Till syjuntan går jag för att prata, skratta - inte sy

I kväll är det syjunta. En samling härliga, kreativa, pratsamma, engagerade kvinnor i olika åldrar. Tanken är att vi ska handarbeta. Kunskaperna är skiftande. G är entusiastisk och vill att vi ska lära oss och utveckla förmågorna som hos vissa ligger i träda. K brukar fålla upp byxor, någon stickar på en sjal, samma varje gång (?), E har ett otroligt broderi.
Själv älskar jag ju att virka (se min sjal på bilden) men jag hatar att sy. Mycket beroende på den slöjdfröken som i sexan tvingade oss att ställa upp på kö framför tvättstället och gnugga bort läppstiftet. Förbjudet med smink! Elak var hon ... och föga inspirerande.

Men virka, det är jag fena på.
Allt annat lämnar jag numera till min fantastiska skräddare från Turkiet, byxor som ska läggas upp, blixtlås som ska bytas, sömmar som spruckit, vietnamesiska kläder som ska läggas upp (min sömmerskevän i Vietnam anser att jag ska ha långa värdiga kjolar), ja allt man kan tänka sig.
Eftersom jag hatar att slänga kläder jag tycker om och mest har kläder jag verkligen gillar, så vårdar jag dem. Tidigare kunde jag ha en kasse med saker om borde åtgärdas, men allt blev liggande. Nu bär jag iväg kassen till skräddaren som kliar sig i håret, suckar lite och sen gör fantastiska lagningar och ändringar. Vilken lyx.
Men syjuntan då? Åh dit gör jag för att prata och skratta och umgås med dessa fantastiska kvinnor!