Läser i DN att barnläkare varnar för Anna Wahlgrens metoder. Bra! De skrämmer mig. Min kärleksfulla mamma berättade ofta hur fruktansvärda metoder det var på fyrtiotalet när man inte FICK ta upp barnet och ge mat annat än efter bestämda tidsintervaller. Hon tyckte det var underbart att det var så att man lyssnade till barnets behov när mina barn var små. Sen hände något, stränga sovmetoder infördes då man skulle lära de mycket små barnen att t ex sova själva. Ja, ni vet alla, jag behöver inte redovisa metoderna. Men de fyller mig med fasa. Ska man lära ett litet värnlöst spädbarn att det inte lönar sig att skrika och berätta att man mår dåligt? Hur kan en sådan idé uppstå? Ska man låta sin baby skrika för att så småningom lära sig somna – jag skulle aldrig göra något sådant. Jag stod inte ut med att mina barn skrek, varför skulle de skrika? Jag fanns där, jag lyssnade till dem. De ville säga mig något och min och deras pappas uppgift som förälder var att lyssna, visa att deras små hjälplösa skrik uppfattades, att det fanns någon som ville vyssja, ge mat, trösta. Jag och deras pappa fanns där för att ta hand om det lilla barnet. Aldrig att jag skulle låta en liten baby skrika sig till sömns och känna sig ensam och övergiven. Det är en lättnad att läsa i DN att barnläkarna varnar för sådana metoder.
torsdag 28 maj 2009
Aldrig skulle jag tillämpa Anna Wahlgrens metoder och låta mitt barn skrika sig till sömns ensam
Läser i DN att barnläkare varnar för Anna Wahlgrens metoder. Bra! De skrämmer mig. Min kärleksfulla mamma berättade ofta hur fruktansvärda metoder det var på fyrtiotalet när man inte FICK ta upp barnet och ge mat annat än efter bestämda tidsintervaller. Hon tyckte det var underbart att det var så att man lyssnade till barnets behov när mina barn var små. Sen hände något, stränga sovmetoder infördes då man skulle lära de mycket små barnen att t ex sova själva. Ja, ni vet alla, jag behöver inte redovisa metoderna. Men de fyller mig med fasa. Ska man lära ett litet värnlöst spädbarn att det inte lönar sig att skrika och berätta att man mår dåligt? Hur kan en sådan idé uppstå? Ska man låta sin baby skrika för att så småningom lära sig somna – jag skulle aldrig göra något sådant. Jag stod inte ut med att mina barn skrek, varför skulle de skrika? Jag fanns där, jag lyssnade till dem. De ville säga mig något och min och deras pappas uppgift som förälder var att lyssna, visa att deras små hjälplösa skrik uppfattades, att det fanns någon som ville vyssja, ge mat, trösta. Jag och deras pappa fanns där för att ta hand om det lilla barnet. Aldrig att jag skulle låta en liten baby skrika sig till sömns och känna sig ensam och övergiven. Det är en lättnad att läsa i DN att barnläkarna varnar för sådana metoder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Läste också artikeln i DN i morse. Hur kan Anna Wahlgren ha blivit så populär?
Förälderns uppgift borde vara att ta reda på hur sitt eget barn fungerar och göra allt man kan för att barnet ska få vara just barn.
Vilken otroligt vacker bild!
Jag håller med dig, Eva! Det är skrämmande att man kan gå ut med en metod som går ut på att en bebis som enbart har basbehov, inte ska få dem tillgodosedda!
Mina barn har alltid varit välkomna att vara med oss om de inte kan sova. Alla tre har somnat i vår famn i soffan, men har inga som helst problem att somna själva i sina sängar idag.
Småbarnsperioden går så vansinnigt fort, så jag VILL vara nära barnen så mycket som går. Tids nog ser man knappt skymten av dem, och kommer sakna närheten enormt mycket!
Jag undrar hur mödrar gjorde på stenåldern före alla "förstå-sig-påare" som kommit med nya rön i hur en bebis ska tas om hand. Jag anser att man ska våga lite på sig själv, och ta alla "metoder" med en nypa salt!
Hej Ango och Marie-Louise.. javisst är det självklart att man ska gosa med sin baby och få honom/henne att känna sig trygg i stället för att vandra omkring oroligt och försöka att inte höra skriken... det är ju absurt!!!
Och ja - söt bild, det är underbart att ha en scanner och kunna återanvända sina gamla fina bilder.
Ja, klart man ska trösta och bygga upp barnens inre trygghet och kärleksfullhet. Just så tror jag att de blir mest självständiga, får en egen inre kompass av trygghet, kärlek till sig själva - för att sedan kunna ge frikostigt till andra.
Det är väl lika tokigt som att man förr inte bedövade barn som skulle opereras, och som om jag förstått det rätt man ännu inte behöver göra med små spädbarnspojkar som omskärs före en viss ålder. Helt absurt det också!
Enda gången jag kan tänka mig att man som förälder kan låta barnet ligga och skrika är när man själv inte orkar mer, då man av utmattning mår så dåligt att man blir rädd för att göra något dumt, inte orkar (jo, jag tror alla kan komma dit – om man trots tröstande och bärande i timmar, dagar och månader, som vid kolik, inte når någon ände på barnskriken). Då är det bättre att lägga ner barnet i en trygg barnsäng och låta det skrika medan man själv tar på sig öronproppar i ett annat rum och bara andas och lugnar sig om man nu inte har någon annan vuxen till hands som kan bära och trösta så man får vila, sova, ta en ensam promenad och hämta kraft. Men bäst är ju förstås om det då finns flera vuxna som kan turas om! Att vara ensam förälder, eller till och med två om ett barn som bara skriker vad man än gör i tröstväg är fruktansvärt, då behövs stöd, så barnet får utvilade föräldrar som kan ta hand om det på bästa sätt
Nej, usch! Jag har aldrig gillat Annas metoder. Ett skrikande barn skriker bara mer och kommer inte till ro förrän det av utmattning somnar. Det är ju så lätt att bara ta upp barnet, mysa lite, tillgodose behov och så vips kan ett sovande barn lämna trygga famnen för en trygg säng.
Härlig bild! Får en att längta efter en liten till...
Kram
Alla barn är olika och därför kan man inte vara så kategorisk som AW är. Min son sov hela nätterna igenom i egen säng från att han var 6 månader. Min dotter kom tassande till vår säng ända tills hon var 6 år...
Dessutom undrar jag om det inte är dags för AW att skaffa sig en annan karriär än den som självutnämnd mammaexpert.
Tänk Eva - jag känner igen T-byxan på bilden! Även mina barn hade T-blöjor. Idag existerar de inte längre.
Ja, vi enas om att hennes teorier är förlegade och hoppas att den insikten sprider sig öve landet.
Kära gamla t-byxan som var så modern, Annika. Till sonen hade jag plastsnibbar, eftersom vi var panka tvättade vi och återanvände dem så det hängde plastsnibbar överallt i vår lägenhet på Kammakargatan!
Kritiken mot AW är helt rätt.
Det hemska är att frågar man om sömn på bvc och vill ha hjälp är femminutersmetoden egentligen det enda de har att erbjuda en, alltså att barn över fyra månader ska få skrika ensamma med lite tröst av en klappande vuxen (men inte en famn, utan liggande kvar i spjälsängen) var femte minut! Varianter på det kan de möjligen komma med, som att förälderna stannar i rummet och då och då säger lugnande saker, men skrika sig till sömns är det som gäller. Det är helt helt förfärligt. Men så utbrett att man ofta trampar i klaveret när man som småbarnsförälder fördömmer metoderna - jag skulle tippa att över hälften av föräldrarna idag har prövat metoder av det här slaget, även om många insett det horribla och släppt det. Jag tror att det är en del i en mer aktoritär barnuppfostingskultur. Att det är en del av nannymetoder, av straff och ökad barnaga. Rädda barnen diskuterar det hela i senaste numret av sin tidning.
Ylva
Man måste våga lita på sin känsla, min känsla sa mig alltid att det är rätt att trösta, man kan inte skämma bort spädbarn, det är rätt att lyssna på barnet och ge respsons, jag hör dig lilla barn, jag ser dina behov - det var ju min uppgift! Jag läste Doktor Spock, det enda jag lärde mig i den tjocka boken var: Du är expert på ditt eget barn, lita på dig själv. Bra råd, men visst är det svårt när barnet skriker och experterna gapar... Ändå är det så självklart för mig. Ett litet värnlöst barn ska tröstas och inte skrika sig till sömns!
Kram
Eva
Skicka en kommentar