Idag såg vi Lilla Anna och Långa farbrorn lille Milton och jag. En väldigt gullig film om vänskap som han älskade. Perfekt för en tvååring.En del av filmen beskrev hur Anna lärde Långa farbrorn att åka längdskidor. Jag som kommit ut på bloggen som värsta snöhataren fick plötsligt lust att susa fram på mina Edsbynlaggar mellan granar på mjukt rundade spår. Dricka choklad vid en solig laduvägg och ha en apelsin i ryggsäcken. Hela min barndom tillbringade jag på skidor i skogen upp mot Klisstugan i Sallyhill i Sundsvall. Jag kunde spåren i skogen helt perfekt och vi levde ett fritt liv på våra skidor.
Varför slutade jag älska det?
Jag tänker att avskyn började när det skulle åkas skidor i grupp i skolan. Då blev det prestation, då var man inte en fri, glad, skidåkande tjej utan en liten plutt längst bak i ledet. Plötsligt blev jag rädd för backar och jag avskydde det prestigefyllda gruppåkandet.
Så kan det vara med tankarna efter en liten barnfilm. Snö är vackert när den 'är nyfallen och mjuk och vit. Men stockholmssnön, den är vidrig.
4 kommentarer:
Det kanske rent utav är så attt vi skulle behöva flera olika ord för snö, för jag håller med, snö är olika, beroenda av var den finns.
Jag har känt som du långa tider, angående skidor. Men för fem år sen började jag igen. I Björkhagen, över äng och sjö, är det precis så härligt som du upplevde en gång. Och folk av alla de slag som promenadåker. Stockholmssnön är jättefin där:-)
Marina - och kanske är barndomens snö alltid vitare och mjukare?
Helt OT vill jag tacka den som tipsade dig, och därmed mig, om Lizzie Dorons böcker "Varför kom du inte före kriget?" och "Min mors tystnad".
I retur vill jag tipsa om en annan bok jag råkade på: "Hotellet i hörnet av bitter och ljuv" av Jamie Ford.
Skicka en kommentar