Jag har ett ambivalent förhållande till Sarah Waters. Ni vet författaren som skrivit bl a Kyssa sammet, om lesbisk kärlek i det viktorianska England, Nattvakten och Främlingen i huset.
Jag sugs in i hennes romaner och kan inte släppa dem. Det är människoporträtt och miljöer, otroligt väl researchat, som fascinerar och förbryllar mig.
Ändå har jag varit besviken när jag läst flera av böckerna för jag tycker inte alls att slutet hållit vad bokens början lovat, det har varit märkliga antiklimax, en slags snopen tom känsla.
Så med viss bävan började jag läsa The Paying guests (finns översatt som Hyresgästerna). Jag läste den på engelska, inte helt lätt och jag missade nog många nyanser är jag rädd men jag ville inte vänta. Och jag sögs in i romanen.
Om jag nu sitter och bloggar fyra på morgonen är det för att jag måste läsa ut den.
Den utspelar sig efter första världskriget, 1922, i ett England med nya sätt att leva, nya normer. Nya klassmönster också. Överklassflickan Frances Wray och hennes mamma måste hitta ett sätt att ha råd att bo kvar i sitt stora hus i ett fint område. Det unga paret Barber flyttar in som "paying gustes" och i Frances frusna liv börjr passionen att spira. Lilian och hon dras till varandra och medan Leonard, hennes man, arbetar utvecklar sig en intensiv och så förbjuden kärlekshistoria mellan de två kvinnorna. Det är passion, det är bråd död, lidelse, sorg.
Boken är på över sexhundra sidor, den är så otroligt detaljrik. Jag känner hur livet är i det mörka instängda huset där det unga paret släpper in ett slags ambivalent liv. Mycket händer och jag vill inte avslöja någonting. Ingen spoiler. Men dramatiska händelser gör att detta också är en så detaljrik, infamt spunnen spänningsroman, inte av Vem-gjorde-det-sorten men väl Hur-ska-det-gå.
Sarah Waters skriver nästan som en sociologisk rapport över livet med tydliga klass- och könsgränser som inte får överskridas, men gör det. Ibland blir jag under läsningen utmattad när så mycket redovisas, så många detaljer och tankar är med. I synnerhet i bokens andra del där mycket utspelar sig i en rättssal. Då kroknar jag nästan. Men jag kan inte släppa den.
Och slutet då? Ja denna gång är det ett slut som inte gör mig besviken.
4 kommentarer:
Måste låna den igen! Hann aldrig läsa när jag hade den hemma, det får bli i sommar. Jag gillar hennes berättelser, en del är lite svagare, men The Little Stranger tyckte jag var mästerlig!
Tack för tipset!
Cruella, hon skapar verkligen en så tät klaustrofobisk spänning i sina böcker. Vilken research hon måste göra för alla sina detaljer!
Hon är spännande Marina!
Skicka en kommentar