söndag 7 februari 2010
En alldeles vanlig ensamdag
Nu har jag suttit en lång stund och letat efter något till Jag är glad raden. Men det mesta jag kommer på känns sökt. Det har väl varit en okej dag, men jag känner mig lite ensam, lite tom, lite idélös. En sån där dag då man undrar vad man håller på med och ser mer vad alla andra har än vad man har själv. En ensamdag helt enkelt. En alldeles vanlig ensamdag, en av lite för många den senaste tiden. Ryck upp dig, viskar min pappa från sin himmel. Det ska jag göra, jag lovar pappa. Jag startar morgondagen med en promenad, som du brukade råda mig, som jagar undan demonerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Kanske insikten, morgondagens promenad eller pappa som viskar?
Jag vet vad du menar, ibland känns det precis som du beskriver det så fint, och ibland känns inte ens insikten om det som om den är till någon nytta, för det är den ju inte just då.
Igår kväll kände jag mig totalpytontrött, tänkte att jag tar ut hunden på en långis, får lite intryck och distans, och det fick jag, jag passerade ett hus där en man bor ( också från Sverige ), han stod i fula hemmabyxor, hade en tallrik mat i handen, det såg ut som om han sovit precis, så såg han mig, ropade och frågade om jag ville dela tallriken med honom eller om jag ville titta på när han åt!
Det var precis vad jag behövde just då!
Tack Carina, vad fint du skriver och vad skönt det är att jag känner att du förstår. Det är märkligt hur man kan bli så nedstämd en dag då allting egentligen till synes är helt okej. Men det är inte lätt att råda bot på känslan av ensamhet. Dina ord värmde mig.
Även om jag inte är helt ensam så kommer liknande känslor över mig ibland. Som ett stort tomrum som öppnar sig. Så har det varit idag. Men jag såg takdroppet vid stugan och kände, snart kommer solen att värma, fåglarna kvittra och snön smälta bort. Snart Eva, kommer en sommar igen!
Mycket ensamhet eller för lite ... Jag tycker om ordet "lagom", men det är inte alltid lätt att fånga lagomlivet.
Brukar tänka på min mamma som suckade så förr när jag växte upp och telefonen ringde i ett hela dagarna och alla sökte min pappa (som då var så politiskt engagerad) och jag fick gå och svara för att han skulle hinna få i sig en tugga mat eller en klunk av kaffet. Nu våndas de båda sen länge snarare över att telefonen nästan aldrig ringer. Bara när vi barn slår en signal.
Min vanliga söndag var just det där sprinterloppet då man knappt hinner på toa förrän alla andra väl lagt sig, klockan börjar gå mot midnatt och jag också borde sova, men ... måste bara få lite ensamtid.
OCH, Eva, nu fick jag det, underbar ensamtid då jag äntligen fick chans att lyssna på det fina 50-talsprogrammet. TACK för det!
Du har en fin radiostämma, och mycket att berätta, om än bara en glimt hann komma fram där.
Visst är det lätt att känna igen sig i Din fina beskrivning av ensamhet. Var gång jag känner så försöker jag tänka på allt jag har istället för allt jag saknar. Inte alltid det lättaste, men nyttigt! Och en promenad brukar lyfta de mest nedtyngda axlarna.
Varmaste kramen!
Vi var tre Evor som såg tomhet igår när alla andra såg en solig vinterdag.
Trots att jag gjorde saker så kändes det som om inget blev gjort. Jag lyssnade i alla fall på Wollterprogrammet. Du och den kvinnliga polisen gjorde det intressant. Du fick mig att minnas: gränserna mellan folk och folk. De som gjorde livet tråkigt. Tur att många gränser har fallit bort, men tyvärr finns det andra som byggs upp.
Pia,
Jo jag brukar vara bra på att peppa mig själv så jag förstod inte varför jag blev så oerhört ledsen igår. men på natten bröt en våldsam feber ut så det kanske var det. Idag är jag svag och lutar mig mot kuddarna. Fast ibland vet jag inte om jag blir ledsen för att jag är sjuk eller om jag blir sjuk för att jag är ledsen. Du är en riktig bra peppare och förebild!
Eva! Även när jag inte levde ensam kunde jag drabbas av något slags sorgset vemod. Sol hjälper, tankar på våren likaså!
Guldkorn, vad kul att du lyssnade. Lite väl mycket manligt prat kanske :) men det var ändå kul. Lagom är inte lätt du. Känns i alla fall lite bättre idag, jag ska bekämpa febern och vila. Kram!
Eva! Vad kul att du också lyssnade. Jag tyckte den kvinnliga polisen var underbar, hade gärna lyssnat mer på henne än på Wollter.
Visst är det konstigt hur vi Evor kan gripas av en sådan känsla av tomhet ibland. Allt är ju egentligen bra, försökte jag säga mig själv utan att kunna övertyga mig. Hoppas din måndag blir fin vid älvens strand!
Även jag känner igen den känsla du beskriver. Den kan komma över mig ibland när jag är på jobbet. Där kan jag verkligen känna mig ensam!
Man kan verkligen också känna sig ensam också när man är omgiven av människor, Annika!
Skicka en kommentar