Jag bläddrade i gamla bilder på landet och såg människor som försvunnit ur mitt liv efter skilsmässan. Många av de par vi umgicks med bara försvann från min horisont. Jag kommer aldrig att förstå varför en del av mina "vänner" bara visade sig vara bekanta. De som var mina verkliga vänner har jag kvar, underbara, pålitliga, drastiska, roliga, vänfasta finns de där med sina stöttande kommentarer, sina goda råd och tillrop i vått och torrt. Det är jag så glad för. Men de andra?
Var det hotfullt att jag fortsatte att leva ensam medan mitt ex snabbt flyttade ihop med sin nya kvinna som lika snabbt, hos en del, ersatte mig på bjudlistorna? Är det så mycket enklare för par att bjuda par när man själv lever i tvåsamhet? Jag hade aldrig trott det – men jag ser i mitt liv och hos många väninnor efter skilsmässan att det ofta blir så. Har vi kommit så liten bit på väg att ensam kvinna ses som hot i parvärlden? Så tänkte jag med visst vemod när jag tittade på gamla midsommarbilder.
11 kommentarer:
Tack och lov har jag många singelvänner trots att jag nästan är medelålders (eller är det - 44)
och de par i umgänget umgås med både singlar och andra par. Men de parbekanta som inte bjuder mig fast däremot mina par-vänner, dem stryker jag från min lista. Har hänt alldeles nyligen, de har blivit bjudna på fest 2 ggr hos mig, jag ingen gång till dem men däremot parvännerna. Så ynkligt. Vad är de rädda för?
Jag vet inte vad det beror på men jag har samma erfarenhet bland "bekanta". Men jag kan ju bara spekulera och jag tror ensamhet är så laddat, och att skilsmässor som dödsfall eller olyckor, man vet inte hur man ska agera när någon "drabbas".
Min strategi vid varje besvikelse eller svek är att sörja ut det och sedan kan jag vara glad igen. Man hade förhoppningar som nu grusats, men man vet också vem som är ens vän.
Det går åt många tårar till att bli klok, verkar det som.
Typiskt mig, jag svarade inte på din fråga i texten utan svävade ut i något liknande: Svar på frågan Är vi ett hot parvärlden? Kan det vara så att vi är så mycket identifierade som ett par att det känns som att bjuda en halva när vi skiljs? Eller att de inte vet vem de ska bjuda och därför avstår. Att bjuda bägge verkar inte vara ett alternativ längre.
Jag vill inte heller tro att det är så - men har ju (guskelov) ingen egen erfarenhet av det. Försöker gå till mig själv och tänka hur jag agerar och tänker. Och inser att det nog är svårt om ett par delar på sig. Fast VARFÖR måste det vara så, kan man undra.
Tack för era kloka funderingar, Johanna, Jane och Maria! Det finns så klart inga enkla svar och alla skilsmässor är olika. Men nog önskar jag att många tänkte mer på när vänner behövs som mest. För det är ju sorgligt som Jane säger, att det går åt så många tårar för att bli klok. Att problemet finns det vet jag i alla fall och många av mina numera ensamstående vänner har berättat om liknande erfarenheter av att inte finnas till längre i sin gamla vänkrets. Sorg och ensamhet är säkert skrämmande, men också nyvunnen frihet och glädje, kanske?
Uppenbarligen så har vi inte kommit längre... som Du själv skriver.
Jag har själv upplevt det efter mina två skilsmässor... vännerna väljer den som de vill umgås med och tar med öppna armar emot den "nya" partnern och lämnar den "gamla" därhän. Oerhört sorgligt tycker jag.
Dock är det i sådana situationer som man märker vilka som är de äkta vännerna... de som inte bryr sig om att man är singel och där man tydligen inte är något hot.
Se det så här Eva... att parvärlden blir inskränkt efter ett tag. Som singel utvecklas man och ser nya utmaningar. Lyckan öppnar andra ögon!
Kram
Nej, jag låter inte bli att bjuda in singlar. Däremot har jag varit med om att singlar inte velat komma om det varit för många par eftersom de tycker att allt det där "pariga" är så jobbigt.
Jag har även varit med om att tappa "vänner" när jag velat fortsätta umgås med båda efter en skilsmässa.
Roligast blir det när man blandar friskt - gifta, ogifta, kvinnor, män, unga, äldre.
Måste vara särskilt jobbigt efter en skilsmässa märka att man inte längre blir bjuden.
Men jag, som är ständigt singel blir också alltmindre hembjuden till de vännerna som undan för undan blir etablerade par. Par bjuder par. Det är trist.
Fast å andra sidan tycker jag att det är lite jobbigt att bjuda alla mina parvänner. För allt blir dubbelt upp. Maten, utrymmet osv. Har man tio bra vänner så blir det nu plötsligt tjugo och min lilla lägenhet bågnar. Det är kul också men jag är helt slut sen efteråt. Och jag kan även tycka att om då de vänner jag bjuder har en partner som mer är ett slags bihang (tyvärr ganska vanligt) än en person som bjuder på sig själv, så ger det mig mindre att bjuda de två ihop än bara väninnan/vännen. Jag missunnar ingen sina partners men ibland undrar jag hur de väljer och varför. När allt verkar "bra" men sen kommer det fram att det inte var så och dessutom under lång tid.
förlåt, nu kom jag in på andra saker.
Men tror inte du att det kan ligga någonting i att par som bjuder även singlar oftast är de par som också mår bäst? Och är mest öppna för förändringar, nya intryck och därför kanske lever i sin parrelation mer dynamiskt och friskt.
Egentligen är de så att trygga vänner med öppet hjärta inte funderar en sekund på om man är i par eller singel. Det känns ledsamt att man ens behöver fundera i de banorna.Du har rätt, anonym, det är helt säkert människor i dynamiska relationer som öppnar och bjuder in.
Hej! Jag är singel sen ungefär ett år tillbaka, och jag har till min stora förvåning märkt av detta också. Jag är faktiskt så besviken att jag "googlade" på fenomenet och hittade fram till den här bloggen. Visst har jag än så länge behållit mina vänner, men jag är itne så säker på om det beror på att jag inte vågar släppa dem, trots besvikelse, eller om det beror på verklig vänskap. De finns där, men jag blir aldrig längre hembjudan annat än om de ringer samma dag, några timmar innan och slänger ur sig en inbjudan. Ungefär som om jag var sista alternativet. Vad jag skulle uppskatta om ngn ringde, låt säga på måndagkvällen och sa " vi undrar om du vill komma på middag på fredag?". Jag bjuder hem dem, i olika sammanhang, men det blir liksom inget riktigt tillbaka. Ingen som gör sig till med en tre-rätters direkt, utan det blir mer en vanlig vardagsmiddag. Finns det någon som har uppnått positivt resultat av att säga detta till era vänner? Jag funderar på det, men vet inte om jag vågar. Det känns som jag stör, och vågar liksom inte ta plats.
En annan typisk grej, är att blir jag någongång hembjuden, så är de de veckor jag har min dotter hos mig, för det finns ju nästan alltid andra barn dit man kommer. Men mina veckor utan barn, då är telefonen tyst.
Jag är glad för de få vänner jag har just nu där inte råder några tvivel om de är verkliga eller inte.
Hej Rebecka. Tack för dina funderingar. Jag känner ju precis som du. Även om man har gott självförtroende i vanliga fall så gnager det på ens känslor en liten obehaglig tanke: har de aldrig gillat mig... eller är det för att jag är hotfull som ensam ... men är jag det kan de ju inte känna mig?
Ja, det är sorgligt och förvirrande. Men jag tror verkligen att man känner vilka som är ens uppriktiga vänner. Sedan får man väl inse att livet ger nya kontakter om man är öppen för det och framför allt inte sjunka ner i bitterhet .. så försöker jag tänka i alla fall!
Skicka en kommentar