 |
| Vi har alltid marängtårta på födelsedagar |
Idag hade femåringen kalas för sina dagiskompisar så där var jag. Han bjöd faktiskt in mig, känner mig mycket hedrad över denna inbjudan.
Hans lilla bedårande syster är nu också van vid mig, skrattar och sträcker armarna mot mig. Då klappar hjärtat lite extra.
Jag medförde en marängtårta i rosa och grönt. Det var presenter och fiskdamm och bara glada miner. Femåringen strålade. Det är det bästa.
Men när jag kom hem slog febern till. Ni vet sådär att man bara ligger som ett litet knyte under ett täcke och skakar. Iskalla fötter.
Väldigt konstigt. Med hjälp av mycket te och Ipren har jag nu rödrosig kravlat mig upp. Sitter och skriver och läser under en varm filt. Goda varma tankar tar jag gärna emot och mycket god tillfriskningskarma.
9 kommentarer:
Men! Nu skulle du ju vara frisk igen och vi skulle gå och träna. Suck! bli bra, säger jag bara!
Kul i alla fall med femåringskalas. Jag är förlåten för att jag missade en femåring i lördags, eftersom jag har mina hemliga knep...
Du glömde att nämna att du räddade kalaset med ditt lugn och din generösa attityd! Tack mamma! Vi älskar dig hela bunten
Usch vilket tråkigt avslut på en kalasade - krya på dig!
Ska bli bra, Karin! Kommer igen :)
Son, älskar er också hela bunten. Och vilken fröjd att se femåringen stråla av lycka över sitt kalas. Kram!
Marina, ja så snopet. Men det känns som snabbt övergående i alla fall!
Sitter själv i stor kofta och hostar och snorar. Inte kul…vi får trösta varandra med att dagarna blir lite ljusare och att det finns bra böcker att läsa och lyckliga 5 åringar! Kram
Margareta, det är inte den sämsta trösten!
Tur att inte bloggar smittar! Tittar in här och hoppas att du inte har fått flunsan. Den slår ju ut en så totalt. Jag håller tummarna att det bara är en liten feberförkylning och att du snart är på benen igen. Kryakram!
Skicka en kommentar