Guillou uppfinner Hamiltons vackra smarta syster Johanne

Nu har jag läst min första e-bok. Tyvärr har jag ingen läsplatta så jag läste på macen, lite krångligt. I synnerhet för mig som gillar att stryka under och kommentera. Men nu var det så jag fick den så det fick gå.
Klart jag blev nyfiken på en bok som både Ann Heberlein och (enligt rykte??) Ebba tycker är feministisk.
Jan Guillou har nu kommit till den femte boken om nittonhundratalet, sett genom familjen Lauritzens ögon, Blå stjärnan. Denna gång är det Lauritz vackra smarta döttrar som driver handlingen.

Nöjsam läsning! Fast jag blir också full i skratt. Här har Guillou skapat en kvinnlig Hamilton, den perfekta kvinnan av överklass, Johanne Lauritzen, vacker, smart, stark, litterturvetare, spion, förförerska, alltid lika korrekt och välklädd och helt suverän i säng som i strid, lugn och överlägsen. Men det här är ju en saga så jag köper det.
Och tycker det är kul.
Johanne, hamnar  i Stockholms illegala värld av spioneri,  rekryterad av en brittisk spion- och sabotageorganisation. Med kaptens grad i den brittiska armén  hamnar hon i strid med SS-styrkor i Norge, tyska gränsvakter, räddar Norges judar på flykt, dödar och förför.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Det här är också en saga som utspelar sig i en överklassmiljö jag inte vet något om. I titthålet är det nästan parodiskt hur de pratar och beter sig. Ett arakaiskt språk och levnadssätt.
En detaljstudie i överklassliv helt enkelt.

Guillou måste ha haft jättekul när han skriver om all mat som inmundigas. Undrar så om han åt sig igenom allt detta på prov nör han läste boken?
Det känns som om maten intresserat honom mer än de erotiska utsvävningarna, den är riktigt lystet beskriven, maten alltså.

Han har också fördjupat sig i en överklasskvinnas funderingar kring kläder på fyrtiotalet. Vad har man på sig på Cecil, Grand? Han beskriver verkligen kreationerna. Om det stämmer vet jag inte, men jag köper det. Allt utom detaljen att sextioåriga kvinnor bantar sig smala när de känner att deras förmåga till förförelse avtar? Gjorde de? Jag tittar på bilder av gamla släktingar på fyrtiotalet, inte sjutton skulle någon komma på den absurda idén att banta ner sig för att bli förföriska i min arbetarklassmiljö? Men det kanske också är en överklassmarkör, lite som man kan se otroligt avmagrade franska överklasskvinnor i den åldern?

Blå stjärnan är i alla fall ett tidsdokument som är nöjsam läsning.
Synd för Hamilton att de levde i skilda tidsepoker, han och Johanne. Men de kanske inte skulle ha varit älskande utan mera syskon om de träffats?