Mitt 2013 i tio korta punkter

Årets bästa, dagarna på ön med min familj, som röda smultron på ett strå är de dagarna

Mitt år i tio korta punkter ...  Hur var ditt?

Årets bästa - såklart veckan med Milton när hans föräldrar var i NY och det var bara vi, han och jag och fina fastrarna

Årets besvikelse - den efterlängtade barnboksveckan i Bologna där jag gick omkring ensam och undrade vad i all världen jag gjorde där. Författare, bliv vid din läst=skrivbordet hemma, tänkte jag, vistas inte på försäljningsställen, det är bara jobbigt.

Årets uppbrott - ja vad ska man göra. Inser att även om man gillar en människa så är det omöjligt att överbrygga alltmer gigantiska politiska motsättningar.

Årets resa - en träningsvecka på Las Playitas, så otippat jag, men så kul trots att jag hostade

Årets missljud - hostan som förföljde mig och förmörkade hösten

Årets kärlek - som alltid, mina barn och deras kärlekar som alltid finns omkring mig, stöttar och tröstar är alldeles underbara - och Milton förstås

Årets bok - blev ingen, det är  första året sedan 1995 som ingen bok jag skrivit gavs ut, det var tråkigt, måtte manusen vi nu skrivit passera nålsögat nästa år

Årets föresats - som slog in - jag började träna regelbundet och njuter av det. Som bonus försvann några kilon jag inte behövde

Årets sommar -  den är alltid ljuvlig, med familjen på den bästa av öar, därifrån reser jag inte på sommaren

Årets glada nyhet - att det folkliga upproret mot rasism och för gemenskap vaknade ur dvalan. Kärrtorp i mitt hjärta. Det är vi som ska förändra världen. Och det kanske var det bästa som hände under år 2013.

Nytt år, bävan och förväntan

Snart är det vår igen och Milton och jag tittar på de rosa blommorna i Kungsan

Nyårsafton denna märkliga dag så laddad med förväntningar.
I mitt barndomshem var det högtid, en kväll av gemenskap och begrundan och god mat. Vi skålade i Pommac eller mjölk, kramade varandra och fylldes av stundens högtid. Ett nytt oskrivet år framför oss. Hur skulle det bli? Bävan och förväntan.

Sådana var mina nyår så länge. Chocken när den andra kulturen mötte mig. När man skulle ha så vansinnigt roligt på nyår. Roligt ofta lika med för mycket sprit. Jag kände mig främmande och ohipp.

Nyårsaftnar i Enskede med grannarna - det var fint till en början, alla grannar och många barn.
Sen en räcka av fester då två kulturer kolliderade brutalt. Jag gick hem med barnen och mannen försvann till okänt festande
Många nyårsaftnar med ångest.

Idag känner jag mig fridfull. Middag med familjen, hummer och löjrom. Skål i champagne för det nya året, ett stråk av vemod vid tanken på året som gått.

Ett nytt år. Bävan och förväntan.

Gloria, en film om ensamhet som gör mig sorgsen till mods

Paulina Garcia spelar huvudrollen i Gloria, en film om ensamhet och svårigheten att hitta en ärlig relation

En film om en ensamstående kvinna med vuxna barn som vill ha kärlek och spänning och sex i sitt liv? Det borde vara en film för mig.
Jag konstaterar först att det verkar roligt att vara singelkvinna 50+ i Santiago, det finns åtminstone trevliga dansbarer. Försök hitta det här. Hos oss finns bara nätet.
Men jag konstaterar lika snabbt att kavaljererna på barerna inte verkar roligare än nätkavaljererna här. Samma sliriga förhållningssätt till om de är gifta eller inte.  Ursäkta om jag är cynisk.

Paulina Garcia vann välförtjänt pris för bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Berlin i år för sin roll i Gloria. Filmen har blivit hyllad och ligger högt på biotoppen.
Men den är spretig i sitt anekdotiska berättande.Vad vill regissören berätta, undrar jag.


Recensionerna talar om  en härlig film om en kvinna som dansar och lever och raggar och har sex (underförstått trots sin ålder, 58). Gloria är smal och vältränad med snygga bröst och välrakat pubeshår - vad är det recensenterna häpnar över? De talar om en film som visar sex bland äldre med förslappade kroppar - kom igen hur fördomsfullt kan man se. (OK en av kavaljererna har maggördel). Men Glorias  vältränade och smala kropp kan väl ingen beskylla för att lida av åldrad slapphet? Eller man kanske i vissa recensenters ögon självklart är slapp vid  50+?

För mig är det en ganska sorglig film om ensamhet, Om att försöka få livet att fungera i en omgivning som inte är speciellt vänlig. Gloria har jobb, barn, vänner, en exman. Men hon är ändå ensam i sin fina våning. Till dansklubben går hon för att träffa någon. Vad hittar hon? En ruggigt sorglig figur. En synnerligen o-charmig man som bara är "nästan" skild. Det är nog ganska obegripligt att förstå vad hon faller för hos den mannen som ljuger och bedrar och inte klarar av ett ärligt förhållande.

Problemet med filmen är att den inte har någon riktning. Det är anekdotiska ganska löst knutna berättelser som skildrar delar av hennes liv. Mycket prat är det. Men den röda tråden är väldigt löst tvinnad.

Vi var överens om att det var förvirrande berättat, kompisen och jag. Men vi fastnade för olika saker. Jag tycker det är vansinnigt roligt att hon släpper ner en mans mobil i soppan när han oavbrutet talar med sin familj under deras romantiska  (hm...) träffar. Och jag älskar scenen då hon tar en färgrik hämnd - kan inte säga mer, spoilervarning.
Kompisen föll inte för de scenerna.
Månne jag har ett mer hämndlystet sinne än hon?

I slutscenen dansar Gloria vidare, ensam bland många. Underbar scen, tyckte någon. Tycker inte jag. På det hela taget en film som gjorde mig ganska sorgsen till mods. Lika svårt där som här att hitta en förtroendefull relation som innehåller både vänskap, kärlek och sex. För det är vad Gloria vill tror jag. Mycket mer än snabbsex efter ännu en danskväll.

Jag är jag igen, inte en trött zombie

Julafton var en lycklig fridfull kväll. Här kvällens huvudperson i spänd förväntan.

Kanske tycker ni jag är lat? Det har aldrig hänt förut under denna bloggs historia att jag inte uppdaterat på flera dagar.
Det beror inte på ett omfattande slirigt nöjesliv, oh nej. Snarare att jag bara inte mått så bra. Lunginflammationen ledde till en allt värre hosta och till slut var jag som innesluten i en dimma, orkeslös och väldigt olik mig själv. Ända tills sonen sa när jag kraxade hallå i luren: Men mamma, det där är ju astma, inte förkylning.
Jag inhalerade raskt astmamedicinen jag har på våren då jag blir väldigt allergisk. Och simsalabim. Efter en dag var hostan borta.
Och töcknet lättade från mitt sinne.
Jag fick lust att göra saker igen.
Jag blev glad helt enkelt, och nu har jag klivit ur det skal som hållit mig fången hela december och kanske ännu längre.
Jag är jag igen, inte en trött zombie.
Det är alldeles underbart. Som kompensation för bristen på ork före jul har jag nu kokat två omgångar av min franska kola.
Och i morgon är det nyårsafton.
Och jag tänker fira med att träna igen.
Återkommer snart med funderingar som virrat omkring i min något dimmiga håglösa hjärna de här dagarna utan att komma ner på pränt. Om ni fortfarande är kvar därute, inte gett upp om mig.

Jag känner mer förväntan än stress inför julen

Idag har jag köpt klappar, kändes riktig mysigt att gå omkring med Milton och hans mamma. Ett antal fina klappar hittade jag - och ja! Vi ger varandra julklappar. Både barn och vuxna får klappar som givarna lagt ner omsorg och kärlek på att hitta.
Tänk så absurt det skulle vara om vi satt där, vi vuxna och såg Milton ensam öppna klappar...  Jag unnar honom att se att vi blir glada för våra klappar, vi  också.
Vår klappöppning är en utdragen historia. Vi öppnar bara en klapp i taget så alla hinner med att njuta av sina klappar och så att givaren också ser att klappen blir mottagen. Och tomten kommer. Sen sover vi över här hela bunten. Trångt och mysigt.

Jag har alltid känt mer av förväntan än av stress inför julen.
Till och med nu när mina kanelhjärtan aldrig blir så fina som min mammas var, inte har jag hunnit städa heller. Men vad då - det blir ändå ganska stökigt när hela familjen jular ihop. Det finns viktigare saker än att byta hyllpapper (har förresten inga) och skura vartenda skåp som jag minns att mamma gjorde. Alla traditioner behöver man inte följa!

Hoppas du känner något slags julefrid och att du sätter kraven precis där du vill att det ska vara, där du orkar med. Det viktiga är ju ändå att vara tillsammans

Vem skriver Hemvändarna, fortsättning på Utvandrarna, när nu Vilhelm Moberg är död?

På tal om att David Lagercrantz nu ska  skriva en fortsättning på Stieg Larssons trilogi.

1936 kom Borta med vinden skriven av Margaret Mitchell. Jag har kvar mitt tummade exemplar på 552 sidor och den boken läste jag oavbrutet från sådär 12 till 16-årsåldern. Jag älskade den. Kunde varje handling. Identifierade mig totalt med Scarlett O´Hara och vad det gjort med mig vet jag inte.
Det var i alla fall min mest hissnande läsupplevelse.

I vuxna dar vågar jag inte läsa om den, jag vet ju hur fördomsfullt slaveriet,  Ku Klux Klan skildrades. Jag vet allt om detta så jag undviker boken.
Ändå finns ju bilden av min barndoms hjältinna kvar, en kvinna som tog livet i egna händer, som hade kontroll över vad hon ville, över män och kärlek. Så läste jag den.

Ja det finns mycket att säga om det, men nu vill jag bara säga att det skrevs en uppföljare till den i början av 1990-talet. Av en Alexandra Ripley. Det skulle vara fortsättningen på boken. Vad hände när Rhett säger: "Frankly, I don´t give a damn" och lämnar Scarlett.

Jag vill bara säga: Läs inte den boken, jag gjorde det när den kom och det är nog en av de uslaste romaner jag besudlat fingrarna med.

I Borta med vinden finns ju berättandet, magin som förför så många läsare, trots allt. I uppföljaren Scarlett finns ingenting av detta. Det är helt enkelt en skitroman utan själ.
Så det är inte helt lätt att skriva uppföljare.

Några skämtare på Facebook idag lanserade idén att Göran Greider ska ta upp Nils Ferlins  mantel och skriva en fortsättning på hans dikter.
Och vem, undrar jag,  ska utses att skriva fortsättningen på Vilhelm Mobergs Invandrar- Utvandrarepos?
En ny roman: Hemvändarna skriven av ... ja vem??

Tänker på min mamma som vänligt pratade med alla

Tänker på min mamma, tänker ofta på min lilla vänliga mamma. Hur hon pratade med alla. I Stockholm också, på affärer, vid busshållplatsen. Tänker på hur jag för länge sedan skämdes och tyckte det var lite pinsamt. Jag hade ju lärt mig stockholmssättet, att inte prata med okända. De tittade så konstigt på mig när jag först kom till Stockholm så jag lärde mig att se oberörd ut. Och tystnade.

Men nu ... jag hör mig själv prata vid hållplatsen med okända människor, jag pratar med expediterna på affärerna och personalen på vårdcentralen. Och det är så härligt.
Jag vill möta en människas blick och kanske få ett leende tillbaka, vill känna att jag också är en människa inte en robot.
Utbyta en sekund av kontakt.

Kände mig som en människa, inte ett personnummer, och blev glad

Rutinkontroll hos doktorn igår. Allt var fint, hjärtat var bra, allting pumpade på som det skulle och värdena var bättre än för ett år sedan. Trots att jag inte mått så toppen och fortfarande hostade.
Den snälla doktorn tog min hand, såg på mig och sa: "Om jag var din mamma skulle jag säga: dina ögon är matta, ta det lugnt ett tag till."
Gullig läkare eller hur? Kanske hade varit mer realistiskt om hon tagit min hand och sagt: "Om du var min mamma ..."
Det var så rart.

Alldeles innan hade jag haft en härlig snackstund medan sköterskan  tog mitt EKG.
"Man ska ha läkare som ser på patienten, inte tittar in i skärmen. Det är sånt som ska få kosta, men så är det sällan idag", sa hon.

Lämnade mottagningen med lätta steg. Det var precis så mänskligt som jag vill, jag kände mig inte bara som ett personnummer, en i kön som ska prickas av, utan som en människa.
Tänk att det är något man får vara glad för idag!

Jag bakar, alltså är jag

Jag lånar recept på saffransskorpor från Karin på Pettas

Jag bakar, alltså är jag. Är lycklig också.
Vaknade efter att ha sovit sittande i soffan hela natten på grund av hosta. Men okej då, jag sov i alla fall till slut och jag vaknade glad.
Karin på Pettas, denna fina blogg , har delat med sig av sitt recept på saffransskorpor, det måste man ha till jul. Detta recept var klart enklare än det jag brukat använda.
Så nu doftar det saffran i hela huset och jag känner mig riktigt nöjd. Sedan ska jag fortsätta med småkakor.
Vi delar upp julmaten och i år kände jag ett oavvisligt behov att baka småkakor, precis som min mamma Gulli gjorde. Här ska bakas!
Har någon ett bra recept på chokladsnittar?

Sedan jag tvingades vara stjärngosse i trean har jag aldrig klippt håret kort

Han var obönhörlig, magistern i trean. Eva och pojkarna ska vara stjärngossar. Som jag grät. Men det fanns ingen återvändo. Jag var kortklippt, jag skulle vara stjärngosse. Det var hemskt. Jag var liten och rädd. Min magister sa man inte emot. De pojkar som gjorde det fick en örfil. Vi flickor bara utskällning. Så jag teg. Och led.
Sedan dess har jag aldrig haft kortklippt hår.
Kan det ha ett samband?
Jag har också försökt kämpa mot min inre blyghet och sagt ifrån.

Återträffen, en film som inte lämnar mina tankar

Anna Odell håller ett oväntat tal till sina fd klasskamrater på Återträffen

Enskedeskolan är den skola där mina tre barn gick i nio år var. Gud ska veta att jag stångade pannan blodig mot en reaktionär skoledning och gammaldags pedagogik. Jag har aldrig varit så arg och upprörd som över vissa händelser på den skolan och jag slogs som en furie, inte alls som mitt vanliga ganska blida jag.

Men ändå var det tryggt med barn från området, fina omgivningar och en slags trygghet i att man kände så många.
Nu såg jag Anna Odells suveräna film Återträffen om just samma skola. Där gick hon i nio år, blev mobbad och har gjort en film om hur det var för henne att inte ha vänner, vara utanför, förtalad, ensam, ensam. Inte ens bjuden till Återträffen efter tjugo år.

Filmens slutscen panorerar ut över den idylliska villastaden där jag trivdes så bra, trots både lycka och olycka. Det är smärtsamt att veta hur mycket sorg och grymhet det finns också där, om man lyfter på villataken. Det är så klart inget nytt, men det är skildrat så skickligt

Anna Odells film, där hon själv så inkännande  spelar huvudrollen, är skakande. Jag kan inte värja mig. Och vill inte heller. Jag vill verkligen ta del av detta vittnesmål i så skicklig filmisk form, försöka förstå.

Det är en film som inte lämnar mig. Jag tänker ofta på den och kopplar så klart till minnen jag själv har, både från min skoltid och mina barns.
Klarögt och obarmhärtigt granskar hon mobbarna, medlöparna också, de som inte sa något. De som låtsades att hon inte fanns.

Storslagen bok om film i viddernas landskap

En fantastisk bok om film i Jämtland, Härjedalen med ett alldeles unikt bildmaterial

Visst drömmer jag ibland om ett eget litet förlag. Men jag inser snabbt att om jag inte får ihop min egen budget hur skulle jag då kunna fixa ett förlag. Mycket slit är det. Desto mer beundrar jag de tappra som förverkligar drömmen. Som min oerhört idérika och företagsamma släkting Sara Swedenmark till exempel som dragit igång Förlag 404 i sin by Övre Önet i Offerdal och är så obrutet entusiastisk.

Jag skulle vilja att ni fick bläddra i årets stora satsning, en helt fantastisk bok som heter Viddernas landskap på vita duken - en resa i filmens Jämtland och Härjedalen.
En magnifik välskriven bok med ett fantastiskt bildmaterial om filmhändelser av de mest mångskiftande slag i dessa storslagna landskap. Betrakta de unika bilderna och ta del av berättelser från stumfilmens tid fram till dagens stora Hollywoodproduktioner. Viddernas landskap är en magnifik bok.
Dessutom intervjuer med personer som Kerstin Ekman, Rolf Lassgård och Henning Mankell om hur landskapen i norr påverkat dem. En bok att bläddra i njuta länge av.

Fredrik Alverland har skrivit boken som jag tror många cineaster skulle älska - och så klart alla som fascineras av de vackra landskapen. Ett stycke fin kulturhistoria.
Läs mer hos Förlag 404

Bättre familjer med tiaror i byrålådan

Kanske en drottningtiara?

Jag såg på Nobelmiddagen i teve trots att jag undrar varför jag ser detta tråkiga med folk som äter. Lite pigga intervjuer lättade upp. Men så kom den där hovjuveleraren som har till uppgift att putsa kungafamiljens juveler.
Han kommenterade någon grevinna von Ditten Datten som hade tiara och fällde den oförglömliga repliken:
"Ja det är inte bara de kungliga som har tiaror, det finns ju även ofta sådana smycken i bättre familjer."

Ingen följdfråga från journalisten med ett von i sitt efternamn.
Bättre familjer?
I sämre familjer då, vi har väl bara diadem från H&M och inte blir vi bjudna på Nobelmiddagen.
Eller ska vi slå till och köpa en drottningtiara på Buttericks?

Smaugs ödemark, en seg grabbfilm med ett kvinnligt alibi

Jag säger då det, när kvinnor får vara med i filmer och agera som män får göra, vara både vackra och fula, smala och tjocka, milda och stridbara ...  då ska jag bli glad.


Man blir så trött på dessa schabloner! 
Vad har man som ung tjej, mogen kvinna, att identifiera sig med i de flesta filmer som visas?

Jag såg den nya Bilbofilmen Smaugs ödemark med  förväntan. Jag gillade den första, vilket inte så många verkar hålla med mig om. Men så var ju Bilbo, en stor upplevelse för mig när jag började läsa den för en evighet sen.
Så jag borde ju gilla film två, men ... Ja allt är ju välgjort men man segar ut på handlingen väldigt mycket. En barnbok blir tre filmer. Det blir för mycket. För många orcher som jagar och slåss, för segt.

Och så är det det här med männen ...
Män av olika sorter ger sig ut på äventyr... stora och små, fula och vackra, feta och smala, onda och goda -  men aktiva och handlande .
Förgäves letar jag efter kvinnor att identifiera mig med. Dyker det upp en kvinna är hon så klart outsägligt vacker och smal.
Peter Jackson, regissören,  har i denna film uppfunnit ett kvinnligt alibi i denna manssamling,  som inte finns med i boken. Den  egensinniga och stridbara alvflickan Thauriel, spelad av otroligt vackra och smala (förstås) ... Evangeline Lilly.


En seg soppa, tyvärr, Smaugs ödemark. Och dystert mansdominerad.

Du & Jag - om status och livsfrågor i femman

Kunde inte sova i natt, mitt emellan frisk och sjuk, matt och jag vet inte vad. Så jag högg Katarina von Bredows nya roman för mellanstadiet ungefär, Du & Jag. Det är första delen i en tänkt trilogi om livet i en mellanstadieklass, det handlar mycket om status och makt, vem som får vara med och vem som är utanför. Vem man är i skolan och vem man är hemma.
Väldigt fin skildrade relationer mellan barnen och en dialog som känns äkta. I centrum, Andreas, bra i matte, tecknar fint och kan många ord men är långt ner på statusstegen. Ingen idé att ens gå med i Facebook när man inga vänner har.
Boken skildrar så fint hur det familjeliv Andreas såg som lyckligt och självklart krackelerar. Samtidigt växer en het önskad vänskap fram med Alicia, hon som inte ser honom i skolan men som han har så kul med annars.
Andreas talang att teckna visar sig vara hans nyckel in till en annan, spännande men inte helt laglig,  gemenskap. Hur ska han välja?Och vad är det som säger att man måste säga ja till allt för att få vara med?

Läsaren följer Andreas kloka funderingar och val och jag var alldeles tvungen att läsa ut boken innan jag kunde somna. Inget är självklart, ingen är bara ond eller god.  Funderingarna får ta tid, beskrivningarna av vad som händer också. En härligt tjock bok.

Klokt och finurligt. En bok att köpa till läsglada mellanstadiebarn som vill läsa själva, annars en bra bok att läsa högt eftersom den öppnar för många funderingar.
För mig känns några av barnen så mycket äldre i boken än femmor ... Men jag vet ju hur det kan skifta. Den busige Kevin till exempel, jag kan inte se honom som en så liten kille. Men det är mer detaljer. Som helhet en väldigt fin och läsvärd bok.

Blod och passion i magnifik Salome på Operan

Fenomenala Nina Stemme som Salome i Sofia Jupiters uppsättning på Operan i Stockholm

Ikväll har jag varit på Operan och sett, ja upplevt Salome. En svindlande kväll. Jag är inte så ofta på Operan. Och jag ser inte så ofta så blodiga passionerade skräckdramer. Nina Stemme, passionernas Salome, förälskar sig i den fängslade Johannes Döparen som vägrar att se på henne, än mindre kyssa henne. För att hämnas begär hon hans huvud på ett fat sedan härskaren lovat henne vad hon vill bara hon dansar för honom.

I denna uppsättning av Sofia Jupiter - den är magnifik - serveras inte huvudet på ett fat, i stället omfamnar hon den blodiga kroppen i en lång slutscen. Hennes dans för att få sin vilja igenom är inte heller förförisk utan förnedring, en rituell sexuell övergreppsscen på henne som är riktigt jobbig att se.
Jag satt med andan i halsen. Vilket passionsdrama. Vilken ond död, så mycket blod och våld.
Texten går som en remsa ovanför scenen  och det är ju en märklig text, inte speciellt vacker, nästan pekoral.  Men jag köper det och jag måste säga att jag var gastkramad och nästan mådde illa, föreställningen gick in i mig.

En annan sak med opera som är underbar: Publiken! När en föreställning är bra, som den här är, så jublar publiken, de ställer sig upp, ropar Bravo! Jublar igen.
Härligt att se, ofta jublas det för lite på teater i Sverige.

Ja ni märker ju att jag inte är en blasé operabesökare. I stället en besökare som ofta på opera blir tagen av hur häftiga sinnesstämningar musiken lockar fram hos mig. Här blev jag skräckslagen, ofta blir jag i stället fruktansvärt rörd. Ta mig med på Madame Butterfly, jag gråter så fruktansvärt mycket att jag nästan skäms.

En kokbok som ingen annan att älska och inspireras av

En totalupplevelse som faktiskt ger mig lust att laga mat. En ganska så ultimat kokbok  Efter att ha läst den fenomenala Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren vill jag inte ha konstiga recept, kost- och viktminskningsböcker i min hylla. 

Jag ville ha en bokhylla i något av våra fyra soprum i vår bostadsrättsförening, till exempel i papperssoprummet. Men år efter år har jag bett, tjatat på,  styrelsen och bara fått tystnad till svar. En talande tystnad. Det är märkligt. Nu har jag tröttnat och ordnat en boklåda i min egen trappuppgång, det fungerar fint. Jag ställer ner böcker som plockas upp av andra. Varför styrelsen inte svarar ett rungande ja tack begriper jag inte. Jag försökte med en bokhylla  olovandes i grovsoprummet, men den tog sopbilen med sig.

I alla fall, det var inte det jag ville skriva om. Tänkte bara på det när jag bar ner ett antal kokböcker med GI-recept till lådan. Några andra också med halvtrista recept och bilder som inte lockar mig. I Lotta Lundgrens bok finns inga bilder, det behövs inte. Jag ser allt framför mig och känner i min mun hur det smakar när jag läser texterna. Som inte bara handlar om matlagning utan om känslor kön, matredskap, pojkvänner och kyssar och otacksamma barn. 

Jag vill ha en kokbok som ger mig lust att laga mat och lust att äta=Lottas kokböcker.
Det är ju sällan man skrattar när man läser kokböcker, det gör jag när jag läser hennes. Hon är skarp, rolig, lustfylld och lite lagom galen. En kombination som passar mig.Det blev mera plats i min kokbokhylla när jag läst hennes bok. En hel del andra kokböcker tycktes mig onödiga.

Usel julpysslare som ändå gjort rätta julval

Förra årets kalender, inte Miltons utan min egen som jag fick av fd vännen. Kommer att sakna min kalender i år, det var en fin tradition. Men inget varar för evigt, vänner blir ex"pojk"vänner och nya traditioner skapas.

Lite tur är det att jag tränar mig i acceptans, tänker jag denna första advent. Inget datumljus. Inga ljus i mina adventsstakar. Jag som brukar älska att adventsfixa.
Jag har helt enkelt inte orkat och jag försöker acceptera det.
Nu, idag, för första gången på länge är jag lite starkare.
En julstjärna har kommit upp och Miltons paketkalender är klar, samma kalender som hans pappa och fastrar hade som barn,  men med nya paket förstås.
Idag ska Milton och jag julpyssla på Junibacken.
Det känns som om jag accepterat mina tillkortakommanden som julpysslare men valt att göra det viktigaste, nämligen vara med Milton och pyssla för och med honom.
Det är väl acceptans och rätta val?
Och det är ännu långt till jul!