Denna gråa tystnad på bussarna i Stockholm

Ska vi människor möta varandra gråa och stumma?

Jag tycker  om att prata med människor, att möta blickar och utbyta ord. Men ibland känns det som om vi blir tystare och tystare. Vi ser stumma ner i våra mobiler, ser inte människorna nära omkring.

Framför allt tänker jag på detta i Stockholmstrafiken.
Jag åker buss till och från min arbetslokal, ofta i rusningstid men även annars.
När jag sitter på innerplats i Stockholmsbuss och ska kliva så säger jag något som Ursäkta, jag ska stiga av här, tackar sedan den på ytterplats som rest sig upp. Men på senare tid får jag inget ord tillbaka, inte ens en blick. Som om jag, som stiger av, inte existerar.
Om jag sitter på ytterplats så säger ofta den innanför mig ingenting när hen vill stiga av, börjar i stället plocka med påsar, röra sig oroligt. Jag ska därmed förstå att jag ska resa mig upp så hen kommer förbi. När hen går förbi tittar personen inte på mig och säger ingenting. Säger jag glatt: Varsågod, får jag en stum ickeblick tillbaka. Eller en misstänksam blick, är jag ironisk???

Jamen det är väl trist!!! Jag vet när jag bott i Frankrike och vant mig vid att ofta använda ordet pardon, ursäkta, när man går förbi mm. Det är som ett smörjmedel i kontakterna, en  artighet. När jag kom hem tänkte jag ofta på att vi uppför oss buffligt här hemma som ingenting säger. Ja den som upplevt den paniska stumheten i svenska hissar vet! Alla kämpar intensivt med att låtsas som om man är ensam i hissen. Eller ensam på bussen.

Nu har det, tycker jag, blivit ännu värre. Det gör mig bekymrad. Varför kan vi inte möta varandras blickar, säga något ord, behandla människor omkring oss som just människor och inte saltstoder. Titta upp från mobilen, se sig omkring, våga möta blickar, våga säga något litet ord.

Man kan till och med le ibland! Dagen blir gladare. Alla omkring blir gladare. Dagen ljusare.

Känslostorm och svalkande likgiltighet

Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor

Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?

Ur Influensa

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden

Innan det dagas, i väntan på ljuset

Tidig morgon, alltför tidig. Kofta över nattskjortan från Vietnam. Mammas sockor på fötterna. Morgonkyla. Skulle önska jag hade en kamin att tända, känna värmen från den, doften av eld. Men sånt finns inte i min moderna lägenhet. Håller på att omvandla den. Nu har jag ett arbetsrum. Så varför kan jag inte arbeta där?
Jag sitter som vanligt vid köksbordet. Vid ena hörnan. Det gamla teakbordet där pappa skrev på sin knattrande maskin.
Det är mörkt ute. Kunde inte riktigt sova ändå var det inga demoner som jagade mig, inga svarta tankar. Men tankar likväl. Igår kväll hade vi en mor-son-middag, jag och sonen då. Bara vi, prat i lugn och ro. Jag känner mig sedd och förstådd av min son. Vi bytte så viktiga tankar. Men det är också tankar om livet och tillvaron som sedan snurrar runt i mitt huvud.
Känns som om något nytt vaknat i mig. Nya funderingar om just mitt korta liv på jorden, om vem jag är och vilka val jag gjort och gör.
Jag kokar te med honung. Jag kurar ihop i soffhörnan och funderar. Läser med stort intresse den fina nya tidningen Klass där min vän Jane Morén är redaktör. Viktiga tankar. Väsentligt innehåll.
Snart ljusnar det. Det är ljuset jag längtar, värmen.
Lägger händerna runt tekoppen, drar över mig en pläd. Kanske sova lite i soffhörnan innan det dagas.

Idag är det snälldagen

Idag vaknar jag och tänker på hur viktigt ordet snäll blivit för mig. När jag var ung var snäll ingen egenskap jag satte på förstaplats i val av män. Farlig var snarare ordet. Tuff, egensinnig.
Men man lär sig genom livet och nu är snällhet en egenskap hos vänner och eventuellt också män som jag verkligen uppskattar.
Snällhet är inte menlöshet.
Det är inte snällt att utplåna sig själv och bli dörrmatta, det är inte så jag tänker.
Men just den hjärtats generositet som finns, värmen som sprider sig. Någon som inte är missunnsam.
Jag skäms när jag låter elakheter trilla ur min mun, så lätt det är att döma, att avfärda någon ironiskt. Att lite slappt hänga med i skitprat.
Varje gång jag gör det biter jag mig i tungan och tänker: Sluta! Sluta döma, sluta hänga på elaka kommentarer. Du krymper av det.

Idag är snälldagen, tänker jag när jag vaknar efter en lång natts god sömn.
Idag och alla dagar.

Och idag har jag mitt Skrivrum med mina kloka underbara skrivkompisar. och jag får en sovkompis i natt. Gissa vem? Just det: Milton. "Får jag sova övär ås dig från milton" stod det i ett mess från honom.

Don´t just do something, sit there!

Det är kväll, stillsam kväll. Vi har läst saga och spelat lite på min pad. Den lille somnade gott.  Jag tänkte att jag skulle skriva eller läsa, men är lite vankelmodig. Vet inte riktigt vad jag vill. Jag bestämmer mig för att helt enkelt inte göra någonting utan bara vara i denna stilla kvällsstund.
På min kudde snusar och sover en liten människa. Vi har skrivit in våra planer för morgondagen i en bok. Vi brukar göra så.

Jag säger till mig själv: Lugn Eva. Ingen kräver att du ska göra något. Kan du inte själv försöka lägga dina eviga krav på dig själv på hyllan. Du behöver inte skriva något just nu, inte läsa heller, inte städa, inte svara på mail. Du behöver faktiskt inte ens tänka.
Dra nu ett djupt andetag. Ett andetag av lycka för att en liten älskad människa är hos dig.

Tänk på vad det stod i din kalender för många år sedan, vänd på begreppen: Don´t just do something, sit there!

Ett ungt sinne med ett helt livs erfarenheter - sluta tjafsa om ålder

Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen, det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.

Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev bara en träff.

Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.

Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.

Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.

Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.

Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.

Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.

Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.

Jag är inte ett träd, jag kan flytta

Jag såg ett så bra citat på Facebook.

Om du inte trivs där du är
Flytta
Du är inte ett träd

Jag undrar ibland varför vissa citat fångar mig. Det här grubblade jag på en lång stund, det är ju så skenbart enkelt. Men det kanske nådde mig någonstans. Jag har ibland en känsla av att jag fastnat. Det gäller inte hur jag bor. Det fungerar  - även om jag hellre ville bo mer kollektivt.
Det är mer något i mitt sätt att tillbringa mina dagar. En slags lojhet som smugit sig på. En oföretagsamhet som jag ogillar.
Jag tar till mig tanken och låter den gro i mig. Varifrån kommer den smygande känslan hos mig att jag inte gör det jag vill, inte lever som jag egentligen vill.
Jag får väl grubbla, på ön, när jag kommer dit, under björkarnas susande.

Varför är saknaden större än närvaron i ett nu som ändå är bra?

Jag är på min ö. Ensam denna helg. Det är lite tomt och ödsligt i huset som stått ouppvärmt hela vintern. Kylan finns kvar i väggarna trots sol ute. Eller är det kyla inuti mig.
Förra helgen slängde vi en del av de gamla möblerna när sopbåten kom. Nu gapar vardagsrummet tomt. Som om ingen bor där. Det är oeldat i öppna spisen.
Jag stänger dörren dit.
I köket finns moster Kickans broderade bonad: Var glad i hemmet. '

Jag är glad. Sorgsen också. Det vandrar liksom hand i hand.
Jag ser mig runt i huset där våra barn växt upp. Huset som vi nu äger tillsammans, barnen och jag.
Jag har för mycket tid att fundera på hur allting var och allting blev. Oftast när molnen samlas i mitt huvud går jag ut på tomten och arbetar, grävande är bästa medicinen mot grubbel som ingenstans leder.

Nu har jag ont i axeln och får ingenting göra. Har ändå flyttat den blå soffan tillbaka till dess gamla plats.
Allting är lugnt, tryggt och välbekant.
Varför är jag ändå inte så lycklig vissa helger? Varför är saknaden större än närvaron i det nu som är så fint. Ändå.

Det är så paradoxalt. Jag är en människa med stort behov att vara ensam. Jag är en människa som hatar att vara ensam, som vill höra röster och ljud omkring mig.

Men så en dag blev jag förbannad. På mig själv

Så här glad vill jag vara vid min mac när jag skriver. På café med Ellen i Paris! Ni ser henne i spegeln på bilden. Åh Paris!

Vad är det som gör att man vissa dagar bara är så utmattad fast det inte finns någon anledning? Medan man andra dagar - som idag - studsar upp ur sängen fast det verkligen finns anledning att stanna kvar.

 Igår: ögonakuten för ett öga rött och svullet, sjukgymnast för onda axeln. Depp.

Idag vaknar jag och ser verkligen hemsk ut. Ändå känner jag mig glad och på något sätt hoppfull. Det gäller att ta vara på den känslan. Lite har jag denna vår låtit mig pressas ner i dysterhet av problem med axeln som gjort att jag knappt kunnat skriva på min dator.

Men så en dag blev jag förbannad. 
På mig själv. 
Ska du bara sitta och hänga och vänta på en jobbig operation? sa jag.

Nej i stället ringde jag och bokade  tid för diverse behandlingar. sa nej till operation just nu. Letade i stället kiropraktorer, sjukgymnaster, mm. Det är en liten djungel av behandlingar.
Det finns underliga exempel  - som den  kiropraktor som nonchalant behandlade mig enligt standardmall 1A i fem minuter ... fem! För 500 kronor. Skulle inte tro att jag betalar för slentrianbehandling, 100 kronor i minuten, mer än en gång.

I stället har jag nu hittat två personer med kraft, empati och så skickliga händer. Äntligen begriper jag hur jag misshandlar min kropp bland annat framför datorn. Jag har låtit mig sjunka ihop, krummat axlarna - jag ser
mig själv hopkrupen i stället för med en stark stolt rak rygg.

Ett litet tips av kloka sjukgymnasten igår: Sitt som de påfrestande männen i tunnelbanan, ni vet de som som bresar ut sina ben över ett helt säte, avskyvärt att sitta mittemot eller bredvid.
Men framför datorn är det just så man ska sitta. Så det gör jag. Och ryggen blir rak.

Och Ja: Trots ett totalsvullet öga och en halvond axel så känner jag mig så glad idag!

Mitt 2013 i tio korta punkter

Årets bästa, dagarna på ön med min familj, som röda smultron på ett strå är de dagarna

Mitt år i tio korta punkter ...  Hur var ditt?

Årets bästa - såklart veckan med Milton när hans föräldrar var i NY och det var bara vi, han och jag och fina fastrarna

Årets besvikelse - den efterlängtade barnboksveckan i Bologna där jag gick omkring ensam och undrade vad i all världen jag gjorde där. Författare, bliv vid din läst=skrivbordet hemma, tänkte jag, vistas inte på försäljningsställen, det är bara jobbigt.

Årets uppbrott - ja vad ska man göra. Inser att även om man gillar en människa så är det omöjligt att överbrygga alltmer gigantiska politiska motsättningar.

Årets resa - en träningsvecka på Las Playitas, så otippat jag, men så kul trots att jag hostade

Årets missljud - hostan som förföljde mig och förmörkade hösten

Årets kärlek - som alltid, mina barn och deras kärlekar som alltid finns omkring mig, stöttar och tröstar är alldeles underbara - och Milton förstås

Årets bok - blev ingen, det är  första året sedan 1995 som ingen bok jag skrivit gavs ut, det var tråkigt, måtte manusen vi nu skrivit passera nålsögat nästa år

Årets föresats - som slog in - jag började träna regelbundet och njuter av det. Som bonus försvann några kilon jag inte behövde

Årets sommar -  den är alltid ljuvlig, med familjen på den bästa av öar, därifrån reser jag inte på sommaren

Årets glada nyhet - att det folkliga upproret mot rasism och för gemenskap vaknade ur dvalan. Kärrtorp i mitt hjärta. Det är vi som ska förändra världen. Och det kanske var det bästa som hände under år 2013.

Tänker på min mamma som vänligt pratade med alla

Tänker på min mamma, tänker ofta på min lilla vänliga mamma. Hur hon pratade med alla. I Stockholm också, på affärer, vid busshållplatsen. Tänker på hur jag för länge sedan skämdes och tyckte det var lite pinsamt. Jag hade ju lärt mig stockholmssättet, att inte prata med okända. De tittade så konstigt på mig när jag först kom till Stockholm så jag lärde mig att se oberörd ut. Och tystnade.

Men nu ... jag hör mig själv prata vid hållplatsen med okända människor, jag pratar med expediterna på affärerna och personalen på vårdcentralen. Och det är så härligt.
Jag vill möta en människas blick och kanske få ett leende tillbaka, vill känna att jag också är en människa inte en robot.
Utbyta en sekund av kontakt.

Kände mig som en människa, inte ett personnummer, och blev glad

Rutinkontroll hos doktorn igår. Allt var fint, hjärtat var bra, allting pumpade på som det skulle och värdena var bättre än för ett år sedan. Trots att jag inte mått så toppen och fortfarande hostade.
Den snälla doktorn tog min hand, såg på mig och sa: "Om jag var din mamma skulle jag säga: dina ögon är matta, ta det lugnt ett tag till."
Gullig läkare eller hur? Kanske hade varit mer realistiskt om hon tagit min hand och sagt: "Om du var min mamma ..."
Det var så rart.

Alldeles innan hade jag haft en härlig snackstund medan sköterskan  tog mitt EKG.
"Man ska ha läkare som ser på patienten, inte tittar in i skärmen. Det är sånt som ska få kosta, men så är det sällan idag", sa hon.

Lämnade mottagningen med lätta steg. Det var precis så mänskligt som jag vill, jag kände mig inte bara som ett personnummer, en i kön som ska prickas av, utan som en människa.
Tänk att det är något man får vara glad för idag!

Måste vara svårt att prata med anknäbb till mun

Av någon obegriplig anledning tittade jag en stund på Hollywoodfruar i kväll, det är deprimerande och overkligt.
Hur kan man kan deformera sig så som de gör, och som jag tyvärr ser så många kvinnor göra.
Jag menar framför allt det de sprutar in i läpparna så att de ser ut som ankor. Måste vara svårt att prata med en anknäbb och hur i himlens namn kan någon tycka att det är snyggt?
Dessutom kombineras ofta de förstorade läpparna med så höga klackar  att gången blir  anklik med utputande rumpa ...Kajsa Anka here I come liksom ...
Jag blir ledsen när jag ser hur kvinnor 2013 frivilligt vanställer sig själva. Varför och för vem?

Det jag trodde var målet var bara en etapp

Min pappa hade inte lång semester när jag var barn och inte hade vi råd att åka långt. Så vi reste från Sundsvall till Tänndalen och hyrde ett hus. Varje morgon vandrade vi ut på fjällen på långa promenader med matsäck i ryggsäck.

Vi gick och gick och jag mötte mitt livs första krön. Vi siktade mot en topp som kändes rimlig att nå - bara för att inse att när vi nått den var det inte toppen, krönet, bakom den böljade andra fjäll och bergstoppar, högre, längre bort. Mer att bestiga. Mina korta nioårsben vandrade.

Det var nog mitt livs första insikt om att målet kanske inte nås så enkelt som man trodde och att det som jag trodde var målet bara var en etapp.

Möt hans blick, en värld utan våld vill jag ge honom

... "om det fanns något som kan rädda oss så är det en treårings blick, allt det dyrbaraste som människosläktet förfogar över, den största sårbarheten och styrkan kan finnas i deras ögonfärg, vi borde aldrig fatta viktiga beslut utan att titta in i såna ögon."

ur Människohjärtat av Jon Kalman Stefánsson

Jenny skriver till mig när jag tipsar om en kriminalroman som är bra men gör mig rädd: "Åh jag försöker undvika hemska böcker eftersom jag bara blir rädd och jag tycker inte rädsla tillför något vackert till min personlighet... äh jag tycker inte om att vara rädd längre helt enkelt..."

Just vad jag kände när jag lät lampan lysa efter läsning för att jag var så rädd, just vad jag tänker när jag kastar mig på avstängningsknappen när det är deckare i rutan. Jag vill inte bli skrämd. Verkligheten skrämmer mig redan, det är så mycket vi möter där som är så långt ifrån den värld vi drömmer om. Så varför öka rädslan med ännu mera fiktivt underhållningsvåld? Säger jag som skrivit många deckare. Men så känner jag. Och jag tar till den vackraste bok jag läst på länge, Människohjärtat, en bok som hyllar kärleken på ett djupt meningsfullt sätt, och jag ser in i en älskad treårings ögon.
Möt hans blick!
En värld utan våld, det vill jag ge honom.

Klackskor och jobbsökeri

Lyssnade på väldigt tidig morgonteve, ett sådant där gör-om-mig-inslag.
En arbetslös kvinna fixades till.
"Söker man jobb ska man absolut sätta på klackskor", fick hon  lära sig.
Tur för mig då, med mina platta stövlar, att jag inte ska söka jobb.

Mellan matprogram och undergång

Visst känns det som om vi vandrar på randen av en glödande vulkan ibland, vi människor idag, men låtsas att det är en solig vårpromenad i skir grönska.
Jag är likadan själv, konsumerar världens elände i min teve. Hoppar över till ett matlagningsprogram. All denna mat!
Vår tids galenskap är så förträffligt beskriven igår i DN av den utomordentlige krönikören Johan Croneman.
Läs den, vill jag bara säga.

Den beskriver på pricken mina känslor när jag surfar mellan matprogram och katastrofer. Jag minns när Robinsondebatten pågick när det första programmet sändes i serien, hur upprörda vi var över  utröstningarna. Nu  översvämmas teve av utröstningar.
Varje dag ska någon röstas ut ur ett program, ta sin väska och gå.
Cronemans artikel "Matlagningstrenden är ett tecken på vår civilisations undergång" gjorde mig orolig. En nyttig oro, men påfrestande.

Vill du betala för att fiskar ska äta på hela dig??? Uäähhhh.....

Idag fick jag det äckligaste erbjudandet på länge: Helkroppsfiskmassage! Kommer ni ihåg bilden av mig och Karin med fötterna i stora kar med ganska äckliga fiskar som simmade runt och gnaskade i sig vår torra hud. Det var riktigt läbbigt tycker jag. Fiskarna var större och halare än jag trodde och lite slöa efter att ha ätit på turisthälar hela dagen. Jag fick tvångstankar att de bajsade ut alla gammal hud i vattnet där jag satt. Uääähhh!
Nu erbjuds jag att sänka ner hela min kropp i ett kar med fiskar och iförd tajta badbyxor bli äten på av dem. Det finns folk som gör detta frivilligt. Och betalar! INTE JAG. Läs här:

• Helkroppsbad med fiskar för 2 pers
• Ni badar med fiskarna i 30 minuter
• Du tar själv med dig bikini/tajta badbyxor
• En skönt kittlande behandling med len och fräsch hud som resultat

Nostalgi men också tankar om det ogjorda

En helt vanlig lördag. Grått utanför men milt. Brorsan ringde och hade bokhyllor och skrivbord över efter en ommöblering. Kanske något vi ville ha? E och jag knatade över och åt en härlig frukost där vi avhandlade böcker, livet, släkten, filmer och våra olika bruk av teven. Glatt och mysigt och alltid hittar man någon bok hos brorsan. Nu fick jag låna Svarta havet av Kéthévane Davrichewy en nostalgisk berättelse om minnen nu och då, ett ämne som upptar mig mycket. En förtjusande bok i litet format. Jag väntar mig mycket av den och återkommer när jag läst den. Ni ser författaren på fotot intill. Hon ser så sympatisk ut.

Jag vistas själv mycket bland minnen just nu, en fläkt av nostalgi sveper genom mitt sinne, vemod, jag minns tillbaka men längtar också framåt.
Så många resor är ogjorda, så många böcker olästa, och kanske finns också oupplevd passion, vem vet.

Minnets ljusa tankar

Tyst här i Norrlands inland, bara jag och stora svarta hunden är vakna. Mina rötter drog mig till de norrländska hemtrakterna. Jag undrar om det är ett fenomen som hänger ihop med att bli äldre att man söker sig tillbaka i sina minnen, till sina rötter. På sista tiden har det som hände för länge sedan blivit så påtagligt  och mina föräldrar har blivit allt tydligare för mig. Symboler har blivit viktigare också. Och mitt ursprung.
Jag var ledsen över att jag var för långt ifrån deras grav igår och inte tände ljus där utan lät dem ligga i mörker. Kanske når  mina ljusa tankar om dem ändå fram?