Gräv där du står, det var slagordet inom folkbildningen på sjuttiotalet. Sök din egen historia. Det var fint. Tänker på det när jag gräver där jag står, på min ö.
Tvärs över tomten går ett dike, antagligen en gammal dränering för trädgårdsland som inte längre finns. Ellen och jag arbetar med att fylla det, i åratal har vi lagt allt klippt räfsgräs där. Nu är det dags för jord. Så vi gräver upp stora jordbitar i ett hörn av tomten och placerar ut. Som ett pussel, vi är svettiga och jordiga och lyckliga.
Det ska bli en spelplan, fotboll för Milton och bouleplan kanske? Vi gräver i vårt anletes svett och jag känner till min stora glädje att all träning under året faktiskt gett resultat. Jag är starkare än i fjol!
Jag gräver där jag står i mitt skrivande också, i tankar, i minnen, i det som var men inte längre är, i det som format mig. Det ger mig tillfredsställelse. Vad det nu än blir.
4 kommentarer:
Det är sant. Ju ädre man blir ju intressantare blir ens egen historia. Vad har format mig? Vad ger mig glädje, energi? Tänker ofta på liknelsen i bibeln om pundet man fått att förvalta. Patricia T Sandahl talar om att bli den man är ämnad att vara. Det känns som ju äldre jag blir ju mer genuin blir jag...ju mer släpper jag det som hindrar och begränsar...
Så känner jag också, och det ger mig mycket att läsa Patricia T:s böcker. Där finns mycket av den strävan efter vishet och eftertänksamhet som jag känner jag vill uppnå.
Mm, det är något speciellt med jord och att "jorda sig" genom att få koll på sig själv och sin historia. Patricia T Sandahl är riktigt bra. Känns tryggt på något sätt att man blir mer och mer den man är ämnad till att vara... Kram
Visst är det så Jenny - och ja, jag jordar mig ju när jag gräver, så fint!!!
Skicka en kommentar