Jag blev allvarligt orolig över mig själv idag. Sedan någon dag fungerar inte internet, inte i mobil, padda eller dator i mitt hem. Jag får inga mail. Kan inte kolla någonting på Internet och jag inser hur svårt beroende jag är. Jag blir stressad och otålig, irriterad. Rycker hela tiden upp mobilen för att se om något hänt. Det har det inte. Jag har räkningar att betala, saker att kolla och inget fungerar. Hur beroende är vi inte att våra datorer, mobiler med internetuppkoppling? Skrämmande.
Som om mobilen var en kroppsdel som plötsligt inte fungerar, så känns det.
Behöver nog någon form av avvänjning.
Jag ser mig omkring på caféet där jag sitter. Så många är försjunkna i mobilerna. Få pratar. Vad håller på att hända med oss?
Jag har internetabstinens, svårartad.
Jag är mer illa däran än jag trodde. Flydde hemmet, nu sitter jag på ett ställe med uppkoppling och andas lugnare.
10 kommentarer:
Jag tror det är obotligt. Så mycket händer via våra datorer och mobiler idag att det är fullständigt naturligt att bli frustrerad och otålig när det inte fungerar. Man skulle kanske ta en internetfri vecka då och då, skicka ett pappersbrev, lita på sin papperskalender, ringa telefonsamtal med landlinan. Förvissa sig om att det går. Svårt, men kanske inte omöjligt!
Tror du har rätt! Och blir förskräckt över hur mycket energi det tog att klara sig utan internet, det var inte så att jag gjorde något annat vettigt, nej jag sterssade och bet på naglarna. Nu är jag lugn igen, åter på internetbanan!
Ja det är otroligt vad beroende man är. Vara utan går knappt ens när man är ute och går i terränglådan...
Lite otäckt är det, men visst är de flesta av oss idag mer eller mindre beroende av detta fenomen. Sedan är det ju trots allt så att det finns väldigt mycket som nästan inte går att göra utan internet idag.
Vi åker till vår stuga där vi inte har rinnande vatten, ingen el och därmed inget internet. Det blir ett annat sätt att leva. Kan känna igen abstinensen under de första timmarna, kanske dagarna, men sedan... Sedan kommer lugnet och friden. Åh! Vad jag behöver det! Och åh! Vad min dotter behöver det! :-)
Jag tycker inte det gör något. Det är naturligt idag, vi har en ny livsstil helt enkelt. Slösa inte energi på att förfasa dig över sakernas tillstånd, det är som det ska vara, tror jag.
Jag kan bli nostalgisk Bosse och tänka att det var trevligt att prata lite med den som ringde och sökte någon i familjen - förr i tiden när man hade en telefon!
Karin jag fick ett handskrivet papperskort förra veckan och oj vad glad jag blir när det kommer brev :)
Men - det är ju också kul med en massa gratulationer på nätet när man fyller år! Vi får hitta sätt att hantera det som nu finns.
Karin, jag tyckte det var skönt denna vecka med barnbarnet på Teneriffa att han inte alls suckade över att internet inte fanns. Vi konstaterade glatt att nu blir föräldrarna glada när hans skärmtid en hel vecka var bara en liten halvtimme.
Det gäller som alltid, Maria, att hitta balansen. Tror jag klarar det ganska bra men inser att det som är en bra hjälpreda jag inte vill vara utan också kan tippa över i missbruk.
Skicka en kommentar