Titta på bilden. Ni se min glada vackra vän Kristin. Bilden är tagen 1982. Då hade hon bara sex år kvar att leva. När hon dog levde hon i ett lyckligt förhållande, hennes lilla barn hade inte ens fyllt ett år. Jag tänker ofta på Kristin, så varm och glad och fräck och positiv. En så schysst arbetskompis. Vi arbetade ihop i 9 år på Fönstrets redaktion innan hon dog så fruktansvärt för tidigt.
Varför skriver jag om henne just nu? Jo, jag håller på att läsa Eva Franchells bok Väninnan, Rapport från Rosenbad (jag ska skriva mer om den sen, en jättebra bok) och den boken tillägnar hon Anna Lindh och Kristin. Eva och Kristin var bästisar. Så här skriver Eva: "Riktig vänskap är ett underskattat kitt som håller människor samman i med- och motgång. Man behöver inte tycka lika, men man har varandra. Jag slutar aldrig sörja det faktum att ni inte finns längre och jag citerar Kristin: "Polare är de enda man aldrig gör slut med."
Inte gjorde vi slut, men hon försvann ändå, Kristin, i cancer. Så sorgligt. Jag tittar på bilden och det gör fortfarande ont efter så många år. Men hon finns i mitt minne. Evigt ung, rolig, självironisk, vacker kliver hon fram på sina långa ben, mellan skratt och allvar. Min vän Kristin, Jag säger som Eva, jag slutar aldrig sörja det faktum att du inte längre finns.
3 kommentarer:
gud vad fint. usch jag blir alldeles gråtfärdig.
Vilken fin bild på Kristin! Och det hon sagt om "Polare", så klokt.
Ja, Kristin finns också i mina tankar, även om jag inte hade förmånen att träffa henne mer än under ett år. Och hennes underbara positiva det-fixar-du!-attityd när hon handledde mig in i journalistikens värld.
Så tragiskt när unga människor dör.
Den boken måste jag köpa. Har läst om den och den verkar bra.
Skicka en kommentar