onsdag 1 juli 2009
Gamla gräl i det förflutnas mylla kan explodera igen
Det finns gamla gräl som är som programmerade minor, de kan tyckas vara nedgrävda i det förflutnas mylla men det behövs så litet för att de ska brisera. Ibland tror jag att jag är så förståndig och att jag bearbetat gamla sorger och kommit ut på andra sidan. Men det behövs bara en likartad händelse från förr för att minorna ska brisera och riva upp gamla sår. Jag byggde en bild en gång av en man jag älskade, men han var inte bilden, han var sig själv och det var långt från det ideal jag drömde om. Til slut blev glappet mellan min dröm och verkligheten för stort och vi gick skilda vägar. Jag trodde jag såg honom som han var nu i all mänsklig skröplighet. Men inte, det behövs så litet av det som var och är svek för mig men ett naturligt beteende för honom för att minorna ska brisera igen och ett regn av bevikelser falla över mig. Men varför trodde jag en gång till - varför försökte jag forma verkligheten till något den inte är och aldrig kommer att bli. Det funderade jag länge på igår medan Leonard Cohens In my secret life snurrade runt runt i min iPod.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Därför att vi bygger luftslott – för att vi behöver det. Det är vår personliga konst, för var och en av oss tror jag, utifrån det Friedrich Nietzsce sa: ”Vi har konsten för att inte dö av sanningen.”
Vi har våra luftslott för att orka med att leva. Ibland gör förstås glappen förfärligt on - men däremellan håller de oss upp. Alla dessa luftslott, drömmar, visioner som vi bygger om andra, om samhället, framtiden och inte minst om oss själva.
Leonard Cohen, min mamma lyssnade på honom när hon var i min ålder och nu gör jag det. Vemodet personifierad. Tänk att musik kan väcka så många minnen och funderingar...
Jovisst, men varför bygger man upp luftslott om och om igen fast man vet att just dessa slott alltid utplånats som en riddarborg i sanden på stranden... du vet!
Annika! Ja Leonard Cohens sånger rör mitt hjärta, det är så många minnen förknippade med hans röst,glada som med Suzanne, men framför allt vemodiga. In my secret life älskar jag - jag grät til den låten en hel sorgsen månad i Paris tills jag en dag tog mig samman och gick ut i livet igen.
Man bygger dem om och om igen för att man i grunden är optimistiskt lagd och kanske lite naiv. Men tusen gånger hellre det än att bli cynisk eller uppgiven eller för den delen bitter. Den naiva optimismen är en gåva att vara glad för, även om den ger en hårda törnar ibland. var stolt för att du har den kvar!!!
Eller tills vi inser att vi alla bara är människor och gör så gott vi kan i våra skröpliga fantastiska liv och att utan smärta inget liv som lever som Margareta Melin sagt. Eller?????
Maria och Kerstin, visst har ni rätt. Och jag är förvisso en naiv optimist. Och även om man vet att smärtan finns gör det förvisso ont när den drabbar, ännu mer ont när något drabbar ens barn. Men som någon sa får man väl resa sig upp, skaka ut kjolarna och gå vidare. Morgonkram från en solig ö.
Skicka en kommentar