Jag var så orolig innan jag åkte iväg. I min hjärna snurrade allt som kunde hända, jag uteslöt inte något, från att jag inte skulle hinna planet till Singapore i Köpenhamn, till att jag skulle gå vilse i Singapore, till... ja jag vill inte räkna upp alla hemskheter det är jag för skrockfull för.
Jag är alltid sån när jag ska resa. Ser mig omkring hemma och tänker att varför ska jag lämna denna trygga vrå? Nu gick det ju lättare denna gång eftersom Ellen var i Vietnam. Men ändå ... jag vet allt om hur rädd man kan vara och därför också allt om hur underbart det är att släppa greppet trots att man är rädd och ge sig iväg, ut i det okända. Släppa det skenbart trygga invanda.
Allting är ju farligt om man börjar tänka så.
Här i Hoi An kan man vara rädd för översvämningar, då får man åka båt på de gator man annars går omkring och handlar på. Det är jag inte rädd för, tänk vilka bilder det skulle bli.
Däremot är jag rädd för denguefeber som har ett utbrott nu i Vietnam. Hur skydda sig mot elaka små myggor?
4 kommentarer:
Rädd för det okända, jag blir räddare ju äldre jag blir. Men försöker övervinna rädslan lite då och då, annars krymper man som människa.
Så känner jag precis. Staketet kommer allt närmare och blir allt högre. Det gäller att hitta sina grindar att slippa ut genom, annars blir livet lätt ett fängelse,
Jag är nog inte så ängslig av mig även om jag blev det mer efter att ha fått barn. Fast febermyggor ÄR läskiga!
Jooo jag har bunkrat myggmedel idag!
Skicka en kommentar