Vad gjorde de hela dagarna när männen gått till sina arbeten?

När jag växte upp på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall var det nästan bara kärnfamiljer där. Mamma, pappa, barn-familjer. Jag visste knappt om att något annat fanns. På ett författarbesök i Sundsvall träffade jag en så trevlig fd granne i kvarteret Lien. Vi växte upp där samtidigt och hon berättade att hennes mamma varit ensam med henne. Jag fick också veta hur förnedrande det var, hur vaktmästaren behandlade hennes mamma annorlunda än andra som bodde där, till exempel. Det visste jag inget om då. Det var inget man talade om.

I min trappuppgång på femtiotalet var alla fruar, alla hade förstås mannens efternamn och nästan alla var hemmafruar i sina små tvårumslägenheter. Vad gjorde de hela dagarna när männen gått? Jag blir klaustrofobisk när jag tänker på det. Mamma väntade med lunch varje dag på pappa som kom, åt, sov och gick. Snart var det dags att laga middag, först mellanmål åt oss barn, Peter och mig. När John föddes flyttade vi. Hon handlade, städade, handarbetade, lagade mat, fikade med de andra fruarna i trappuppgången. När vi hade "främmande" var det nästan alltid släktingar som kom.
När pappas kusin sade ha "övergett" man och barn var det en präktig skandal. Jag hörde aldrig mer talas om henne.
En annan tid, så annorlunda.
På bilden är vi på återbesök, Peter och jag, under våra familjedagar i Sundsvall. Allt såg så litet och annorlunda ut. För min inre syn vinkade mamma från köksfönstret, pappa ilade iväg till sexans busshållplats. Trafiken körde på fel sida vägen, i mina tankar om Sallyhill är det vänstertrafik.