I morgon ska jag gå till Kulturhuset och lyssna på Anna Gavalda. Jag gillade verkligen hennes bok Tillsammans är man mindre ensam men ogillade filmatiseringen av den! Det var med iver jag började läsa den nya boken, La consolante, som fått den märkliga kletiga titeln: Lyckan är en sällsam fågel. Jag läste uppmärksamt och troget men jag tyckte verkligen den var tråkig och jag hade oerhört svårt att intressera mig för huvudpersonen. Jag brukar gilla långa tjocka böcker - men inte när textmassan bedövar mig. Någonstans finns en historia men den drunknar. I alla fall för mig. Tråkigt nog var den här boken en enda lång gäspning.I senaste Vi läser, denna trevliga tidskrift, finns en kul intervju med Anna Gavalda som inte lever för att skriva, säger hon: "Jag har inget liv. Hade jag ett liv skulle jag inte skriva."
3 kommentarer:
Filmen "Tillsammans är man mindre ensam" är verkligen inte bra! Jag tyckte om bokens början och fastnade direkt, men slutet blev lite för sockersöt och banal för min smak, så som jag minns det i varje fall. Spännande ändå att möte författaren i morgon. Du får kanske tillfälle att ta fram din franska igen?
Hoppas hon pratar franska och inte engelska - jag tror det, men min franska är alltför rostig för att jag ska vilja säga något. Lyssna blir i alla fall kul. Läste boken på en sandig strand på Korsika.Det var njutbart. Jag har väl en faiblesse för "bra" slut ibland dessutom... Men har du läst La consolante?
Nej, jag har inte läst La Consolante och har efter din beskrivning ingen större lust heller. Jag litar på din smak där!
Skicka en kommentar