Jag ser på världen ur en ny vinkel. Mannen med starka armar hjälpte mig flytta faster Elsas skrivbord till sovrummet. Det skrivbord som en gång stod i hennes hus på Hovid, sågverket där min pappa föddes, på Alnön. Ett damskrivbord, kallade min mamma det. Det är ett skrivbord att sitta vid och skriva för hand. Att begrunda tillvaron, skriva brev och anteckna i sin dagbok. Det är inte ett datorbord, med sitt fina trä och sina små lådor och det vackra bakstycket som inte ska döljas av sladdar.
Jag glömde be om hjälp med skrivbordet, det moderna IKEA PS-bordet, jag arbetar vid. Så det baxade jag själv in till mitt nya arbetsrum, rev en bokhylla på vägen och konstaterade att bordet är lite för stort för den plats jag tänkte. Men nu står det där. Jag lyckades förflytta hela datorutrustningen och hitta omkopplingsdosan i skåpet i hallen också, inget märkvärdigt, men varje sån praktisk sak känns som en seger för mig. Kan-själv-syndromet ni vet.
Nu återstår att flytta sängarna, det är nästa projekt. Och köpa en liten bäddbar soffa-säng till arbetsrummet som också får bli Ellens egen vrå när hon mellanlandar hos mig, alltid intensivt efterlängtad.
Igår orkade jag skriva igen, det kändes bra.
4 kommentarer:
Jag känner så väl igen tillfredsställelsen i att kunna själv! Som att koppla ihop en dator, eller en stereo, eller skruva ihop en elkontakt, av tradition manliga saker. Först gruvar jag mig men det är skönt efteråt...
Grattis till ditt nya arbetsrum!
Tack Annika! kan-själv är inte så dum levnadsprincip. I mitt nya arbetsrum sitter jag i ett tryggt hörn i stället för som tidigare utkastad på golvet, omgiven av teve mm. Känns bra. Känner en glimrande arbetsro:)
jag hjälper dig gärna. säg bara till.. /sanchez
Sanchez - Det vet jag! Kram
Skicka en kommentar