Igår när jag fick lugnt på en av gatorna var det någon som nästan gick på mig och dängde sin väska på min arm med en hård smäll. Så klart det var en västerlänning. Jag vet inte vad det är men vårt tempo är så annorlunda, jag ser människor från Västerlandet knyckigt skynda fram på gatorna här med ett stressat uttryck i ansiktet - men utan att se. Vietnameserna gör minst lika mycket och är lika stressade, men de går och rör på ett annat sätt, lugnt och målmedvetet och nästan aldrig så att de stöter i.
Det är väldigt märkligt och jag tänkte på det redan första gången i Vietnam, hur cyklarna i trafiken bara flöt fram. Nu är det så klart annorlunda, snabba vespor har ändra beteendet och ökat riskerna. Jag stod vid Hang gai street i Hanoi en gång och tänkte att jag kommer aldrig över i denna trafik. Då kom en liten, väldigt gammal man fram till mig. Tog lätt i min armbåge, fick rakt ut i gatan, ledde mig över och trafiken liksom bara vek undan.
Jag ser också på hotellet hur stressade västerläningar liksom far omkring med oro i kroppen, stress i ansikte och blickar, det är två olika rörelsemönster. Man förstår att tai chi, yoga och qi gong har sitt urspring i Asien. Denna lugna medvetna rörelse gör mig lugn. Jag är där jag är, inte ständigt på väg.
4 kommentarer:
Det är som om språket i dina rapporter från Vietnam har samma lugna takt som du beskriver. Jag ser hur människorna rör sig utan hets, men med flit som ger resultat. Och så jämför min hjärna med hetsen i tunnelbanan. Vid älven är hetsen i oss inte utanför.
Lugnt ska det va. Bättre flyta fram i lugn takt, då går allt så smidigt. Samma sak när man kör bil, jag är van köra hästar så då lär man sig att planera sin körning så den knappt märks för hästen. Ändå otroligt det där att den gamle mannen fick trafiken att dela på sig så ni kom förbi; litet som Jesus...Jag skulle vilja se en sådan scen i verkligheten.
Jane och Eva! Hemma har jag ofta känslan av att jag ska falla, min kropp springer långt framför min själ och jag hinner inte med, här är det som om kropp och själ är på samma plats, märklig upplevelse.
Ibland om jag strssar upp mig märker jag hur min negativa stress påverkar til exempel flödet i trafiken här, "Ta det bara lugnt mamma", säger Ellen, "följ din takt, det är när du hoppar till och springer åt sidan som du stör flödet."
Och det är så sant.
Att sitta vid vatten och betrakta, det är verkligen att komma ikapp med sig själv, Eva, men nu är det för kallt? antar jag. Och Jane - så härligt med bilden av hur du kör med hästar.
Så skönt det låter. Jag tänkte på det här idag när jag promenerade in till stan. På gångbron från Frösön till stan, där nästan sprang människor. Jag är en långsam människa och jag vet inte hur många som gick om mig. Jag tänkte, "vad har de så bråttom till?"
Skicka en kommentar