som om det är ett fylligt synopsis som getts ut men det är inte genomarbetat. Märkliga personer dyker upp, trådar hänger och slänger. Det är snabbt och slarvigt. Personerna i boken är knappt ens seriefigurer, jag tror inte på deras utveckling en sekund och bryr mig inte om dem.
Språket känns också mycket slappare och mindre genomarbetat.
Förlåt om jag är kritisk men det ska ju bli Bra Bättre Bäst om tre romaner i en serie. Nu blev det Bra, Nja och Näää.

Choklad mot stroke, ja tack

Jag är helt säker på att försäljningen av choklad ökade markant just igår. Då kom rapporten om hur bra det är med choklad, ljus eller mörk, mot stroke. Vilken nyhet! Jag kände hur chokladsuget slog till. Man vill ju vara nyttig och slippa stroke. Och jag älskar choklad men försöker behärska mig. Jag behärskade mig tills idag.
Då trotsade jag regn och rusk och gav mig ut i chokladdjungeln.
Jag vill inte att denna nyhet om nyttan av choklad ska dementeras!

När jag kysste Christer Strömholm

Kysste honom gjorde jag på La Coupole i Paris och jag hade glömt bort det tills jag läste om utställningen på Fotografiska i Stockholm.  Christer var lärare till min vän, den fine fotografen, Christophe Laurentin som talade mycket om honom när vi bodde i Paris i slutet av sextiotalet. Så när vi träffade Christer på La Coupole var det som om jag kände honom och i stället för att presentera mig böjde jag mig fram och kysste honom på kinden, ingen diskret kindpuss utan en rejäl kyss, utan att säga någonting.
Vad tog det åt mig?
Efteråt skämdes jag men ingen verkade bry sig och jag hade nästan glömt bort det... kanske var han själv lika magnetisk som hans bilder som drar en till sig?
Christer Strömholms bilder är fantastiska. Se utställningen om ni kan och titta på hans son Joakim Strömholms fina film om pappan. Utställningen är en omfattande retrospektiv om hans konstnärskap med 150 fotografier, både klassiska och aldrig tidigare visade, arkivmaterial, föremål, filmer, och ljudupptagningar.
I min hylla har jag en box med fina citat av Christer Strömholm, "Kloka ord" heter den. Han skrev ofta ner citat och samlade på dem. För länge sedan köpte jag boxen med citat, de är tänkvärda, precis som hans bilder.
Fotografiska  är härligt. Nu kan man åka båt dit från Slussen. I caféet har de tagit bort en del av de olidligt sterila möbler de tidigare hade, lagt in mattor och ställt mjuka soffor vid fönstren, Det är bra. Det är ett favorittillhåll!

En introvert textrovert person som trivs i sin vrå = Jag

Läser ni den intressanta artikelserien i Svenska Dagbladet om introvert och extrovert personlighet? Ni hittar texterna här
Jag minns en ledarskapskurs jag var på. Jag blev absolut klassad som extrovert och när jag protesterade så trodde alla att jag skämtade. Jag var ju den som pratade, son skulle hålla tal, som var mitt i... Jo men det var ju ett spel, insåg jag så tydligt. Jag trodde nog dessutom att alla genomskådade mig och såg den introverta person jag tyckte jag var, men nej! Det var en märklig uplevelse.
Jag ser mig som flickan som helst av allt kröp ihop med en bok och älskade att vara hemma. Den flickan är jag fortfarande. Men sen ger man sig ut i livet, har ambitioner, vill mycket och lär sig spelets regler, bland annat hur man gör för att verka utåtriktad.
Jag minns de helvetiska sammanträden jag var tvungen att genomlida som chefredaktör på Fönstret. På ABF var det inflation i sammanträden, möten, konferenser.... jag tyckte allt var meningslöst och det gick så mot min natur att tvingas delta. Skrivandet älskade jag, att göra en tidning tillsammans med Annica och Maria, att läsa. Vårt arbete på vår lilla floskelbefriade redaktion.
Men dessa meningslösa tvångsmöten som så gick mot min natur, jag avskydde dem. Jag skapade ett eget rum i sammanträdet genom att flitigt skriva i en bok. Inte skrev jag ner de floskler som sades, jag hade min egen agenda och den största befrielsen med att arbeta som fri författare är att jag slipper dessa tvångsmöten. Jag sitter i min vrå och skriver och väljer själv när jag vill gå ut i världen.
Jag minns förresten att min kompis Karin hittade ett ord som jag direkt kände definierade mig: Textrovert.

Evighetsmanus under arbete

Alger 1969, vi äter cous-cous hemma hos Mina, kanske en scen i boken som aldrig blir klar

Jag har tagit fram ett gammalt manus, ett som aldrig tycks bli färdigt. Jag förstår inte hur  jag orkar arbeta med samma text i flera år med ojämna mellanrum. I början av året kände jag att aldrig mer ... det fanns inget att tillägga, jag borde fördjupa, förlänga - men orden fanns inte.
Motvilligt tog jag ändå fram mitt manus igen för några veckor sedan. Och inte vet jag - kanske läser jag med döttrarnas kloka kommentarer i bakhuvudet. Kanske har något hänt, för nu ser jag alla ställen som måste strykas, fördjupas, skrivas om. Mödosamt? Ja, mycket. Men alldeles underbart.
Så märkligt det är att jag älskar att finsnickra manus, jag som i grunden är så otålig. Men det är rena terapin att försjunka i detta manus som kanske aldrig ens kommer att ges ut och försöka förädla det.
Det viktiga för mig är faktiskt att skriva det och hitta en sann ton för berättelsen.

Legendar är ett konstigt ord

Jag tycker ordet Legendar är så konstigt. Det ligger inte bra i min mun. "Björn Borg är en legendar..."  så står det överallt nu i synnerhet på sportsidor där man tidigare använde ordet legend. Inflation blev det i legendarer under OS.
TT rekommenderar tydligen legendar i stället för legend.
Hänger ni med i legendarsvängarna eller är det bara jag som snubblar på det ordet?

När Svensson stjäl från Stadsmissionen

Jag skev om de bisarra människor som inte ens betalar en tjuga på loppisen utan i stället stjäl dvd-skivor ur fodralen. Pinsamma är de!
Men lika illa är det jag såg i kväll på vägen hem. Många loppisförsäljare blev inte av med sina saker. I stället för att bära hem ställer de kassarna utanför Stadsmissionens lokal för att de ska kunna sälja dem. I och för sig klantigt av Stadsmissionen att inte förutse det och ha folk i butiken på eftermiddagen. Men ännu värre är det att se alla alldeles vanliga medborgare riva och slita i kassarna, kasta kläder omkring sig, ogenerat plocka med sig. Fattar de inte att sakerna ska gå till verksamhet för behövande, mycket mer behövande än de prydliga välklädda vanliga medborgare som stjäl ur kassarna. Och helt ogenerat står de där och tar för sig. Utanför butiken nu i kväll var det inte längre prydliga kassar utan det var som  när räven sliter sönder en bortglömd soppåse på landet och sprider rester omkring sig.
Hur tänker man då? Inte med hjärnan eller hjärtat utan bara med en roffa-åt-sig-instinkt som jag föraktar. De borde verkligen skämmas och betala pengar till Stadsmissionen för de kläder de tog.

Balkongfrukost och loppislördag

Avspänd dag. Milton sov här, vi åt frukost med Ellen på balkongen. Sedan var vi på Bondens Loppis på Katarina bangata... och fyndade. En tekanna, kläder till Milton och mig, böcker. Inget kostade mer än några tior och det var otroligt mycket folk. Men visst är det märkligt att en del inte kan hålla fingrarna i styr utan stjäl? En kompis sålde bland annat dvd-filmer, då var det människor som öppnade fodralen och tog skivorna. Och sen bara smet iväg.
Annars kan man ju glatt diskutera priser och pruta lite. Men att stjäla - det är lågt!
Jag älskar den här sortens loppisar då man helt enkelt rensar överflödet hemma och går ut och säljer. Snart är det loppis i Aspudden igen - världens längsta loppis. Det blir kul.

Drömmarnas budskap till mig

Jag gick på en drömkurs en gång. Vi fick lära oss att de drömmar man kommer ihåg är drömmar vars budskap man är beredd att bearbeta. Jag har varit orolig en lång tid för att jag inte har kommit ihåg några drömmar. Säkert har jag drömt men inget har kommit till ytan när jag vaknat. Är mitt undermedvetna i strejk, har jag frågat mig.

Nu äntligen börjar drömmar komma tillbaka. I natt sov jag så gott och det vimlade av drömslingor i mitt huvud, röster som talar till mig, mest tankespår om intriger

Väldigt ogripbart än, men ändå en hälsning till mig från något slags undermedvetande: 
Det är dags snart!

Besegrad av Fred Vargas Budbärare

Visst är det härligt när man upptäcker en författare och sträckläser en bok - i synnerhet när man tidigare läst henne och inte alls gillat... 

Det hände när jag fick Fred Vargas bok Budbäraren (Sekwa), översättning Einar Heckscher.

Frankofil som jag är spanar jag efter franska deckare men hittar sällan något läsvärt. Fred Vargas har jag försökt med men inte gillat.
Men när Budbäraren i pocket trillade ner i min hand kunde jag inte släppa den. Hallå Fred Vargas, du förstörde en hel arbetsdag för mig för jag kunde inte sluta läsa!
En spännande historia med de mest underbara ovanliga tänkande personer. Finurliga formuleringar och en bra historia i Parismiljö. Jag är helt förtjust och kommer att läsa allt av henne i fortsättningen.  Så härligt också att funderingar får ta tid i denna bok långt ifrån amerikansk dramaturgi. Polisen Adamsberg och hans kollega Danglard är radarparet: "Adamsberg förklarade förgäves för honom att bortkastad tid aldrig var förlorad tid. Danglard förblev orubbligt avvisande till varje sådant system av fritt svävande funderingar, utan rationell anknytning. Adamsbergs problem var att han aldrig ägnat sig åt något annat sätt att tänka, och att det inte ens rörde sig om ett system, inte heller någon övertygelse eller ens vanlig impulsiv viljeansats. Det var en böjelse och den enda han visste att använda sig av."
Sådana formuleringar älskar jag!

Mitt minne ligger i en bräcklig mobil

Det är märkligt med de där små förskjutningarna i kunskaper. Förr kunde jag till exempel en rad telefonnummer. Trots att jag inte är en siffermänniska kunde jag slå dem utan att tänka till mina nära och kära. Minns fortfarande barndomens telefonnummer och en del nummer till gamla vänner.
Men idag skulle jag skriva min dotters mobilnummer och insåg att jag inte kunde det. Alla nummer är nerladdade i min iPhone. När hon ringer ser jag hennes namn, inte numret. Ser jag ett okänt nummer blir jag misstänksam och vill knappt svara. Det är alltför ofta någon som vill sälja något jag inte vill ha.
Jag kan knappt ett enda telefonnummer utan litar till en liten bräcklig apparat. Förr skrev jag alltid upp numren i min almanacka - ja en sån har jag än för möten med mera. Men de senaste åren har jag till och med slarvat med det. Många andra gör som jag,  det ser man i de desperata ropen på Facebook: Jag har tappat min mobil! Snälla messa era nummer till mig!
Lite hemskt är det med detta beroende av en teknisk pryl i stället för av minnet.

Mina rottrådar spirar i södermyllan

Jag älskar mitt hörn av världen i Stockholm. Just den specifika delen av Söder med Vitabergsparken, Sofia, Nytorget. Här känner jag mig hemma. Det har tagit lite tid, det var Enskede som var hemma för mig förut, nu känner jag dock att mina rottrådar spirar här i södermyllan i Sofia.
Här händer så mycket. Även om det kan vara stillsamt i min lägenhet så är det liv omkring. I lördags til exempel gick Midnattsloppet förbi på min annars lugna gata. På kvällen, vi satt på balkongen, Milton och jag, med tända ljus och åt lördagsgodis, då vällde tusen och åter tusen människor klädda i turkos fram över den stilla gata där annars mest bussen går. Kändes absurt.
I går kväll var vi i Vitabergsparken och såg Club Killers spela. Vi trängde ihop oss på en bänk bland tusentals människor Elin, Ellen och jag och njöt av solen och musiken när det plötsligt började störtregna, inte småregn, ett tropiskt skyfall. Musiken fortsatte. Publiken satt kvar. Upp med paraplyer, Vi hade bara en indisk ullsjal men den svepte vi in oss i. Musiken fortsatte och solen kom tillbaka.
Vi var glada att inte lite regn fick oss att ge upp! Sedan strövade vi hem över gräsmattan och drack te.
Mitt söder.
Och jag älskar Parkteatern som bjuder på musik och dans i parken nära mig. Det är alltid gratis. Det är alltid under bar himmel. Man kommer som man är, i så god tid man kan, för att få sitta, höra och se så bra som möjligt. Är det trångt får man tränga ihop sig. Det är bra kultur - publiken var från sju månader till 90 år, alla sorter, alla glada.

Regnet befriade mina tankar

Jag skulle ta en promenad igår i solskenet efter att håglöst ha såsat omkring hemma hela förmiddagen. Då när jag gick på Katarina Bangata bröt det mest fruktansvärda regn ut. Våt som en katt hamnade jag på Urban Deli vid Nytorget. Och där. Vid ett ensamt bord med en latte och en kardemummabulle som regntröst, lossnade det i mitt huvud.
Jag kände mig befriad. Nu visste jag vilka beslut jag måste fatta för att gå vidare. Jag hittade en papperslapp i väskan och började skriva ner vad jag såg så klart, vilka mer eller mindre svåra beslut jag måste fatta, vilka jag vill räcka ut handen till, vems händer jag vill släppa. Hur jag vill skriva och var smärtpunkten i mig finns där jag ska hämta stoff till ... vi får se vad.
På måndag börjar min nya arbetsvecka. Jag hoppas att den skrynkliga lappen inte är som när man drömmer och tror sig hitta lösningen på allt, kluddar ner några ord för att inte glömma och häpet läser till exempel: "Jag ska skapa fred i världen" när man vaknar på morgonen och sträcker ut handen efter den geniala tanken.
Men jag tror inte det. Jag känner mig lugnare och befriad. Går vidare.
Önskar dig en solig helg men kanske också ett befriande regn?

Vad gör jag av all denna frihet

Det är ju sjutton att det ska vara så svårt att vara nöjd med det man har!
Jag ser ångesten i alla bloggar just nu över att en ny termin startar, bundenheten till jobbet, längtan efter friheten.
Här sitter jag med all denna frihet och undrar varför ingen kan säga till mig vad jag ska göra. Hallå! Ett schema, arbetskamrater, planering. Det vill jag ha.
Att vara sin egen arbetsgivare, fritt disponera sin tid - oj vad jag drömde om det när jag (alltför länge) var fast anställd.
Nu sitter jag här med all min frihet och undrar vad jag ska göra av den. Och nej, det är inget lyxproblem.

Jag har planer, men jag känner mig fortfarande så lat! Vad gör jag av denna lättja när chefen är jag själv? Hur fyller jag friheten med ett innehåll som gör mig nöjd?

Delikat om kärlek i Nathalie

Jag har läst en underhållande varm roman som kanske inte alls är särskilt originell eller märkvärdig men som gör mig varm om hjärtat. Det är Nathalie, en delikat historia av David Foenkinos  i översättning av Sofia Strängberg (Sekwa förlag).
Nathalie och François lever fullkomligt lyckliga. När François plötsligt dör efter bara några års äktenskap, är Nathalie övertygad om att hon aldrig kommer att se åt en annan man igen. Speciellt inte åt en nördig och försynt svensk man som arbetskamraten Markus. Men en dag kysser hon honom på ren impuls, och en annorlunda romans spirar mellan dem.
Mellan kaptitlen finns lustiga anekdoter och fakta. Boken är enkel och lättläst och har charm.
Den har sålt 1,1 miljon exemplar och översatts till tjugoåtta språk och också  filmatiserats. I huvudrollen Audrey Tautou. Filmen har jag inte sett, men boken var en trevlig underhållningsroman.

Ikea på varmaste sommardagen

Måste erkänna att jag är en sådan person som köper  julpynt billigt på rean efter jul så det var helt följdriktigt att jag köpte sommarmöbler nu.

Idag den varmaste sommardagen valde jag Ikea. Så det kan bli! Men nu kommer inte en klagovisa. Jag hade faktiskt hur kul som helst. Vännen skulle köpa nya möbler till sitt hus på landet så jag hängde på.
Det var dagen för släpp av Ikeakatalogen för hösten. Men jag var där för att fynda sommarmöbler så det var perfekt. Jag fyndade solstolar, landet-möbler, solparasoller och en jätteskön stol till balkongen (äntligen).
Dessutom kunde jag skicka allt med vännens frakt, hans hus ligger inte så långt från min brygga. Han köpte möblerna på eftermiddagen, redan i kväll levererades de, det är bra!
Så vad gjorde det att solen sken. Jag hade en rolig fnissig fyndardag! Katalogen har jag inte hunnit titta i - men återkommer:)

Norrländsk lyx på fransk krog

Min matpatrull slog till i går kväll igen. Inflyttad till stan tänkte jag att jag ville gå ut. Dessutom var kvällen varm och fin. Vännen och jag gick på Bistro Sud på Swedenborgsgatan. Ett trevligt ställe med franskt stuk vilket passade oss bra. Vi har känt varandra hela livet nästan så det var lätt att prata och jag njöt av mat och prat medan sommarklädda människor flanerade förbi på trottoaren bredvid oss. Desserten var en höjdare: Crème Brulé med hjortronsylt till. Förrätten var förresten också norrländsk: Löjrom från Kalix, något jag älskar.
Så stadslivet är inte heller så dumt när man suttit i en stuga på ön hela sommaren!

Är mitt fönster öppet eller stängt?

Lätta på väderanspänningen och öppna ett fönster! sa en vän till mig.
Jag som tycker att jag sitter med fönstren på så vid gavel att det ibland drar på mig. Så nu undrar jag lite: Är jag en person med stängda fönster?
Sitter jag bakom mina mer eller mindre putsade rutor och tittar ut på världen i stället för att vara i den?
Jag tycker förstås inte att det är så. Men jag kanske har en självbild som inte stämmer med vad andra ser?  Ändå tror jag inte att jag sitter väderanspänd och gluttar ut genom stängt fönster.
Men vad vet man om om vad andra uppfattar.
Här på bloggen har jag ju i alla fall ett av mina fönster mot världen, ett fönster jag gärna öppnar mot andra som delar sina känslor, tankar och drömmar.

Nu blir det balkong- och stadsliv

Nu är det livet i stan som gäller igen. Jag flyttade in från ön igår. Så klart jag åker ut ganska ofta men jag bor inte där som jag gjort i sommar. Denna sommar som aldrig kom. Det har nästan inte gått en dag utan regn och de morgnar när jag suttit med mitt kaffe i solen på trappan har varit få. Igår gav jag upp. Det blev lite tyst, lite ensamt. på ön, jag tog båten in.
I morse när jag vaknade i stan lyste solen och himlen var blå. Nu är det balkongliv som gäller. En försummad balkong där det växer mossa mellan brädorna och blommorna måste få omskötsel.
I arbetsrummet väntar högar med papper, obesvarade brev och dåliga samveten. Ändå känns det skönt att komma igång.
Och bäst av allt: Vakna till en glad röst som säger: "Ska vi äta frukost mamma" ... innan hon svischar iväg till jobbet.

Skriva - en tidning jag gärna läser

Här på ön har jag äntligen haft tid att mer grundligt läsa några nummer av den nya tidskriften för skrivande människor: Skriva. En väldigt stimulerande,  pigg och rolig tidning som jag gärna rekommenderar. Den är fylld av goda råd om allt: Hur du ska skriva din roman - och som motvikt befriande intervjuer med författare som visar sig inte alls följa råden utan skriva på ett helt annat sätt. Som den underbara intervjun med John Ajvide Lindqvist till exempel. Eller som i deckarnumret, så många bra tips på hur man planerar och skriver sin roman - och så texter av framgångsrika spänningsförfattare som uppmanar läsarna att lita på sin historia och sin röst.

Massor av lästips, goda råd och tips om allt från egen utgivning till juridik. Jag tycker Skriva är en skattkista fylld av överraskningar för alla skrivande människor. Den kan du inte vara utan!

Tillbaka i verkligheten eller kvar i drömmen om sommaren

Är ni tillbaka i verkligheten eller är ni fortfarande i drömmen om sommaren. Jag står med en fot i varje. Jag rymde från landet för att det var så mörkt och lite ensamt. Kom tillbaka till stan och njöt av att slippa ansvar för gräs och ombyggnader och avlopp. Tröttnade på stan och tog båten tillbaka (hela tiden med Macen i ryggsäcken) och det är så vackert. Det är ju här jag vill vara. Men vad GÖR jag. Erkännes: jag har varit latare än vanligt denna sommar, lite som när barnen var små, inte skrev jag då. Livet flöt på och det har det gjort nu också med lille Milton.
Ja så där håller jag på. Känner en viss moralisk vanmakt över att jag varit lat i ena sekunden, för att skifta i nästa och bestämma mig för att jag verkligen tränat i medveten närvaro denna sommar och acceptans: Ja jag har varit lat och det var mitt val.

Hur är det med er? Har ni varit flitiga? Har ni varit lata. Är sommaren slut nu?

Grävde ingen grop, nu får jag skämmas

Usch vad det är vemodigt när sommaren går mot sitt slut. Varje år känner jag att nog kan jag bo kvar... Men så blir kvällarna mörka och regniga, jag känner mig ensam. Tystnaden är alltför högljudd. Bilderna i mitt huvud för kaotiska.
Jag drar in till stan och njuter av asfalten, en dag, eller två, sedan längtar jag ut igen.
Nu är jag på ön.
 Idag är det ägandets baksida, allt det praktiska: det kommer en expert som ska diskutera avloppssituationen på min tomt. En ny lag anbefaller alla att fixa avloppsfrågan, det är ju bra men det är förvirrat. Jag betalar och betalar för ansökningar, inspektioner, förberedande ansökningar - men inget händer och Vaxholms kommun har fått för sig att avslå användandet av ett enkelt och billigare system. Andra kommuner godkänner dock och jag börjar känna att det här med avloppen, det är en fråga som några tjänar mycket pengar på.
Jag känner mig opraktisk och handfallen, inser att jag borde ha grävt en provgrop, det har jag inte.
Hoppas med mig att allt ska gå bra....

Högklackade trippskor - inget för mig

På rean igår köpte jag nästan ett par högklackade skor. Fick för mig att jag blev snygg i dem. När jag stod stilla var det okej. När jag började gå brast jag ut i garv, skulle jag med mina långa bestämda steg  skaffa mig trippskor, vem skulle jag trippa för? Jag trippade också en gång i tiden omkring på skyhöga klackar, fick ont i tår och ben och kunde inte röra mig som jag ville. Så jag bestämde för länge sedan att platta skor är min grej. Bekväma. Gärna Camper som håller länge. Ändå finns den där förföriska rösten som försöker lura på mig dumheter kvar.
Lätt tystar jag den dock men jag ser alla kvinnor som trippar omkring, som vacklar omkring, som inte alls går snyggt eller bekvämt i de höga klackarna och undrar häpet: För vem!!!
Ja du sköna tid, skorna är ännu värre idag än på min högklackade tid. Skor med höga klackar förminskar kvinnorna (fast de strävar efter motsatsen, att bli fotomodell-långa) och tar ifrån dem rörelsefriheten.
När jag kom hem hade M trillat ner i min brevlåda och där hittade jag en jätterolig kolumn av Susanne Hobohm på samma tema: Varför accepterar vi kvinnor skyhöga klackar? Hittar ingen länkadress tyvärr. Men köp M Magasin, den är kul och nyttig att läsa, tycker jag. Som en arg, bitsk och rolig väninna som vill en väl och delar med sig av sin livserfarenhet.

En sommardag på landet

Nu vräker regnet ner. Jag fattar inte att vi hela förmiddagen var ute i solen, grävde upp en ny rabatt vid en sten och satte dit lavendel, krasse och en vacker blå Salvia. Vännen Pia kom och vi engagerade oss alla tre i rabatten. Den blev fin med stenar omkring. Vi blev svettiga och jordiga och kastade oss i havet (tjugo grader) och tvättade håret.
En vacker sommardag alltså. Vi promenerade över ön till Annica, plockade några hallon. och så plötsligt så vräker regnet ner igen. Lite tröttsamt är det. Men Ellen och jag kurar härinne.

Inget att säga, bara vara

Det är ju flera veckor kvar av sommaren men nu börjar människorna här packa ihop sina saker, det är jobb som börjar, dagis som öppnar, förpliktelser som väntar.
Jag vill bara stänga av klockan och låtsas som om tiden inte går. Denna märkliga kalla regniga sommar!
Igår hade vi tjejgrillfest på verandan. Kvällen var ganska ljum, men mörkret föll och vi måste tända små ljus på bordet i natten.
Alla pratade omkring mig men jag var märkligt tyst. Det var som om mina ord försvann. Jag hade inget att säga jag vill bara vara.

Från skrivarverkstad till snickarverkstad

För det mesta är det ju skrivverkstad vi har här på ön, Annica och jag. Men eftersom hon är en kvinna med många oväntade talanger har vi idag haft snickarverkstad. Hon är nämligen suverän inte bara på att snickra ihop en intrig utan även på att såga, spika, skruva, snickra. Nu var det Marie-Louise som så gärna ville täta de lister snickaren slarvat med. Det han trodde att jag inte skulle se, slarv med lister och kantbräder på loftet, förargliga öppningar där möss kan slinka in, det hade han bara struntat i trots att jag verkligen ville ha ett mus-säkrat skrivhus (det är min gamla skrivstuga, nu Emils och ML:s hus).
Annica kom med cirkelsåg och goda råd, nu har ML och Annica gjort allt det snickaren slarvade med och det blir så fint.
Min insats? Nja låt oss glömma den, jag är ingen snickare, men jag lekte med Milton under tiden i stället.

Den lilla stränga rösten i mitt bakhuvud

Det känns nästan lite skamligt att ta båten till stan en morgon när solen skiner. I synnerhet som det varit få sådana morgnar denna kalla sommar. Men jag gör det ändå. Jag vaknade fem och kände en plötslig impuls att åka in, tvätta, handla, duscha i varmt vatten... bara gå omkring på asfalt.
Jag vet att jag efter en timme längtar tillbaka så då tar jag ettbåten och är ute på ön i tid till ett eftermiddagsdopp.
Men visst är de lustigt med den där lilla stränga rösten i mitt bakhuvud som ogillande talar om för mig att är det sol så stannar man på landet...

Nu är jag olydig, sitter redan på båten. Den största båten som hämtar oss på vår lilla brygga på morgonen. Med pendlarfrukost, nybryggt kaffe. Det är poesi det med.