Jag är nog en småstadsflicka i själ och hjärta. Jag tycker om att ha familjen och vännerna nära. Jag minns hur frustrerad jag var när jag flyttade till Stockholm, det var inte vara det att det alltid var långt till alla vänner, det var också så att man inte bara droppade in. I Sundsvall ringde det på dörren, någon råkade gå förbi och mamma satte på kaffe. Nu är jag så glad för att dotter E bor i nästa kvarter och min bror J ännu ett kvarter bort.
Som ikväll, J kände nog på sig att det inte var bara en träff med Tony Soprano jag ville ha när tjejerna stuckit iväg till Italien, så han ringde och bad mig komma över och äta. Han kände så rätt, jag ville verkligen inte vara ensam ikväll. Några minuter bort fanns familj och god mat. Det kändes bra i min själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar