Det är märkligt att ligga på sjukhus. Jag bestämde mig för att känna tillit och överlämna mig till experterna när jag nu efter lång tvekan bestämt mig för att operera axeln.Nu är jag hemma igen, men lite vimmelkantig av smärtstillande mediciner. Det verkar som om allt gått bra. Det trånga utrymmet i axeln har ökats med 5.5 mm och så står det en massa annat jag inte förstår i kirurgens rapport. Han borrade och slipade. Ska be om översättning av hans rapport från läkarsvenska till vanlig.
Som alltid är jag så fylld av beundran över sjukhuspersonalens fantastiska arbete. Denna avdelning på SÖS avdelning KUA för ortopedi var fylld av vänliga omtänksamma sköterskor och läkare. De tog sig tid. De var mitt i all stress så vänliga och omtänksamma.
"Livsviktigt yrke" stod det på en knapp en sköterska bar. Så sant. Ett yrke värt ordentlig betalning.
En enda negativ sak hände. Min högerarm blockerades, dvs bedövades så med nervblockering att den hängde som en död limpa bredvid mig helt utan känsel. En litet bökig bedövning att lägga. Man måste hitta stället via ultraljud och sticka precis rätt. Men utan att jag blev tillfrågad lades den av en läkare som inte kunde utan skulle lära sig. Han stack fem gånger och det gjorde vansinnigt ont utan att han lyckades hitta rätt med den kraftiga nålen. Till slut tog den ansvarige läkaren över. Vid det laget var jag rädd, ja nästan panikslagen.
Det jag undrar är om man inte måste fråga en patient först innan man sticker om man är med på att utsättas för en behandling av en som inte kan, som ska lära sig?
Jag tycker inte det är rätt att inte fråga. Jag hade aldrig sagt ja om jag insett vad det var. Men där låg jag hjälplös på en bår, rädd för operation och narkos och lite groggy av tabletter och fick inte frågan.
Sköterskorna på avdelningen som såg hur svårtstuckna min ådror var gjorde tvärtom, kallade på sin skickligaste sköterska när det gällde att sticka mig i stället för att låta praktikanten göra det.
10 kommentarer:
Vad roligt att höra att operationen verkar ha gott bra!
Men usch med sprutan. Stackars du. Jag tycker precis som du att man skulle frågat först, också när man såg att du har svårstuckna ådror. Ibland tror jag man bara kör på utan att tänka. Annars håller jag med dig om att sjukhuspersonalens livsviktiga uppgifter är värd all uppskattning även i fråga om löner. Jag har själv bara goda erfarenheter både av bemötande och vård.
Hoppas du nu tar det lugnt och följer alla rehabiliteringsråd så att du äntligen blir besvärsfri och kan jobba både med nytt kök och skrivande!:)
Jag kan bara hålla med, jag skulle nog väldigt gärna få frågan först. Hoppas nu på ett snabbt tillfrisknande för din axel.
Så skönt att du har det över nu! Nu väntar förstås rehabilitering och säkert en del ont men du är på väg mot rätt håll.
Ja, nog borde man fråga först, så tycker jag också.
Lycka till och krya hastigt på dig igen!
Ja, det är en knepig fråga det där med personal under "utbildning"....första tanken är ju att säga nej men om alla gjorde de hur skulle det då gå. Jag har erfarenhet härifrån GBG där båda våra stora sjukhus är universitetssjukhus. Betr svårstuckna ådror fungerar det tvärt om. Oj, sååå fina kärl säger de förhoppningsfullt innan de inser att jag har sk rullande kärl. Det konstiga är att på mig iallafall kan det variera från dag till dag. Men vid stick 4 brukar det fungera. Så hys hopp om det skulle behövas ta nya prover som naturligtvis aldrig är kul!
Margareta, nu ska jag träna intensivt hos Eva och bli bra!
Tack Marina, axeln känns hoppfull!
Tack Pettas, jag har redan nu mindre ont i armen så jag hoppas det går åt rätt håll!
Maj, visst är det svårt att säga nej när det gäller utbildning, men just den här gången var jag så skör att jag gärna hade velat bli tillfrågad. Åtminstone efter två misslyckade sprutor som gjorde väldigt ont.
Oj, vilka nötter. Det är väl självklart att de måste fråga alla patienter som ska vara undervisningsobjekt. Jag har ställt upp massor med gånger för att kandidater ska kunna få chansen att lära sig att göra olika ingrepp. Men nu är det stopp. Efter en galet smärtsamt misstag.
Jag hoppas att du glömmer bort vad som hände och att axeln snart funkar som den ska. Vi väntar ju på din nästa bok.
Kram.
Ja Eva! Vilka nötter. Empatilösa nötter. För det måste ju finnas gränser för hur många gånger en nybörjare kan få misslyckas. Den gränsen överträdde de.
Annars känns det hoppfullt med operationen!
Kram!
Skicka en kommentar