Jag läser små stycken i Anna Kåvers bok Himmel, helvete och allt däremellan, om känslor och begrundar det jag läser. Jag har en och annan noja att bearbeta och det finns mycket att fundera över. Hon verkar så klok. Just nu läser jag om känslor som rädsla. Den grundläggande principen för att minska rädsla är närmande, skriver hon. Du måste utsätta dig för det du är rädd för, utsätta dig för att vara rädd helt enkelt för att det inte är farligt att vara rädd. Hmmm.
Jag är flygrädd och kämpar hårt med detta. Just nu till exempel så vill jag så otroligt gärna, om jag nu har råd vilket är en annan fråga, åka till min Ellen i "mitt" land Vietnam. Jag vill av hela mitt hjärta och letar flygresor, när jag sedan tänker på hur jag ensam ska ta mig till Frankfurt, Singapore och sedan landa i Da Nang så får jag panik så hjärtat bultar. Jag vet, jag känner igen känslan och det är bara att bita ihop och försöka att inte fördjupa sig i diverse skräckscenarios. Utsätt dig, Eva, säger jag till mig själv. Du vet ju vad du vill...
3 kommentarer:
Ja, rädslan finns ju där och malar även om man inte utsätter sig för den tror ja. De tar kraft, förminskar en, begränsar livet ... Sund rädsla är livsnödvändig, vi måste känna rädsla för att undvika faror i onödan. Men när vi är rädda för annat ...
Det är tungt, svårt, hemskt att utsätta sig, men i små steg och sedan allt mer. Vilken lättnad! Inte bara på det området, att man som jag till exempel kan stå ut med råttor numera, utan att den rädslan inte tar kraft omedvetet på annat håll.
Men det är en ständig kamp! Plötsligt kan en ny liten noja vuxit till sig utan att man märkt det. För det är ju lättare att kväva saker i sin linda, om man bara hinner upptäcka det.
Känner helt och hållet igen mig Eva. Jag är också paniskt flygrädd, men utsätter mig ändå. Biter ihop med bultande hjärta - minst två gånger om året. Har funderat på en sån där kostsam flyrädsleutbildning där sista moment går ut på att flyga, sittandes i cockpit tillsammans med piloten.
Ett annat lite billigare alternativ, är två glas vin, ett i vardera ben, ett lagom knepigt Sudoku eller korsord. Fast då måste det förstås vara helt vindstilla och det får inte vara några luftgropar heller. Inget vidare tips alltså ;)
Hallå Jenny och Maria, två av mina modigaste vänner, ni gör ju saker båda två, även om ni är rädda, det är verkligt mod tycker jag! Det är så jag försöker tänka också. Jag gillar inte mig själv när jag försöker hitta fega undanflykter för att inte göra saker, när det i självs verket är så att jag är irrationellt rädd, helt enkelt. Det gäller faktiskt ibland att bara hoppa!
Skicka en kommentar