Efter skilsmässan: Det var tufft men livet går vidare med nya varma vänner

Senaste numret av Må bra

Det finns svåra perioder i livet. Jag hade en sådan för cirka tio år sedan. Insikten att min man ännu en gång gått bakom min rygg, att alla löften var tomma och utan innehåll och att jag var så lurad nästan knäckte mig. Men denna gång bestämde jag mig för att själv ta kontrollen över mitt liv. Jag skiljde mig. Våra barn var ganska stora då. Så jag och den yngsta bodde kvar. Omställningen var smärtsam, insikten om sveket gjorde så ont. Men jag tänkte att det var bra att bo kvar i min trygga miljö där jag hade vänner. Trodde jag,
Men efter att ha bott där ett år gav jag upp. Jag blev inte längre bjuden till nästan några av de jag räknat som nära vänner. Mina närmaste grannar fanns kvar, mina egna nära vänner likaså. Annars var det tyst och det var bara exmannen som blev bjuden. Jag insåg att det inte bara var mannen jag måste skilja mig från utan grannskapet också.
Så vi flyttade in till stan och jag byggde det nya liv jag har idag som är bra på många sätt med många varma vänliga vänner.
Om detta har jag bloggat och fått många bevis för hur jag inte är ensam att drabbas av detta, att  vänner försvinner i samband med skilsmässan, att man inte blir bjuden på fester där man förut var självskriven.
Jag bloggade om det för några år sedan för att jag tyckte det var en viktig insikt och erfarenhet att förmedla. Tidskriften Må bra läste detta i höstas och bad mig berätta.
Efter lite tvekan sa jag ja, jag tycker det är viktigt för andra att veta att de inte är ensamma. Och även viktigt för andra att inse hur svårt det är att inte bara skiljas utan även uppleva att vänner vänder en ryggen.
Idag ligger den svåra perioden bakom mig.  Jag har ett liv och vänner jag trivs med. Just därför är det också viktigt att berätta hur det kan vara. Både för den som är mitt i en plågsam skilsmässa och inte ser något ljus. Och för vänner som verkar tro att skilsmässa smittar,  att en ensam kvinna är en hotfull gäst ... eller vad nu orsaken är.

En djupdykning i familjeminnen

Den här bilden av min pappas familj togs på Seskarö1913. Pappa Gösta är den lille i knäet på min farfar Axel.

Vilken fantastisk dag vi hade igår. Min kusin Arne hade hittat nya familjebilder och familjehistorik. Vi satt hos mig en hel dag, Arne, bror John och jag och fördjupade oss i släkthistoria.
Nya fakta om hur släkten på pappas sida utvandrade från Värmland till sågverksdistrikten i Medelpad, hur farfar sedan flyttade runt på sågverken från Västervik till Seskarö innan familjen kom tillbaka till Sundsvall igen. Bilden ovan har jag aldrig sett tidigare.
Vi var rörda och omskakade och fyllda av minnen. Jag fick till exempel för första gången se en film från min studentdag som Arnes pappa tagit. Jag fick lyssna till sången Arnes pappa Manfred skrev till min mamma Gulli på hennes födelsedag 1940: "väl vet jag nog, att hyllningen, den djupaste och största, den bringas kan av endast en och dennes namn är Gösta". De älskade varandra genom hela livet mina föräldrar.
Jag fick se mina unga vackra älskade föräldrar, sedan länge döda,vandra omkring alldeles levande på film. Då grät jag.

Jag undrar varför jag så länge teg och uthärdade i stället för att anmäla?

Maria Östlin heter fotografen som tog bilden av mig

Det är lätt att inte riktigt ta in obehagliga händelser, förminska dem, för att man inte riktigt klarar av att inse att man till exempel är utsatt för hat eller förföljelse.
Så var det för mig. Det är ganska länge sedan nu men jag berättar om det i en intervju i det aktuella numret av Må Bra i en intervju av Anki Sydegård och med bilder av Maria Östlin.

Det var en kvinna som blev kär i min dåvarande man och därför utsåg mig till hatobjekt. Med stora bokstäver skrev hon mitt namn i centrum: Eva Swedenmaric är rasist. Hon satte upp en löpsedel i affären där vi alla handlade: Eva Swedenmaric plågar barn.
Hon skickade efter allt som tänkas kan i mitt namn, som hon stavade fel så jag förstod att det var samma upphovsperson. Och ringde och ringde och la på luren.
Hela tiden sa jag till mig själv att det är knäppt, men jag försökte mildra den oro jag kände över vad som skulle bli nästa steg.Teg och uthärdade, kan man säga.

Till slut gick jag till polisen och fick hjälp. Men jag har funderat ibland på vilken tid det tog för mig att anmäla förföljelsen och hur jag försökte vifta bort något som var  obehagligt.
Ja, en historia som hände mig en gång.
Det var intressant att återuppleva historien när jag berättade den för journalisten som tog kontakt med mig.

Vill ni läsa finns den i Må Bra - tyvärr finns ingen länk till artikeln!

En fundering: Detta var väldigt obehagligt, ändå ingenting om man jämför med det förfärliga näthat många drabbas av idag ...  Och jag fick hjälp av polisen.

I en frankofils hjärta och minne

Från en rolig tid i Paris. Olof Palme var på statsbesök och Leif och jag var på lunch med honom hos Roland Dumas. Det där blonda hårsvallet är jag alltså. Ljuva sextiotal! 

Foto: Bengt af Geijerstam

Jag är ju en alldeles obotlig frankofil. Som jag berättat tidigare började det väl med min pappas resa till Paris och La Brevière och examensklänningen i trean från Galeries Lafayettes.
Bor man i Sverige är man konstant underförsörjd på information om Frankrike. Svenska medias blickar riktas inte dit. Jag minns hur svårt det var en gång i tiden att vara frilansjournalist med bas i Paris. Det enda de svenska tidningarna ville veta om Frankrike då var om det hänt någonting med svenskar i Frankrike. Oj vilka konstiga artiklar man tvingades sälja ibland för att överleva.
Men det är historia.
Dock längtar jag lika mycket idag efter nyheter och info från Frankrike. Och ja, jag är lite lat med att läsa t ex Le Nouvel Observateur som jag tidigare alltid prenumererade på.
Jag vet att jag har flera likasinnade som ibland läser min blogg så jag vill tipsa om en oerhört informativ och  läsvärd blogg jag upptäckt om vad som händer i fransk politik.

http://www.lindbompafranska.se

Min familj för hundra år sedan

Jag älskar den här bilden. Det är ett foto av min familj taget någon gång 1915 skulle jag tro. Säkert vid ett sågverk i Sundsvallstrakten. Jag vet ingenting om när och hur, men bilden hänger på min vägg. Någon gång måste den ha blivit handkolorerad. Gjorde man det så tidigt? Jag vet inte.
Den lille pojken i mitten av bilden är min pappa Gösta. Farmor Jenny och farfar Axel, så fina de är och vilka varma minnen jag har av dem. Gunnar, pappas storebror,  står i utkanten av bilden, honom kände jag inte så väl. Mina fina starka fastrar Berta och Elsa så för dagen vackert klädda.
Ingen finns mer förstås. Men de är otroligt levande i mitt minne och jag tänker ofta på dem.

I morgon ska vi ta ett familjeporträtt här på ön, jag fick det i present av mina barn. Jag fick välja plats och det är klart jag valde ön. Men nu regnar det. Håll tummarna för mig att det blir uppehåll och vackert ljus när vi tar bilden.

Missa inte Den goda människan från Sezuan

På Teater Reflex i Kärrtorp just nu snickras, sågas, målas och konstrueras det, repas och diskuteras. Finns det några goda människor... och vilka är gudarna idag egentligen?
Finurliga lösningar och filosofiska samtal värmer mot kylan utanför...  

Det är tjugo år sedan Kent Ekberg och Enskedespelet satte upp Den goda människan från Sezuan i tältet i Enskede. Sören Brunes gjorde scenografin och Stina Eidem affischen och det är en av de bästa teaterföreställningar jag sett.  Oförglömlig.

Med ännu mindre resurser (ekonomiskt alltså) denna gång växer nu en föreställning fram. 

Regi Kent, scenografi Sören, affisch Stina.

Men det blir inte så många föreställningar så BOKA NU!!
Boka biljetter till "Den goda människan från Sezuan" på biljetter@teaterreflex.se eller på 073-8169112

Julen med glad förväntan och goda släktträffar

Julstämning i mitt hus. Min adventskalender hänger där på min bokhylla och nedräkningen till jul har börjat med ett paket om dagen.

Jag har Norrlandssläkt på besök och vi hade en glad middag här igår med kusiner och barn och tremänningar, en hel kär släktträff. Precis som det var när jag var liten då hela släkten träffades på julen, fastrar, mostrar och kusiner, farfar och farmor.
Jag minns kärlek och glad förväntan från min barndoms jular.
Just nu är släkten på Skansen på julmarknad, 15 000 personer lär komma dit idag för att fira in julen. Jag är hemma och väntar på Milton som ska vara här i dag och i natt.
Åh vad jag älskar att umgås över generationsgränser i  min stora utvidgade kärleksfulla familj.
Det är något jag önskar alla inför julen!

På bilden Milton med tremänning Emil!

Yohio från Sundsvall - och jag

Ni vet ju att jag kommer från Sundsvall och älskar min hemstad. Det hindrar inte att jag som ung ofta kände mig udda där och ville flytta till en stor stad där jag försvann. Tänker på det när jag lyssnar på Yohio, en ung kille (17)  från Sundsvall som gör karriär i Japan, musiker men klädd som flicka, en otroligt söt flicka. Ni kan se honom och läsa mer om honom här.
Han verkar vara en så gullig kille som gör den musik han tycker om och ser ut som han vill se ut - även om det förvisso i början väckte motstånd i Sundsvall.
I mitt minne dyker jag upp som sjuttonåring. Alla var väldigt traditionellt klädda. Ett år köpte alla i klassen en grå kappa, jag hade en röd. På gymnasiet gick jag för det mesta omkring i en gammal vacker cape som tilhört min farmors mor och till det hennes knäppkängor. Jag tyckte jag var väldigt fin. Jag har faktiskt ingen  aning om vad andra tyckte.
Nu tänker jag att det var ovanligt. Men jag hade också en ovanlig mamma som alltid hittade vackra kläder och hattar (hade man på den tiden). När de andra "tanterna " på Sallyhillsvägen 33 klädde sig i det som kallades "frukläder" och var fulare än fult hade min mamma så fina kläder. Jag var stolt över henne. Det var min pappa också. "Titta på mamma, så vacker hon är, och vilken hållning!" brukade han säga,
Så jag känner släktskap, lustigt nog med Yohio, 17 år, från Sundsvall.

Stark men med sköra punkter

Jag hostade flitigt i morse så jag kröp ihop i den blå fåtöljen och såg Dr Phil, det var länge sedan. Jag har nog avfärdat hans program som ganska ytliga men det gav mig funderingar. Faktum är att jag inte väntat mig att jag skulle känna igen mig själv så mycket i några av intervjuerna. Det gjorde ont. Utan att bli för privat ställer jag mig än idag ofta frågan varför jag accepterade saker som hände mig. Varför jag inte bara sa nej, samlade ihop mitt liv och gick? Jag ser kvinnor som upplevt situationer som påminner om min, jag ser hur de försvarar den som orsakar sorgen, ofta utan att ens vara medvetna om det. De vill få slut på något som inte är lycka utan närmar sig ett helvete men ändå försvarar de i stället för att säga nej..
Det var fruktansvärt obehagligt att se, just därför att de grävde sig rakt in i mitt medberoendecentrum. Jag har inte hittat bra svar på frågan:  Varför lät jag det gå så långt, pågå så länge.
Ändå får jag ofta höra vilken stark kvinna jag är. Stark men också svag, precis som vi alla. Med sköra punkter.

Tiden går, brännbollen består

Det var brännboll på ängen vid dansbanan i går kväll. Barn och äldre. Milton var entusiastiskt med på sina villkor, slagträet var högre än vad han var, men vad gjorde det. Han tyckte det var underbart kul och sprang så fort hans tvåårsben förmådde..
När jag växte upp, då spelade vi också brännboll. Stora horder av ungar i alla åldrar, hela kvällarna när det var varmt. Vi lekte kurragömma. Vi bollade. Vi hade så många olika lekar och vi var så många. Men aldrig att någon vuxen var med. På sin höjd öppnade de fönstret och ropade in oss. Men vi levde ett väldigt fritt liv.
Kan vara intressant att tänka på idag då alla vuxna konstant har dåligt samvete. För allt. För att de jobbar för mycket, för allt de inte hinner med. Och det som ska hinnas med är bland annat att skjutsa barn till olika aktiviteter.
Jag undrar vad som hänt om vi föreslagit våra föräldrar at de skulle skjutsa oss till badet eller idrottsträningen, ja dels hade vi ju ingen  bil, men själva tanken att man skulle skjutsas omkring och inte själv ta sig till sina aktiviteter var främmande under min uppväxt.
Satt bara och funderade på det en stund igår efter brännbollen. Hur olika allting var, men brännbollen, den är sig lik.

Nu har jag blivit seriefigur

Nu har jag blivit en seriefigur, det är väl något alla drömmer om ibland? Jag är seriefigur i en intervjubok om kvinnor i ABF: Alltid på plats alltid på språng, som Carl-Michael Edenborg och Loka Kanarp gjort inför ABFs 100-årsjubileum. Det var Anne Stringberg, ansvarig för firandet, som tröttnade på att det alltid är män som lyfts fram i ABF trots att folkbildningen i sanning bärs upp av kvinnor. Varför inte en serieintervjubok, tänkte hon och gav CM och Loka i uppdrag att intervjua ett tjugotal kvinnor. Däribland mig. Det är hårda ord om bristen på jämställdhet i ABF i boken. Många vittnesmål om slitet i folkbildningens tjänst och om hur många män tog åt sig äran och chefsposterna. Tuff bok att fira med, tycker jag som tveklöst också bidrar med skarp kritik.
Jag gillar verkligen Lokas teckningar.
 Här  en av bilderna när jag inte vill bada bastu.
"Är du pryd eller..." var det en man som sa.

Och på bilden högst upp cyklar Fönstrets redaktion gemensamt in i framtiden på en tridem (heter det så månntro?)  - vilken fantastisk tolkning av Loka av vårt samarbete!

Varför väljer LO konflikträdde Kålle som aldrig syns i debatten

Varför i fridens namn skulle Kålle,  den man som lett ABF in i den stora tystnaden, som varit så stum i all debatt - och som var så frånvarande i de konflikter på förbundet som ännu smärtar mig att tänka på - varför skulle han bli den ordförande LO skulle satsa på? 
Jag kan bara inte förstå det.

När någon framställs i media som snäll och jovialisk finns kanske en baksida, till exempel rädsla för konflikter och oförmåga att ta tag i svåra situationer.
Det tänker jag på när jag med stigande häpnad sett att man lanserar Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle som LO-ordförande. Dels ogillar jag att två metallare ska leda arbetarrörelsen, det räcker med Stefan Löfven från Metall. Dels har jag arbetat på ABFs förbundsexpedition som chefredaktör för Fönstret  med Kålle som ordförande i flera år och det var inte muntert.
Det var svåra personalkonflikter och var fanns ordföranden? På Metall, utan kontakt, onåbar, i stället för att vara den samlande kraften på förbundet där han var ordförande. Människor blev ganska brutalt sparkade, Kålle syntes inte till, han skickade fram springpojkarna. Jag slutade efter många år på ABF, Kålle kom inte ens och sa tack och hej.

Det är allvarligt nog, men i detta sammanhang är det kanske viktigare att ABF under hans ledning blivit en tyst och passiv organisation. Inte på lokalnivå, där finns brinnande folkbildare/eldsjälar. Men när hörde ni senast ett ord från ABF-ordföranden i kulturdebatten? Tycker han något i  tidens brännande kulturpolitiska frågor? Är ABF under hans ledning en spjutspets i debatten? 

Är det någon som vet vad Kålle tycker i en enda kulturpolitisk fråga? Nej på förbundsnivån är det  tyst och fegt och märkligt konturlöst. ABF har inte funnits i debatten sedan Bengt Göransson var ordförande, det var länge sedan. ABF lokalt, ja där händer det något.
Centralt är det som en stor våt hand ligger över debatten. Så blir det med en konflikträdd ordförande, tror jag.

Uppenbarligen pågår debatt om detta, det kan man läsa i LO:s Arbetet. Vad som händer får vi se om en vecka.

Blå scilla vid det slitna rosa huset, ett nytt spel i tältet i parken

Åh detta gamla slitna tält som nu åter stolt står i Margaretaparken, det får mitt hjärta att bulta. Här kommer nu Det blåser på månen att spelas. Se den! Igår gick jag förbi parken och måste ta en bild av tältet. Det är en konstig känsla. De kanske viktigaste åren i mitt liv bodde jag nära Margaretaparken. Mina barn växte upp där. Vår familj var med om att dra igång det som blev Enskedespelet. Vi tillbringade så många majmånader i tältet med repetitioner och föreställningar. Alla barnen sprang omkring där i olika scenkläder, vi var ett fantastiskt kollektiv som arbetade för det gemensamma målet: Ännu en otrolig föreställning.
Alla var viktiga, alla kände sig viktiga. Barn som gamla. Det fanns grupper för allt, information, kläder, smink, kafé, alla var med, alla ställde upp.
Därför känns det så konstigt att gå förbi nu, att inte höra till. Att möta blickar från helt okända människor som nu är de som hör till. Kanske är barnen som springer omkring i tältet barn till de som var barn vid första föreställningen.... på min tid.
1983 gav vi det första spelet. 
Denna gång gick jag inte förbi "mitt" hus. Jag vet att mina syrener snart blommor, jag anar att den blå scillan fyller gräsmattan framför det slitna rosa huset, det finns saker man inte orkar se ibland.
Men jag tog en fika på Gamla Enskede Bageri, i huset som var Konsum när jag flyttade dit, jag minns hur Mats och Boel stod utanför och sålde Ny dag.
Huset som sedan blev Enskedespelets Kafé Tjocka Råttan, som sedan blev Margaretas underbara saknade bokhandel....
Allt det som var en gång och nu inte är... jo ÄR, i mitt minne.

Kampen går vidare, aldrig ger vi upp

Idag är det 1 maj, en högtidsdag. De röda fanorna fladdrade i vinden, musikkårerna spelade Internationalen. Jag höll mammas hand och såg pappa och morfar tåga förbi på Storgatan med högtidliga miner.  Det var på allvar. Det var högtid. Peter och jag fick alltid årets första glass då i kiosken på torget i Sundsvall. Högtidliga män i överrockar, det var första maj för mig. Min pappa var rörd av allvaret och kampen.
Sen minns jag massor av andra majdemonstrationer och då stod jag inte bredvid utan deltog  med allvar, med kamp, med glädje och fest.
69 i Paris sprang vi undan polisernas hårda batonger, Leif och jag,  för då var förstamajdemonstrationen förbjuden. Men för några år sedan tågade Ellen och jag glädjefullt på Paris gator 1 maj.
"1 maj 1 maj varsin  liten kavaj", som Emil, 4 år, sjöng med glad stämma. ("Första maj första maj varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus"... skulle det vara!)

På bilden, som jag älskar, ser ni mig, Kent och Emil 1 maj 1974. Fyllda av förhoppningar, kärlek, tro på det solidariska samhälle vi skulle bygga. Och så blev det så här ... det hade jag aldrig kunnat föreställa mig då, denna nedmontering av det trygga samhället.

Men idag går vi ut igen och demonstrerar för ett samhälle med rättvisa, solidaritet och kärlek!

Kampen går vidare. Aldrig, aldrig ger vi upp.

40 år och femton kilo senare-fest.

40 år och femton kilo senare-fest. Det ska jag gå på idag. Ett gäng människor som bor i Stockholm men gick på gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall samtidigt ska ses. Vi blir ett femtiotal.
Vad kull! säger några när jag berättar. Vilken ångest, säger de flesta. Över hälften känner jag inte. De gick i klasser över mig. Bara en handfull har jag sett sedan gymnasietiden som inte var några helt lätta år i mitt liv. Dessa traumatiska år har jag bland annat skrivit om i mina böcker om Gabrielle (Frusna ögonblick och Du är väl glad, Gabrielle). Böcker som utspelar sig nu men beskriver en person som är nära mig och händelser som också ligger nära mig.

Jag inser först när jag tar mod till mig och går på en sådan fest vilka sår de åren gav mig i min själ. Ärrade sår idag, men just nu känner jag fantomsmärtor i dem. Det handlar om klass, det handlar om kön. Det handlar om vem jag tvingade mig att vara på skoltid - och om vem jag egentligen var, innerst inne.
Rapport kommer.... Jag överlever, jag lovar som titeln är på en annan av mina ungdomsböcker.

Enskedespelet i mitt hjärta

Jag blev nostalgisk idag när jag läste Enskedespelats uppdatering på facebook: På grund av snö reser vi inte tältet idag, kom i morgon i stället! Jag förflyttades i minnet till kära gamla Margaretaparken i Enskede där vi i Föreningen för Enskedespelet under 80- och 90-talen satte upp så många fantastiska föreställningar. Hundratals personer var engagerade i målet att få fram magiska föreställningar av folklig teater. Exmaken regisserade, barnen var med och spelade, jag höll i information, var med och skrev det första spelet och gjorde föreningens fina tidning Scenaste. Rena familjeföretaget. Så många planer vi fantiserade fram vid vårt köksbord i den lilla slitna parvillan. Så många underbara kvällar vi tillbringade i tältet.
Men också dessa minnen av hur tung blöt aprilsnö tyngde ner det sköra tältet vi gemensamt köpt in. Den dag den första repetitionen för det allra första spelet skulle äga rum glömmer jag aldrig. Det var den dagen Ellen föddes, så det kom aldrig någon regissör till den repetitionen.

På bilden vår granne Mats Nörklit som gjorde musiken till de flesta spelen, bilden är tagen 1984 då Ellen i hans famn hunnit bli ett år. Och idag ska jag gå och lyssna på honom på Folkkulturcentrum, en nostalgitripp kanske.

Jag minns mitt sextiotal: Förbannad FOA-anställd läckte hemliga dokument i protest mot överstarkt försvar

Bra grävande journalistik har avslöjat skrämmande planer om vapenfabrik i Saudiarabien med svensk hjälp från FOI. I natt steg plötsligt en man från mitt förflutna in i mitt huvud, jag trodde jag drömt, men sedan mindes jag tjänstemannen på dåvarande FOA, Försvarets Forskningsanstalt, föregångare till FOI, som kontaktade en mig närstående person och lämnade ut dokument om vad försvarsmakten då höll på med. Hemligstämplade dokument travades i bokhyllan. Denne man som var så korrekt var också så förbannad. Han ansåg att  att Sverige vid denna tid, 1967-68, hade byggt upp en försvarskapacitet, som var "överstark" i förhållande till våra uttalade officiella utrikes- och försvarspolitiska målsättningar. Han ville inte vara med om det utan tog kontakt med människor han trodde kunde göra något åt det.

Hans information fördes också vidare.
Jag tänker att det kanske är liknande moraliska tjänstemän som nu blivit förbannade och läckt.
Jag minns min grönlaserade bokhylla, de hemligstämplade dokumenten. Jag minns mitt sextiotal. Men det var inte riktigt min intressesfär så allt är vagt som en dröm. Men sant.

Läste ni ABFs Damtidning?

Jag var redaktör för ABFs tidning Fönstret i  många år. Alltför många. Men vi hade en så sammansvetsad underbar redaktion och jag tyckte de frågor om kultur och folkbildning vi tog upp var så viktiga. Nu tänker jag sällan på den tiden. Jag tröttnade, lämnade och gick vidare. Men i morgon ska jag intervjuas just om min redaktörstid, min tid som kvinna i ABF. Därför funderar jag lite. Och det ska alla veta att det inte var lätt att vara kvinna, att vilja driva feministiska frågor i ABF, under min tid. Så mycket kritik jag fick för att jag ville göra en tidning i samklang med det jag ansåg vara ett av ABFs mål, en jämställd värld. ABFs damtidning, viskade grabbar i korridorerna... Det fanns många grabbar. Många bra män också. Men jag kände ofta att vi kämpade i motvind på redaktionen med våra frågor om kultur och jämställdhet.
Får tänka på det i morgon! Det är inte okontroversiellt för mig. Det ryms glädje men också ilska och besvikelser i mina minnen.
Nu kanske jag ska sova efter en intensiv dag. Yngsta dottern kom hem, var jetlaggad, så vi vaknade sex i morse, vi har pratat och pratat. Jag var i min lokal och skrev som besatt på en ny roman, helt borta från världen.
I kväll har mina tankar varit i Vietnam. En vän ska åka dit och jag tipsade  om vad man kan göra. Så mycket. Det är en fantastisk tid  att åka dit i februari
Kanske jag skulle ta och rymma från vinter och kyla?

Jag var sexton år och som jag grät när tåget gick

Jag var sexton år och som jag grät. Jag satt på tåget på väg hem från min första språkresa i Frankrike. Som en slinga genom tåget hörde jag Richard Anthony sjunga: J´entends siffler le train.... Jag hör tåget vissla.
Jag hade sagt farväl till pojken med de bruna ögonen och den mjuka munnen och vi skulle aldrig ses igen, tänkte jag och mina tårar rann och ville aldrig ta slut.
Jag hör tåget vissla, vad det är sorgligt med ett tåg som visslar i natten

Jag kunde tänka mig S. alldeles ensam på stationen

Jag hör tåget vissla
Jag sprang nästan emot dig jag skrek nästan ditt namn jag kunde nästan inte hålla mig tillbaka
Du reser så långt bort
Kommer du någonsin tillbaka
Jag känner att nu är allt slut
Jag kommer att höra det tåget hela mitt liv. 
J´entendrai siffler ce train toute ma vie...

Sången tog det lång tid innan jag hörde igen. När jag lyssnar på den nu på Spotify, så många år senare, kommer allting tillbaka. Kyssarna i mörkret. Hans mumlande franska ord i mitt öra. Den unga flicka jag var. Den första stora kärleken.
Musikens makt att förflytta mig i tid och rum. Jag är sexton år. Och det är nära att jag gråter.

Fick en hånfull smäll av en machoman idag på facebook

Ofta idealiserar man det politiska livet på sextiotalet så här i efterhand kan jag tycka. Just nu tänker jag på frågor som jämställdhet - de kom väldigt långt ner på listan över viktiga politiska frågor. Jag minns så många politiskt orerande män... som hellre pratade själva än lyssnade och jag kan lova att det hänt mycket där.
Varför jag kom att tänka på det? Jo jag fick mig en hånfull smäll idag på facebook i något som annars är en rolig vänlig år-stafett. Man ger varandra år och berättar lite om vad man gjorde då i livet. Jag fick 1968 och berättade bland annat om dagarna jag tillbringade i det ockuperade kårhuset. Det var ju ett kul minne som bara handlade om mitt liv just då. Då får jag en riktigt konstig kommentar från en man som underförstått ifrågasätter min närvaro och sedan insinuant  börjar diskutera vad min dåvarande sambo gjorde eller inte gjorde de dagarna... som  om mina handlingar inte var mina, utan totalt beroende av den man jag levde ihop med.
Så här skrev denne man: ‎"Ockuperade kårhuset"? Vad jag minns bestod Leifs B:s insats i att han kontaktade Palme, då utbildningsminister, och fick honom att bemöta ockupanternas högludda protester... har jag fel?
Så här svarade jag: "Heter jag Leif? Är eller var jag en egen person eller ser du mig som ett bihang till den man jag bodde ihop med? Ja. Jag var på Kårhuset under hela ockupationen. Vad Leif gjorde får du ta upp med honom om du är intresserad av det. Jag har ett eget liv och en egen röst. Då som nu. "
 
Men hans totalt irrelevanta kommentar fick mig att minnas alla de gånger jag gick opratad från möten och alla de gånger det kvinnor sa överhuvudtaget inte noterades.  Utan saknad minns jag de skäggiga männen och deras självpåtagna roll av politiska ideologer.